Mitt namn är Rebecca Larsson och jag kommer framöver att blogga för Scania här på Traineebloggen.se. Efter en uppväxt i Nyköping läste jag till Civilekonomi vid Linköpings Universitet. Där inriktade jag mig på ekonomisk styrning men hann även med att läsa marknadsföring i San Diego, Kalifornien.

Som en av tre ekonomitraineer på Scanias traineeprogram har jag redan hunnit komma till min tredje placering (av fyra) på programmet och befinner mig för tillfället i Prag i Tjeckien. Här jobbar jag, tillsammans med cirka 660 medarbetare, med regionen Tjeckien/Slovakien/Ungern. På denna placering har jag frångått mitt huvudområde, controlling, för att istället jobba med Human Resources inom regionen. Men mer om det senare.

Jag hoppas kunna fylla denna bloggplats med olika glimtar från min vardag men också ge er en inblick i andra delar av traineeprogrammet och Scania. Undrar ni något? Fråga! Önskar ni läsa om något speciellt? Skriv och berätta!

Vi hörs,
Rebecca

Sista veckan på första praktikperioden börjar lida mot sitt slut och runt kröken hägrar julfirande och efterlängtad vila. Jag tar tillfället i akt och reflekterar över mina första tre månader på Scanias hyttfabrik i Oskarshamn.

Även om arbetsuppgifterna hopat sig och berget av diverse måsten aldrig tyckts sina, måste jag idag påminna mig själv för att komma ihåg det arbete, om något, som blivit gjort. Jag tar ett steg tillbaka och finner ord som programmering, optimering, körkort, seminarievecka, PCR, elektrodarmar, arbetsorder, håltolk, osv. osv. osv. Frågan blir snarare den omvända. HUR har allt hunnits med? Svaret ligger inte i mig, utan snarare i kollektivet. Här hjälps medarbetare åt att utveckla den fabrik som vi alla lever och arbetar i dag ut och dag in. Heta diskussioner och meningsskiljaktigheter visar till slut det som egentligen är så självklart – att vi strävar mot samma mål och att vi egentligen bara behöver hitta en gemensam väg dit.

Tre månader har lärt mig att jobbet som produktionstekniker INTE innebär att sitta på en stol och följa upp andras arbete. Det innebär snarare gratis konditionsträning och en vid spridning av arbetsuppgifter. Det berg som en gång prydde mitt lilla skrivbord är idag som bortblåst och efter jul väntar nya berg med utmaningar på Scanias projektkontor i Södertälje. En utmaning jag verkligen ser fram emot.

Ett trettiotal blogginlägg senare så befinner jag mig vid ett vägslut och det är dags att tacka för sig.

Förra veckan var kantad av mängder av härliga aktiviteter då det var traineeprogrammets sista seminarievecka. Flertalet personer från ledningen tittade förbi och konverserade lite avslappnat med oss och önskade oss lycka till inför våra kommande utmaningar utanför traineevärlden. Arbete inom produktion, utveckling, inköp samt marknadsarbete på Irland är summeringen av mina 14 månader och nu går jag tillbaka till motormonteringen för att jobba helhjärtat med logistikutveckling.

Med detta inlägg vill jag tacka för mig, tacka för allt fantastiskt som jag fått uppleva som trainee och tacka för alla kommentarer och frågor från er bloggläsare, Förhoppningsvis har jag inspirerat någon att söka sig till Scania. Traineeprogrammet får mina allra varmaste rekommendationer.

På återseende!

Traineer får åka räddningsbåt i skärgården utanför Dalarö.     

Traineetårta under sista traineedagen

-Jens

Den här veckan har traineegruppen samlats igen för vår tredje och sista seminarievecka. Temat var Service Delivery-processen vilket innebär att vi har fått lära oss massor om service i dess bredaste mening. Med andra ord allt Scania gör och vill göra i framtiden för kunderna efter att de fått lastbilen levererad. Bland höjdpunkterna var föreläsningar från nästan alla i Scanias ledningsgrupp – riktigt spännande att få höra deras karriärtips och syn på vart Scania är på väg. En annan höjdpunkt var dagens utflykt till Sjöräddningen på Dalarö och deras båt med Scania-motorer. Häftigt att se hur våra produkter används i praktiken!

På sjöräddningens båt

En motor i världsklass

Så var det fredag och slut på både veckan och de 14 månaderna på traineeprogrammet. Idag är alltså min sista dag som trainee och mitt sista blogginlägg här på traineebloggen.se. Det känns lite konstigt att släppa “trainee” som nästan blivit något av en identitet, men det känns också spännande att gå vidare till nästa steg. Från och med nästa måndag kommer jag arbeta med inköp av hydrauliska komponenter. En rejäl utmaning som de nyfikna kan följa under en tid på Scanias karriärblogg.

Trevlig helg och tack för mig!
Louise

Nu under min sista vecka i Italien tänkte jag dela med mig av några av de kulturkrockar som har dykt upp under min tid här. Håll tillgodo.

Sista chokladbiten. Den mest chockande krocken, för det här hade jag verkligen inte förutsett. Min mamma tog med en godispåse som jag kunde bjuda på på jobbet. Jag gjorde som jag skulle gjort i Sverige: ställde en skål i fikarummet vid 10-fikat med en lapp som uppmanade folk att ta en bit choklad. Efter lunch vid tvåtiden kom vi tillbaka för en kaffe och en chokladbit… men alla chokladbitar var borta. Skålen var helt tom! Det hade verkligen aldrig hänt i Sverige. Har ni någonsin sett en godisskål där man har tagit sista biten? Eller någon av de fem sista för den delen… Men i Italien verkar det inte alls finnas samma sociala tryck på att lämna lite kvar.

Vägskyltar. Italien har många vägskyltar som får en att dra på smilbanden, exempelvis de avståndsskyltar som under en sträcka på några kilometer på vägen mot Brescia visade avståndet till staden som i tur och ordning 48 km, 50 km och 51 km (varpå vi undrade om vi verkligen var på väg mot staden). Andra skyltar har jag skrattat gott åt för att sen sätta kaffet i halsen, t.ex. de som visar att man inte får köra om på en motorvägspåfart som är ungefär 1,5 bil bred. Empiriska studier har visat att det inte alls är självklart för en italienare som har en starkare motor i bilen än jag och gärna vill åka fortare. Eller de skyltar som säger att maxfart på motorvägen sänks från 130 km/h till 50 km/h vid “la nebbia”, dimma. Det kändes väldigt överambitiöst fram tills jag en kväll körde in i en dimma där jag inte såg mer än 10 meter framför mig och plötsligt var väldigt nöjd med att köra långsamt.

Män vs kvinnor. I Italien finns det sysslor för män och sysslor för kvinnor, åtminstone i vissas ögon, vilket jag också hade förväntat mig. Det här blev tydligt när jag skulle lära mig montera snökedjor. Inför en resa för att hälsa på en traineekollega i Schweiz fick jag tips om att det kunde vara svårt att komma över bergen utan dem. Visserligen ingick det i teoriprovet till lastbilskörkortet hur man sätter fast snökedjor men jag kände mig ändå tvungen att be om en demonstration. Mina kollegor förstod inte riktigt varför jag behövde det. De tyckte att jag 1) kunde be min pojkvän sätta fast dem, han vet hur man gör, han är ju man, eller 2) slänga lite med håret och stanna en lastbilschaffis som kunde hjälpa mig

Utan att göra listan längre kan jag bara konstatera att det har varit fler krockar. Ibland har jag känt mig dum med mina svenska förväntningar, ibland varit frustrerad över att de inte tänker som jag och ibland skrattat högt åt våra försök att förstå varandra, men de här små kulturkrockarna är ändå härliga minnen som jag kommer bära med mig från tiden här. Jag är glad över att få ha upplevt dem, och om jag skulle arbeta utomlands igen skulle jag gärna samla på mig några till.

/Louise

 Jag har lite svårt att bestämma mig för om det var en bra eller dålig idé att börja lära mig italienska. Eftersom jag kan lite italienska får jag delta på fler möten och jag får mer ut av dem. Det är bra. Men eftersom alla vet att jag kan lite italienska pratas det också oftare italienska på mötena. Det är ganska opraktiskt. Jag kan nämligen precis så mycket av språket för att jag ska förstå vad de säger och därmed ha svårt att koppla bort under långa diskussioner, men precis så lite att jag blir otroligt trött av att försöka hänga med. Även om ämnet är otroligt intressant verkar min hjärna bli överbelastad och reagerar med att signalera till hjärnan att jag ska klippa med ögonen och gäspa. Pinsamt.

Det verkar som att det finns någon typ av matematiskt samband mellan hur mycket italienska jag hör på jobbet och hur mycket hjärnan signalerar att jag behöver sova. Jag tror att det är kvadratiskt, ungefär som Einsteins berömda formel e=mc^2. Det innebär alltså att jag av lite italienska blir lite trött, men av ganska mycket italienska blir väldigt, väldigt trött. Jag har hittills inte somnat vid skrivbordet men min kollega som jag åker på utflykter med har noterat min talang för att somna i bilen…

Men jag är ändå mest nöjd med att jag lärt mig en del av språket, eftersom det har visat sig vara väldigt praktiskt i ett land där långt ifrån alla pratar engelska. Annars hade jag t.ex. inte kunnat köpa fotinlägg på apoteket, fråga om vägen när jag tappat bort mig i en ny stad eller beställa rätt saker på restaurangen. Engelska fungerar inte i de situationerna. Tyska däremot fungerar rätt bra i den här regionen. Min familj var här på besök i helgen och så fort man kommer en halvtimme norr om Trento in i Sydtyrolen börjar skyltarna vara både på italienska och tyska och man blir oftare tilltalad på tyska först. Inte helt lyckat för mig som inte kan tyska, men väldigt bra för de andra i min familj som gör det. Så helt plötsligt var det jag som fick be de andra om översättningshjälp istället för tvärtom

Norra Italien är för övrigt helt fantastiskt vackert. När det regnar nere i dalen snöar det på toppen och det är riktigt häftiga kontraster. Kommer sakna det dramatiska landskapet när jag åker hem!   

Mitt jobb här på Italscania är i normala fall ganska stillasittande. Jag har min dator från Sverige, min dator från Italien, olika papper och en obegränsad mängd pennor. Och sen sitter jag vid skrivbordet och jobbar med olika saker från 8.30 till 17.30 med avbrott för förmiddagskaffe, lunch med kort promenad runt området och att tyst svära åt min kollega när hans telefon ringer på högsta volym (igen). Det är inte ett tråkigt arbete, men det kryper ändå lite i benen att få komma ut och röra på mig.

Förra helgen blev drömmen sann när jag besökte Monza nära Milano, en anrik racingbana för Formel 1. Denna gång var det dock inte små lättviktsbilar med stora däck som skulle köras utan tunga lastbilar. Scania deltog nämligen tillsammans med många andra företag i mässan TruckEmotion som på lördagen avslutades med provkörning av lastbilar på racingbanan. Vi hade en lång kö under hela dagen till att få provköra Scania men som tur var lyckades jag få plats att köra en vända. Om att köra på en Formel 1-bana finns med bland de 1000 saker man ska ha gjort i livet kan jag bara säga: Check!

Våra grannar hade lånat Fernando Alonsos formel 1-bil.
Tyvärr fick man inte köra den, men en Scania smäller väl högre?

Det var riktigt roligt att representera Scania på mässan. Jag hade hårdpluggat italienska under flera dagar så att jag inte skulle vara helt hjälplös när det gällde att prata med kunder och det gick oväntat bra. Visserligen var det svårt att hitta vokabulären för att demonstrera vår häftiga körsimulator på ett bra sätt, men jag klarade mig tillräckligt bra för att kunna diskutera Euro 6 (nya emissionsklassens) fördelar jämfört med Euro 0 (tänk stort svart moln från avgasröret) och att kunna skratta åt de skämt som förarna drog om IKEA. Ibland är det inte så dumt att vara svensk.

Största kulturkrocken hittills i Italien som verkligen fick mig att skratta var när vi först kom till mässan. På ena sidan hade vi fem tjejer i catsuits och högklackat som försökte locka oss in i montern bredvid oss och i grannmontern på andra sidan hade vi följande reklam om möjligheten att lasta dubbelt i en ny form av trailer:

Hur man lockar till sig kunder i Italien.

Ibland känns Sverige extra långt borta…

/Louise

“Haide, haide, haide” ekar över fotbollsanläggningen. De är min rumänska fotbollstränare som tycker att jag ska göra lite bättre ifrån mig. Han kan ingen engelska och jag väldigt begränsad rumänska. Min rumänska sträcker sig faktiskt endast till “haide” som betyder något i stil med “kom igen” samt “bine” som betyder typ “bra” (hoppas jag)! Två-tre gånger i veckan tränar jag fotboll med några från jobbet, det är lite som korpen. Vi spelar i en serie med några andra företagslag och tränar med en tränare, det är det mest seriösa korpgäng jag har spelat i! För det första tränar vi två gånger i veckan. På dessa träningar kör vi spelövningar som faktiskt är rätt bra, förutom att vi aldrig riktigt får det att fungera, ty vi är ju ett korpgäng. Jag kan dessutom ärligt säga att jag inte lever upp till mitt smeknamn Zlatan som jag fick innan första träningen. Jag var ju aldrig någon stjärna som ung och är det definitivt inte nu heller efter 6-7 års uppehåll från fotbollen. Det blir dock bättre och bättre ju mer vi tränar, och jag börjar känna att jag själv börjar bidra mer och mer. Gjorde till och med 1 av 2 mål i debuten!

Rickards profilbild som fotbollsproffs

Dock är jag som ni kanske har förstått inte här som fotbollsproffs utan jag är här i min proffskarriär som trainee på Scania. Jag går traineeprogrammet med inriktning marknad, och mer precist eftermarknad. Det är min fjärde och sista traineeplacering som jag spenderar på Scania Black Sea Region (Rumänien och Bulgarien). Lite intressant att dessa två länder är i samma BU (Business Unit), de är nämligen väldigt olika, annorlunda kulturer, annan valuta och dessutom två helt olika alfabet och språk.

Det är lite intressant det här med att vara i verkligheten. Jag brukar alltid kalla att vara i våra serviceverkstäder för att vara i verkligheten. Det blir ännu mer intressant när man kommer från fabriken, på något sätt kan man få stå till svars för allt fabriken gör, på gott och ont. Häromdagen hade till exempel verkstaden problem med en brandbil som hade suspekta vibrationer och man ej hittat en lösning på. Förmannen – som jag tidigare haft en del kontakt med och hjälpt med en annan grej – frågade mig om jag inte ville följa med ut och åka en sväng för att se om jag kunde hjälpa till och höra vad felet var, jag kom ju ändå från fabriken. Verkstaden gissar nu är att påbyggnationen skapar vibrationerna och vi ska prova att lyfta av den för att se om de försvinner. De roliga var dock att vår chaufför under provkörningen passade på att använda sirenerna när bilar var i vägen. Det blev än mer intressant när vi närmar oss infarten till Bukarest och han kör med sirenerna och tutar för fulla muggar och det är en poliskontroll. Snyggt som attan vänder han på Rumänskt sätt vid närmast möjlighet för vänster sväng, precis vid poliskontrollen. De vinkar förbi oss och jag försöker se helt normal ut i min propra traineeklädsel , chinos och skjorta på  ”shotgunplats” i brandbilen. Allt gick fint och de felsökande mekanikerna i brandbilen fick ett gott skratt när vi insåg att de inte tänkte kolla vad det var för filurer som lånat en brandbil. Jag är ganska säker på att det ej hade hänt i Sverige och tur är kanske det.

På väg till jobbet. Det finns transportförbättringar att göra i Rumänien.

Fick samma dag frågan från en av ”de nya” traineerna om jag kan rekommendera Rumänien som praktikplats. Ja det kan jag, det är definitivt en upplevelse. Människorna är öppna och jag ses som en resurs och får väldigt gärna vara med och tycka och tänka. Mycket är annorlunda och kanske framförallt jämfört med det trygga och tillrättalagda Sverige. Jag har svårt att tänka mig att jag hade lärt mig mer om eftermarknad i något annat land. Dock ska jag inte sticka under stolen med att det ska bli fantastiskt skönt att komma hem om ca 1 månad

Vänliga hälsningar eder tillgivne och propra brandman Rickard

Bilkörning i Italien. Ja, det är ju inte direkt Indien, som Karolina skriver om, men jag har blivit varnad av ganska många att det inte är att leka med. På Scanias utbildning i riskmedvetande vid utlandsresa visades följande film för att beskriva situationen på italienska vägar:

http://www.youtube.com/watch?v=-v6drVPAij4

Inte direkt uppmuntrande. Trots detta stod jag här i Trento med bilnycklarna i handen och studerade min lånebil för de närmaste månaderna (tyvärr inte en Scania, utan en vanlig bil). Det finns en gräns för hur långt man klarar sig till fots och en tur till stormarknaden för att köpa alla basvaror man kan behöva under nästan tre månader kändes ganska långt förbi den gränsen. Lite lätt panik satte dock in när jag insåg att jag satt i en främmande bil i Italien och plötsligt var på väg upp på motorvägen. Min bil har nämligen inte GPS. Och hur snabbt får man egentligen köra på en italiensk motorväg? Vad betyder den där vita skylten men en massa text som svischade förbi? Men det gick bättre än väntat även om jag nog kommer ta den andra vägen jag hittade vid alla framtida inköpsresor. Utan motorväg.

I lördags kände jag mig dock inte längre ovan vid bilkörningen här efter att ha kört i 6-7 timmar runt halva Norditalien. Jag hade besök av två kompisar och passade på att utforska Verona, Gardasjön och bergen ovanför Bolzano som är nästa större stad norrut. Det kändes sjukt lyxigt att kunna vandra runt i en historisk storstad, ligga på stranden och vandra i bergen inom 24 timmar. I September. Södertälje har en del att jobba på.

Utsikt från berget Renon, norr om Bolzano i norra Italien

Nu är det sista dagen på min tredje traineeperiod. Eftersom det är tredje gången börjar jag få lite rutin på det här: utvärdering med chefen, avslutningslunch eller fika, säga hejdå till alla och städa ur min arbetsplats. Jag kommer att sakna SPS Office och verkligen försöka minnas allt jag lärt mig under de här tre månaderna för att ta med mig till framtida jobb.

Min nervositet innan perioden över att jag inte kunde Scaniahuset som ett rinnande vatten har bytts ut till ett självförtroende över att jag kanske inte kan kopiera det från minne men, vilket är ännu bättre, börjar förstå det. Jag har också kommit till en ganska skön insikt. Scania jobbar ständigt med att förbättra, och lever i en värld där vi alltid ska bli bättre. Det betyder dock inte att man måste vara världsbäst på allt på en gång. Det är okej att vara sämre på något så länge man har en plan för hur man ska bli bättre och är på väg i rätt riktning. Hur ska man annars våga erkänna att något är dåligt? Och om man inte erkänner det, hur ska man då kunna jobba för att bli bättre?

Även om det är tråkigt att sluta är det spännande att gå på semester för första gången. Bättre sent än aldrig går jag på min första betalda semester. Ett helt nytt koncept efter många studieår och sommarjobb! Det känns nästan lite overkligt men mina kompisar som har provat säger att man vänjer sig ganska snabbt Antagligen kommer mina veckor försvinna i ett nafs.

Efter semestern bär det av till Trento, Italien, och tre månader som praktikant på avdelningen Pre-sales. Så arrividerci, Södertälje, vi ses igen i November.