Klockan sju på morgonen är arbetet i störten i full gång, och tröttheten börjar efter en timme på jobbet att gå över. Det är oklart var namnet ”störten” kommer ifrån, men den verksamhet som pågår är enkel att beskriva: Här öppnas literstora plastflaskor med blodplasma, och den halvfrusna vätskan töms i en stor tank. Plasma är oftast svagt gulfärgad , men den som ser flera hundra flaskor passera förbi erbjuds en rik palett, från nästan röd till något som liknar grönt, där skillnaderna speglar variationer i innehåll och mängd av olika proteiner och metaboliter. Det luktar som en blandning av socker och råa ägg.

De som arbetar i störten har hjälp av en stor maskin, som skär upp flaskorna och vänder dem uppochner. Enligt historien uppfanns maskinen av en tidigare anställd vid namn Glenn, och har därför, mer eller mindre officiellt, namnet Glenomatic. Lite mindre officiellt kallas den ofta för Hästen, för det är ungefär så den ser ut. Ungefär.

Störten är det första momentet i den långa kedja av förädling som sker här i fabriken, där vi renar fram proteiner ur mänsklig blodplasma. Nästa steg, basfraktioneringen, är en grov uppdelning av plasman i olika grupper av proteiner, så kallade fraktioner.

Jag har nu varit två veckor i störten och basfraktioneringen, och det är en speciell miljö. Lite stökig, i betydelsen högljudd och sölig (plasmastänk, ständig städning och disk, etc), det är stora tankar och volymer av vätskor och kemikalier, och det är en del fysiskt arbete. Kort sagt är det nog den del av fabriken som känns mest industriell.

Men samtidigt är det komplext, med ett konstant pusslande av transport mellan tankar, tillsats av ämnen, filtrering, centrifugering, och så vidare. En skiftledare berättar om kunskapen som finns samlad hos personalen, och förmågan att kunna hantera flera parallella flöden och processer, som gör det möjligt att redan från råvara ha parallell tillverkning av flera produkter. Vi är bra på det på fabriken här i Stockholm, säger han, och med all rätt finns en stor stolthet över detta.

Det finns jobbiga moment i denna del av produktionen, till exempel skiftarbete som för många innebär tydiga påfrestningar. Men det finns också något tilltalande med det konkreta arbetet, och sammanhållningen i skiftlagen, det liknar sådana knegarjobb som ofta skildrats av (manliga) konstnärer. Jag tänker att om någon del av sajten här i Stockholm skulle skildras i någon låt eller film skulle det vara denna. Om Springsteen kan sjunga om the refinery, Håkan Hellström om protesfabriken, och Eldkvarn om kakfabriken, varför skulle inte proteinfabriken funka?