Jag har ju vid tidigare tillfälle lovat att berätta hur jag hamnade som trainee på Holmen, och har nu äntligen fått tid att knåpa ihop ett sådant inlägg. Här kommer det:

Jag har läst ett program på KTH som heter Civilingenjör och Lärare, där man på 5 år blir utbildad civilingenjör samt gymnasielärare inom det ämne man valt att inrikta sig på. För min del är det kemi. Under fjärde året på skolan kände jag att trots att jag läst väldigt mycket kemi så hade jag ingen koll alls på hur det såg ut i verkligheten – hur och vilka arbetar egentligen med kemi? Jag bestämde mig för att försöka hitta ett sommarjobb som innebar någon typ av arbete med kemi, vilket inte är det enklaste när man bo i Stockholm. Jag sökte bland annat ett jobb på ett laboratorium på pappersbruket i Hallstavik (ett av Holmens bruk) utanför Stockholm.

Tiden gick och jag hade nog nästan gett upp hoppet då telefonen till slut ringde (satt och pluggade till en alldeles speciellt jobbig tenta – minns det som om det vore igår). Det var chefen på laboratoriet på Hallsta Pappersbruk som ringde. Det jag minns allra starkast är att hon sa “bara så att du vet är det ingen finkemi, det är smutsigt, högljutt och hinkar med grisiga prover”. Det var inget som störde mig, även om jag vid det laget inte hade någon som helst bild av hur det skulle bli. Jag ska dock inte påstå att det var med något annat än blandade känslor som jag förberedde mig på att över sommaren “flytta” till Hallstavik. Planen var nämligen att jag skulle veckopendla.

Första dagen visade det sig att vi var 3 sommarpraktikanter på labbet, en kille som varit där tidigare och två nya tjejer (jag och Anna). Första dagen ägnades främst åt säkerhetsgenomgång, att hämta ut kläder och en rundvandring på bruket. Jag som aldrig varit i en industri förut gick runt med ögon stora som tefat. Mina arbetsuppgifter på laboratoriet kom att bli en sk. våtprovning, där man utför prover på ett antal steg i massaprocessen på bruket och jämför dessa med resultaten från verktyg som mäter samma sak online. Varje morgon var jag ute i bruket i ca 1 timme och gick runt till alla pappersmaskiner och hämtade prover, och befann mig sedan resten av dagen inne på laboratoriet. Orten Hallstavik var väl kanske inte det roligaste stället att spendera sommaren ensam, men med trevliga arbetskamrater och en utmanande jobb så var det övergripande betyget ändå helt klart positivt.

Till hösten började skolan igen och snart var det dags för exjobb. Jag funderade lite på att försöka göra något inom pappersindustrin, men fick sedan ett erbjudande på inom läkemedelsbranschen som passade väldigt bra till min utbildning och tidsmässigt – och hoppade på det. När exjobbet äntligen var klart, examen i hamn och det var dags att söka jobb. Men först skulle jag åka iväg på lite semester (man måste ju fira!). Innan jag åkte iväg kollade jag dock upp vad det fanns för traineeprogram att söka – eftersom jag visste att dessa ofta hade ganska tidiga ansökningsdatum. Jag tror att jag sammanlagt sökte 3 olika traineeprogam, varav ett var på Holmen. Anledning för att jag reagerade på just den här tjänsten som Projektledare inom strategiskt inköp som den kallades, var att det verkade vara en väldigt bred tjänst där jag dels kunde bidra med min kunskap som kemiingenjör och dels lära mig massor av nytt om inköp. Att det dessutom innebar arbete i projektform är något som jag vet passar mig väldigt bra. Sen måste jag ju erkänna att det faktum att tjänsten hade Stockholm som stationeringsort kändes väldigt bra, då jag trivdes i Stockholm och helst inte ville flytta.

Jag åkte iväg på semester, och en dag när jag stod nere i hamnen i Cannes på franska rivieran så ringer telefonen! De var från Holmen, och jag fick veta att jag och 8 andra var utvalda bland 150 sökande och skulle få komma på intervju på huvudkontoret i Stockholm. Jag fick även veta att det var de faktum att jag sommarjobbat på Hallsta som gjort att de reagerat på min ansökan och sedan hade jag fått väldigt goda lovord från mig chef där. Jag var så, så glad men samtidigt nervös.

Jag var ganska så nervös fram tills den dagen innan intervjun, men när jag vaknade på morgonen och skulle åka till intervjun var det som att jag inte orkade vara nervös längre, nu var det ju bara att köra! Jag träffade min blivande chef, traineeansvarig på Holmen och 2 blivande kollegor (i mitt fall en tidigare trainee). Att få träffa en av de tidigare traineerna, som haft exakt den tjänst jag sökte var otroligt bra eftersom man då kunde ställa precis alla frågor man undrade över. Jag tyckte inte att intervjun med chefen gick speciellt bra men de övriga var jag nöjd med. Jag var nöjd när jag lämnade Strandvägen den eftermiddagen – men var ganska övertygad om att jag inte skulle stå mig i den hårda konkurrensen.

På måndagen efter intervjun gick jag runt och tittade på klockan – hela dagen! När klockan slog 5 och det inte har ringt ännu gav jag upp hoppet. Klart att det inte känns kul, men jag gjorde åtminstone ett försök. Precis när jag i min besvikelse ska lägga undan telefonen (som varit klistrad i min hand hela eftermiddagen), så ringer det. Jag känner igen numret och inser direkt att jag fått det. JAG HAR FÅTT DRÖMJOBBET!

Bilkörning i Italien. Ja, det är ju inte direkt Indien, som Karolina skriver om, men jag har blivit varnad av ganska många att det inte är att leka med. På Scanias utbildning i riskmedvetande vid utlandsresa visades följande film för att beskriva situationen på italienska vägar:

http://www.youtube.com/watch?v=-v6drVPAij4

Inte direkt uppmuntrande. Trots detta stod jag här i Trento med bilnycklarna i handen och studerade min lånebil för de närmaste månaderna (tyvärr inte en Scania, utan en vanlig bil). Det finns en gräns för hur långt man klarar sig till fots och en tur till stormarknaden för att köpa alla basvaror man kan behöva under nästan tre månader kändes ganska långt förbi den gränsen. Lite lätt panik satte dock in när jag insåg att jag satt i en främmande bil i Italien och plötsligt var på väg upp på motorvägen. Min bil har nämligen inte GPS. Och hur snabbt får man egentligen köra på en italiensk motorväg? Vad betyder den där vita skylten men en massa text som svischade förbi? Men det gick bättre än väntat även om jag nog kommer ta den andra vägen jag hittade vid alla framtida inköpsresor. Utan motorväg.

I lördags kände jag mig dock inte längre ovan vid bilkörningen här efter att ha kört i 6-7 timmar runt halva Norditalien. Jag hade besök av två kompisar och passade på att utforska Verona, Gardasjön och bergen ovanför Bolzano som är nästa större stad norrut. Det kändes sjukt lyxigt att kunna vandra runt i en historisk storstad, ligga på stranden och vandra i bergen inom 24 timmar. I September. Södertälje har en del att jobba på.

Utsikt från berget Renon, norr om Bolzano i norra Italien

Nu är det sista dagen på min tredje traineeperiod. Eftersom det är tredje gången börjar jag få lite rutin på det här: utvärdering med chefen, avslutningslunch eller fika, säga hejdå till alla och städa ur min arbetsplats. Jag kommer att sakna SPS Office och verkligen försöka minnas allt jag lärt mig under de här tre månaderna för att ta med mig till framtida jobb.

Min nervositet innan perioden över att jag inte kunde Scaniahuset som ett rinnande vatten har bytts ut till ett självförtroende över att jag kanske inte kan kopiera det från minne men, vilket är ännu bättre, börjar förstå det. Jag har också kommit till en ganska skön insikt. Scania jobbar ständigt med att förbättra, och lever i en värld där vi alltid ska bli bättre. Det betyder dock inte att man måste vara världsbäst på allt på en gång. Det är okej att vara sämre på något så länge man har en plan för hur man ska bli bättre och är på väg i rätt riktning. Hur ska man annars våga erkänna att något är dåligt? Och om man inte erkänner det, hur ska man då kunna jobba för att bli bättre?

Även om det är tråkigt att sluta är det spännande att gå på semester för första gången. Bättre sent än aldrig går jag på min första betalda semester. Ett helt nytt koncept efter många studieår och sommarjobb! Det känns nästan lite overkligt men mina kompisar som har provat säger att man vänjer sig ganska snabbt 🙂 Antagligen kommer mina veckor försvinna i ett nafs.

Efter semestern bär det av till Trento, Italien, och tre månader som praktikant på avdelningen Pre-sales. Så arrividerci, Södertälje, vi ses igen i November.

Min värd står i dörren till nästa rum och viftar med handen. Jag står några meter bort och tvekar. Vad betyder den där handviftningen? Han verkar vilja visa mig något i nästa rum men har handflatan neråt och trycker luft neråt och bort från sig. I min värld betyder det “backa, stanna där du är”, till skillnad från handflatan uppåt och trycka luft uppåt och mot sig som betyder “kom hitåt”. Men kanske har de andra handrörelser i det här landet? Vi står där några sekunder och tittar på varandra innan han tänker efter och säger ‘come’. Ah. Engelska. Det kan jag.

Om det inte redan har framgått befinner jag mig i Italien, landet där man uttrycker lika mycket med händerna som med ord. Jag är på språkkurs i en vecka i Rom inför min utlandspraktik som börjar om några veckor och bor i en värdfamilj. Eftersom handrörelser inte verkar ingå i mina språklektioner tar jag tillfället i akt att lära mig så mycket jag kan från min värdfamilj. Resten av tiden ägnar jag åt sightseeing på egen hand. Jag har valt ut några saker jag ska se, något inte helt lätt även fast jag varit här förut och sett det obligatoriska. Det finns så otroligt mycket konst, kultur och arkitektur att se här att till och med bussen till skolan är en upplevelse. Det är ett tufft jobb, men någon måste göra det! 🙂

Det är otroligt varmt här. Eftersom jag har klagat hela sommaren på att det aldrig blir varmt i Sverige så ska jag väl inte framställa det som något negativt. Låt mig nöja mig med att konstatera att det är en ny känsla att läraren tittar konstigt på mig när jag säger att jag ska ta lite luft på rasten.

Oj, vad Juli gick fort! Och då har jag inte ens haft semester än. Medan mina kollegor legat hemma och njutit av sommaren har jag spenderat de senaste veckorna på praktik på två olika serviceverkstäder i Stockholmsområdet. Kortfattat kan man säga att en verkstad är ett ställe som lagar bilar, säljer reservdelar och utför planerad service.

Det blev tydligt ganska tidigt att det är skillnad på arbetet här och i monteringsverkstäderna där jag gjort praktik förut. Ofta vet kunderna vad det är för fel på bilen, men inte alltid. Det gäller därför att vara duktig på hela bilens funktion för att kunna förstå och laga små problem. Det gäller också att veta vad som kan lagas och vad som måste bytas. Och det gäller att inte bli stressad. Hur ofta händer det på line att kunden står bredvid och kollar på när du monterar ihop lastbilen? Jag skulle nog känna pressen, men mekanikerna verkar faktiskt inte bry sig. Starkt.

För mig har det dock varit en fördel att ha kunderna så nära eftersom jag kunnat passa på att fråga dem vad de tycker om sina lastbilar. Den största aha-upplevelsen för mig har varit de kunder som sagt rakt ut att de har valt Scania för att vi har så bra verkstäder. Intressant! Där jag jobbat förut har det mest pratats om att vi ska göra bra lastbilar, men här säger alltså kunderna att servicen också är väldigt viktig. Det var en nyttig insikt för mig.

I min roll som “wannabe” lastbilsmekaniker har jag också lärt mig mycket om lastbilar under de här veckorna. En hel del nyttigt, som hur man kollar bromsarnas slitnivå, och en del som jag inte tror att jag kommer ha lika stor nytta av, som hur man ser att det är en älg som lastbilen har krockat med (tips: kolla efter långa bruna hårstrån på fronten).

Att bo i Stockholm och göra praktik på verkstad söder om stan har dock haft sina sidor. Jag har fått väldigt positiva reaktioner från kompisar och familj, t.ex. från pappa som genast erbjöd mig att få fixa hans bil om den skulle gå sönder 🙂 Men ärligt talat är det rätt slitigt att gå upp halv fem på morgonen för att vara på verkstaden klockan 07.00 när den öppnar. Så jag är väldigt nöjd med erfarenheten, men det känns ganska skönt att gå tillbaka till mitt “vanliga” jobb igen!

Cześć! Dziękuję bardzo! Przepraszam!

Polska är ett svårt språk, som synes ovan. När jag flyttade hit så försökte jag i början att lära mig polska, men gav upp rätt snabbt. Efter snart tre månader i Polen har jag dock upptäckt att språket är det enda som inte är toppen med Polen – det är ett fantastiskt land.

Jag flyttade hit den 23 april, och gör min tredje rotation av traineeprogrammet på marknadsförings- och kommunikationsavdelningen i Polen, på Scania Polska, distributören som ligger i Warszawa. Mina huvudsakliga arbetsuppgifter har varit att projektleda Polens nationella final i Young European Truck Driver (YETD). Vansinnigt roligt, och väldigt lärorikt. Min chef, Paweł, har tagit emot mig på ett föredömligt sätt och inkluderat mig i alla möjliga aktiviteter, även sådana jag inte varit direkt involverade i, för att jag skulle få en överblick över hur marknadsföringsavdelningen i Polen arbetar. Detta innebar att jag har fått resa mycket i Polen och se annat än Warszawa. Jättekul, men jag kommer INTE att sakna hastigheten på polska motorvägar (tänk 190 km/h)…

Finalen i YETD gick av stapeln i Opole den sjätte och sjunde juli i år. Under den första tävlingsdagen fick de nio finalisterna ta sig igenom moment som ”fuel economy driving”, ”check before driving” och ”health and safety”, det sistnämnda i samarbete med Röda Korset. När teamet från Röda Korset upptäckte att jag är svensk så bestämde de raskt att jag skulle spela panikslagen medpassagerare som inte kan engelska/polska i den bilolycka de iscensatte för att testa förarnas säkerhetskunskaper. Mina invändningar var inte till någon nytta, och jag fick spela hysterisk svenska nio gånger om, en gång för varje finalist. En aktivitet som faller in i kategorin ”saker man inte trodde man skulle göra på jobbet”…

Finalens andra dag hölls på Master Truck, som är Polens största lastbilsmässa. Förra året kom ca 50 000 besökare (!!!). De nio finalisterna tävlade i precisionskörning, vilket inte är det lättaste. När alla var klara summerades poängen från båda dagarnas moment, och de två bästa fick möta varandra i Knock the King, som går ut på att förarna med lastbilen ska fälla koner som står i fyra olika hörn. Kruxet är att den kon de ska ha ned står mycket nära två andra koner som absolut inte får fällas av lastbilen, görs detta måste chauffören ut ur bilen och ställa upp dem igen, och förlorar då tid. Efter en mycket spännande final så hade vi till slut en segrare, som kommer att åka till Södertälje och representera Polen i den europeiska finalen i september. Hurra för Wojciech Kobierowski!

En liten bit av tävlingsbanan, där man kan se konerna som ska fällas i Knock the King.

En av väldigt många bilar som ställdes ut på Master Truck.

Det som inte varit YETD
Mina vardagar i Warszawa har sett ut ungefär så här:
Jag går upp klockan sex och sätter mig i bilen halv åtta. Det tar mig ca en timme att köra till jobbet, vilket mest beror på trafiksituationen, inte avstånden. Jag bor i centrala Warszawa, och distributören ligger en bit utanför. Jag är oftast framme på kontoret mellan åtta och halv nio. Väl på jobbet har jag som ovan nämnts mest jobbat med YETD, men även med andra egna projekt, samt med att hjälpa till i det löpande arbetet och ofta med kontakter med Sverige. Halv fem brukar jag köra hem. Jag har en barndomskompis som både bor och jobbar mellan mitt jobb och min lägenhet, så jag brukar ofta skjutsa henne – trevligt med sällskap. På kvällarna har jag mest hängt med kompisar, tränat och kollat in Warszawa. Min lägenhet är helt fantastisk, jag bor i en tvåa på 18:e våningen i centrala Warszawa.

Utsikten från mitt vardagsrum.

Att gå Scanias traineeprogram är helt fantastiskt, men igår upptäckte jag en av traineeprogrammets baksidor – att säga hejdå. Igår var sista dagen där både min chef samt undertecknad var på kontoret samtidigt. Min chef gav mig en flaska av någonting polskt (måste googla vad det är), en modellastbil som marknadsföringsavdelningen här hade skrivit sina namn på, och tre smällpussar på kinden. Det kändes rätt vemodigt att köra hem igår, samtidigt som jag var glad över att jag uppenbarligen inte hade gjort ett allt för katastrofalt avtryck här i Warszawa. Men – eftersom Scania är ett så fantastiskt internationellt företag så kommer jag att träffa Paweł redan i september igen – under europafinalen i YETD. Hurra!

Over and out från Warszawa,

/Cecilia

Framför bronsstatyn av Warszawas vapensköld, på torget i Gamla Stan.

Nu är vi här igen. Det börjar närma sig slutet på en praktikperiod och de vanliga känslorna har infunnit sig. Lite kryp i benen, ett stort sug efter att sortera och skriva ner allt jag lärt mig, samt lätt panik över allt jag vill hinna med innan jag slutar. Och då är det ändå två veckor kvar.

Enligt den ursprungliga planeringen skulle projektet som jag jobbar med ha avslutat sin första fas lagom till industrisemestern som är om en dryg vecka. Sedan dess har det dock dykt upp många nya frågor som gjort att projektet växt en hel del och därför kommer ta längre tid än planerat. Det känns bra att vi inte försöker tvinga fram något på för kort tid som sen inte blir bra, men eftersom jag bara har några veckor kvar på den här avdelningen innebär det att jag inte får vara med om slutet.

Om det är något som inte är toppen med traineeprogrammet så är det nog det här. Man får fantastiska möjligheter att se väldigt mycket, men det finns en stor risk att man inte får se resultatet av sitt arbete eftersom man alldeles strax ska vidare till nästa utmaning. Det är lite som att jobba med filmproduktion och bara få vara med och göra trailern. Så även om det är härligt att vara trainee kommer det också bli roligt att gå in på en (än så länge okänd) tjänst i höst! 🙂

Innan vi landar i hösten kommer dock sommaren, med ganska mycket jobb för min del eftersom jag redan har tagit ut en del av mina semesterdagar. Många andra på Scania kommer att ta minst fyra veckors semester under tiden jag jobbar vilket gör att jag har tagit tillfället i akt att vara lite kreativ med mina arbetsuppgifter. Under de fyra veckorna kommer jag att blogga från inte mindre än tre olika geografiska platser. En liten sommarföljetong helt enkelt för er som hänger med!

Nu till ett tips: Mitt förra blogginlägg handlade om teknikintresse, och nästan direkt efter att jag hade publicerat det skickade en kompis länken till den här filmen som tydligen producerats av European Commission för att locka fler kvinnor till naturvetenskap och teknik. Jag är inte helt säker på att det här är vad jag efterlyser, men avgör gärna själv!

http://www.youtube.com/watch?v=g032MPrSjFA

Förra helgen var jag på besök i Prag för att hälsa på Emma, en av de andra traineerna, som gör sin utlandspraktik där just nu. Vi hade en härlig helg fylld av fotboll, klosteröl, shopping, synagoga-sightseeing, tjeckisk mat, regn och solsken. På söndagskvällen skulle jag ta flyget hem, hyra bil på Arlanda, hem och sova och sedan köra till Scanias fabrik i Oskarshamn för att vara där på måndag morgon. Trodde jag.

Problemen hopade sig lika snabbt som molnen på en svensk sommar. Till att börja med fick vi inte ut bilen ur garaget hemma hos Emma i Prag. Garaget hade en ganska annorlunda lösning med en hiss som tar bilen ner till rätt våningsplan. Väldigt praktiskt när allt funkar. Väldigt opraktiskt när man ska ha ut bilen en söndagskväll från två våningar under marken och hissen inte funkar. Istället kastade jag mig in i en taxi och kom till flygplatsen 75 minuter innan flyget skulle gå. Bara för att upptäcka att det inte fanns något flyg som gick den tiden. Mitt flyg hade blivit inställt och jag blivit ombokad på ett som gick 9 timmar tidigare. Det var bara att den informationen inte hade nått fram till mig.

Så där stod jag klockan sju en söndagskväll utan biljett hem och med kollegor som väntade mig i Oskarshamn måndag morgon. Min stora mardröm varje gång jag varit tvungen att gå upp tidigt för att hinna med ett flyg hade slagit in. Det kändes verkligen som att världen skulle gå under. Men som tur var gjorde den inte det. Min snälla sambo lyckades boka en ny biljett till mig till dagen efter, Emma gav mig sovplats en natt till och nästa morgon fick jag skjuts till flygplatsen av traineekollegan Henrik som också jobbar i Prag. Jag kom till slut till Oskarshamn 12 timmar försenad vilket var långt ifrån optimalt, men det funkade tack vare förstående kollegor. Och trots att veckan började tråkigt blev det till slut riktigt bra med intressant och lärorik problemlösning inom monteringen. Slutsats: Det blir inte alltid som man tänkt sig, men det kan faktiskt bli ganska bra ändå.

Jag uppe vid klostret i Prag med utsikt över staden – man kan ju inte vara annat än lycklig!

Oj, vad roligt det är att ha mycket att göra! Mitt projekt har dragit igång på allvar och vi har en att-göra-lista som bara växer med en deadline som kommer allt närmare. Omöjligt? Nej, men utmanande! Som tur är har vi fått ihop en blandad grupp med representanter från både SPS Office (min avdelning), utbildningssidan och den produktionsenhet som vi bygger mot. Just nu fem starka som jobbar med det här så mycket vi kan. Det vi försöker skapa är ett utbildningskoncept för nya montörer som fokuserar på grundläggande praktiskt lärande. Det här har Scania aldrig haft förut och det är verkligen en speciell känsla att jobba med att ta fram något helt nytt. Alla som har kommit i kontakt med projektet hittills har reagerat ungefär på samma sätt: “det här är superhäftigt, kan jag få komma hit och kolla på vad ni gör oftare?” Det ger en obeskrivlig kick att känna att jag jobbar med något viktigt.

Projektgruppen är internationell med nederländsk projektledare och två olika grupper som jobbar i Södertälje och i Zwolle. Förra veckan åkte jag därför med två kolleger till Zwolle för att kolla på vad de snickrar ihop där och snacka ihop oss om viktiga detaljer. Vi hade dock mindre än 24 timmar i landet, så min enda tid att se själva staden Zwolle blev en morgonpromenad klockan halv sju på morgonen. Mitt intryck av stan är med andra ord att den är vacker men ganska folktom med stängda affärer 😉



I helgen drog djungeltelegrafen traineerna emellan igång ungefär en timme efter att Scania hade skickat ett pressmeddelande om att vi kommer byta VD och delar av ledningen från och med första September. Förändringarna innebär bland annat att jag inom Inköp får en ny chef: Andrea Fuder som tidigare jobbat på Volkswagen. Väldigt roligt med första kvinnan i Scanias ledning och det ska bli spännande att se om idet blir några förändringar med ny chef. Ska också bli spännande att se om den Spice Girls-outfit jag hade på mig sist jag träffade vår nya VD kommer hjälpa eller stjälpa mig i karriären. Stay tuned.