Gästbloggare: Cecilia Hagelberg, trainee i Warszawa


No Comments

Cześć! Dziękuję bardzo! Przepraszam!

Polska är ett svårt språk, som synes ovan. När jag flyttade hit så försökte jag i början att lära mig polska, men gav upp rätt snabbt. Efter snart tre månader i Polen har jag dock upptäckt att språket är det enda som inte är toppen med Polen – det är ett fantastiskt land.

Jag flyttade hit den 23 april, och gör min tredje rotation av traineeprogrammet på marknadsförings- och kommunikationsavdelningen i Polen, på Scania Polska, distributören som ligger i Warszawa. Mina huvudsakliga arbetsuppgifter har varit att projektleda Polens nationella final i Young European Truck Driver (YETD). Vansinnigt roligt, och väldigt lärorikt. Min chef, Paweł, har tagit emot mig på ett föredömligt sätt och inkluderat mig i alla möjliga aktiviteter, även sådana jag inte varit direkt involverade i, för att jag skulle få en överblick över hur marknadsföringsavdelningen i Polen arbetar. Detta innebar att jag har fått resa mycket i Polen och se annat än Warszawa. Jättekul, men jag kommer INTE att sakna hastigheten på polska motorvägar (tänk 190 km/h)…

Finalen i YETD gick av stapeln i Opole den sjätte och sjunde juli i år. Under den första tävlingsdagen fick de nio finalisterna ta sig igenom moment som ”fuel economy driving”, ”check before driving” och ”health and safety”, det sistnämnda i samarbete med Röda Korset. När teamet från Röda Korset upptäckte att jag är svensk så bestämde de raskt att jag skulle spela panikslagen medpassagerare som inte kan engelska/polska i den bilolycka de iscensatte för att testa förarnas säkerhetskunskaper. Mina invändningar var inte till någon nytta, och jag fick spela hysterisk svenska nio gånger om, en gång för varje finalist. En aktivitet som faller in i kategorin ”saker man inte trodde man skulle göra på jobbet”…

Finalens andra dag hölls på Master Truck, som är Polens största lastbilsmässa. Förra året kom ca 50 000 besökare (!!!). De nio finalisterna tävlade i precisionskörning, vilket inte är det lättaste. När alla var klara summerades poängen från båda dagarnas moment, och de två bästa fick möta varandra i Knock the King, som går ut på att förarna med lastbilen ska fälla koner som står i fyra olika hörn. Kruxet är att den kon de ska ha ned står mycket nära två andra koner som absolut inte får fällas av lastbilen, görs detta måste chauffören ut ur bilen och ställa upp dem igen, och förlorar då tid. Efter en mycket spännande final så hade vi till slut en segrare, som kommer att åka till Södertälje och representera Polen i den europeiska finalen i september. Hurra för Wojciech Kobierowski!

 

En liten bit av tävlingsbanan, där man kan se konerna som ska fällas i Knock the King.

En av väldigt många bilar som ställdes ut på Master Truck.

Det som inte varit YETD
Mina vardagar i Warszawa har sett ut ungefär så här:
Jag går upp klockan sex och sätter mig i bilen halv åtta. Det tar mig ca en timme att köra till jobbet, vilket mest beror på trafiksituationen, inte avstånden. Jag bor i centrala Warszawa, och distributören ligger en bit utanför. Jag är oftast framme på kontoret mellan åtta och halv nio. Väl på jobbet har jag som ovan nämnts mest jobbat med YETD, men även med andra egna projekt, samt med att hjälpa till i det löpande arbetet och ofta med kontakter med Sverige. Halv fem brukar jag köra hem. Jag har en barndomskompis som både bor och jobbar mellan mitt jobb och min lägenhet, så jag brukar ofta skjutsa henne – trevligt med sällskap. På kvällarna har jag mest hängt med kompisar, tränat och kollat in Warszawa. Min lägenhet är helt fantastisk, jag bor i en tvåa på 18:e våningen i centrala Warszawa.

Utsikten från mitt vardagsrum.

Att gå Scanias traineeprogram är helt fantastiskt, men igår upptäckte jag en av traineeprogrammets baksidor – att säga hejdå. Igår var sista dagen där både min chef samt undertecknad var på kontoret samtidigt. Min chef gav mig en flaska av någonting polskt (måste googla vad det är), en modellastbil som marknadsföringsavdelningen här hade skrivit sina namn på, och tre smällpussar på kinden. Det kändes rätt vemodigt att köra hem igår, samtidigt som jag var glad över att jag uppenbarligen inte hade gjort ett allt för katastrofalt avtryck här i Warszawa. Men – eftersom Scania är ett så fantastiskt internationellt företag så kommer jag att träffa Paweł redan i september igen – under europafinalen i YETD. Hurra!

Over and out från Warszawa,

/Cecilia

Framför bronsstatyn av Warszawas vapensköld, på torget i Gamla Stan.

 

No Comments - Click here to be the first to comment!





Bookmark and Share

Please leave a comment - click here!

Go East


No Comments

Vad är det egentligen som lockar med att resa utomlands? Att komma bort från jobbet? Troligtvis inte, för i så fall skulle nog inte alla traineer på Scania välja att spendera åtminstone 3 månader utomlands med att just jobba. Här på bloggen kan ni följa Markus äventyr i England, men vi har också traineer i Spanien, Tjeckien och Tyskland för att nämna några. Själv är jag fortfarande i Sverige i väntan på September då jag åker till Italien.

I helgen utnyttjade jag möjligheten att ta en ledig dag och gav mig iväg för en kul helg med Cecilia i Warszawa. Cecilia är trainee inom Brand & Marketing communications och ska i Polen bland annat arbeta med att projektleda den polska nationella finalen av Scanias förartävling Young European Truck Driver.

Gamla (återuppbyggda) staden i Warszawa.

Jag får väl erkänna att jag hade sett Polen som ett ganska tråkigt och grått land och därför aldrig åkt dit, men jag fick se mig ordentligt överbevisad av ett vackert gammalt (återuppbyggt) centrum, härlig mat, billig öl samt strålande sol och nästan 30 grader. På lördag förmiddag gick jag bara runt och skrattade tills känslan av overklighet hade lagt sig – vem förväntar sig att i April hitta sommaren bara en dryg timmes flygresa söderut? Jag började redan på plats fundera på vilka andra ställen som jag mentalt har sorterat bort ur min att-göra-lista. Nästa biljett bokas inom kort!

Sol och trettio grader på uteservering i Warszawas gamla kvarter = Lyx!

Idag är jag tillbaka på jobbet, mycket utvilad och lite brunare 🙂  Efter att den förbättringsövning vi gjorde på axelmonteringen slutade i fredags är det nu dags att sätta tänderna i nästa projekt som kommer vara längre och mindre intensivt. Planeringen tar fart i morgon och det är nästan så att det bor lite fjärilar i magen av förväntan 🙂 Och på grund av en helt annan slags förväntan ligger mina solglasögon fortfarande kvar i handväskan. Optimist javisst.

– Louise

 

No Comments - Click here to be the first to comment!





Bookmark and Share

Please leave a comment - click here!