I början av veckan blev jag barnsligt glad när jag träffade några unga tjejer i korridoren på jobbet iklädda illrosa tröjor med texten ”Scanias Sommarskola Teknik”. Coolt. Varför fanns inte det där jag bodde när jag gick på högstadiet? Min egen erfarenhet av teknikutbildningen under högstadiet var kursen ”Teknik” där vi sågade en julstjärna i trä i träslöjdssalen, borrade fem hål och satte ner lysdioder som vi sedan lödde till ett kretskort och ett batteri så att de blinkade på ett juligt sätt. Roligt i och för sig, men mitt enda minne av teknik på nio år.

Med tanke på min bristande teknikutbildning innan högskolan är det ju ett rent under att jag började läsa till ingenjör. Jag minns att jag  tryckte iväg ansökan till Industriell ekonomi med känslan: ”vad gör jag?” Jag hade just sökt till ett program som fokuserade på teknik och ekonomi, två kurser som jag hade sammanlagt ungefär 10 timmars erfarenhet av någonstans långt bak i åttan eller nian.

Jag är väldigt nöjd med att jag vågade det eftersom det visade sig vara helt rätt för mig, men det hade ju varit ännu bättre om det hade funnits en teknikintresserad lärare som hade kunnat inspirera till att satsa på ett tekniskt yrke. Min välmenande teknik och NO-lärare hade enligt egen uppgift läst ungefär 5 poäng i ämnet femton år tidigare, och det räckte inte riktigt hela vägen. Därför är jag glad över att högskoleverket förra veckan beslutade att mitt gamla universitet KTH från och med nästa år får examinera tekniklärare. Jag hoppas att det leder till en bättre känsla för teknik i skolan än vad jag fick när jag växte upp.

Om fler lärare börjar prata teknik och fler företag släpper in ungdomar hos sig för att visa vad de egentligen gör kanske  de som söker till högskolan om några år inte som jag behöver känna sig osäkra på vad de egentligen gett sig in på. Jag hoppas på det. Även om det kan bli väldigt bra ändå 🙂