Since the beginning of the year, I am no longer working at my home department, Styling and Vehicle Ergonomics. Now I am working at Scania Mining, Sales & Marketing. It really is a fascinating industry and there is so much I have to learn to be able to solve my assignment! And therefore, I was on a business trip last week. Me and two of my colleagues visited one of the world’s largest underground mines. Malmberget is located in Gällivare in the north of Sweden. Already when arriving at the airport, you know that you have come to the right place for mining.

Much of this visit fascinated me. And I am not only talking about the temperature differences above ground (-27) and underground (+18). In some strange way, being 1250 meter underground felt totally natural! 1250 meter is a long way. Imagine how huge a skyscraper would be if it was 1250 meters high! Life underground can be compared to a skyscraper, because even 1250 meters underground there is a restaurant. And the offices and staff rooms look like if they were in a “real house”. It is like being in any other office. Though with the difference that in this office you have to carry a personal transmitter with you all the time. And that small difference that you have no daylight down there. And the fact that you have to wear a protective helmet, and steel toe boots. Another thing that we noticed is how quickly you lose references to where you are. A slope with an incline of maybe 15 degrees quickly feel like 5-6 degrees, since you have no references to what is 0 degrees.

With all these passages and various plateaus in the mine, it is very easy to not have a clue of where you are. But of course there are directional signs. They do not always look like we are used to. Sometimes it’s a sign, sometimes it’s something written on a wall and in some places there is a stick man or another drawing on the wall that helps one to at least remember that one has been there before. And to show up with a mobile phone that is not operated by Telia and think that you will be able to communicate down there will only disapoint you. In other words, don’t get lost! You can’t call for help! 😉

Going on a business trip like this one is invaluable. You learn so much new that will be useful not only in the workplace. My head is now filled with new knowledge about mining, logistics, how our trucks are used and knowledge about our customers. I have met our heroes, and I mean not only the Scania’s heroes, I mean ours, everyone’s. Those who spend their working life 1250 meters underground, and are providing the world with what we need so that we can continue to build bridges and houses. For if it were not for them, and all others who work in the mining industry, the world would not look like it does today, and it would not continue to develop. You cannot even nail together some planks without mining! Where do you think the nails come from? We would not be able to talk to each other on the phone or send an email without it. Much in our world starts somewhere in the soil, with the people and machines that dig up minerals that we build our lives with. Much of the world starts with mining and that is something that you normally don’t think of, right?

There is something special to stand there in the mud, one kilometer underground and feel the power when the wheel loader fills the truck bed with 50 tons of ore. If there is any time a truck is pushed to its limits, it’s when it is driven off road, with overload, up and down in steep hills.

I left Gällivare even prouder. This is what we do. This is Scania.

Can you imagine designing a passenger car and not having a driving license?

Would you want to buy a car from someone that has never even driven one?

I don’t think it’s a surprise that my answers to that is I for sure cannot and No.

Some people have wondered why I now have driving license for heavy truck with heavy trailer (“långtradarkörkort” as some say in Sweden).  Well, how can you make sure that you make the right decisions when it comes to visibility, manoeuvring, engine performance or durability? How can you meet our heroes, the drivers, and talk with them about their profession if you do not know what it takes? And how can you be sure that the parts you are responsible for in purchasing are good enough for the sometimes really tough conditions that they are exposed to?

As a Scania-trainee you are offered to take C or CE driving license, depending on where you are employed. In my case, I was offered CE. Have you seen the books for heavy truck, bus and heavy trailer? I can tell you they are huge. Maybe they are designed to match the type of license? HEAVY truck, HEAVY trailer…

You are not allowed to take the tests for CE before you have driving license for C. And for C you have to pass a theory test, and a driving test with a pretty big security check where you have to be able to both perform the check and answer questions regarding what you did, why and how some parts of the truck works. You have to be able to drive in city traffic, on the highway and reversing to a loading dock. And then for CE you have to pass another theory test, an even larger security check, reversing in different ways corresponding to how you back up to a loading dock or park in a garage – all of this even before you are allowed to show the person responsible for your test that you can drive in traffic as well. That’s a lot of steps to pass to get the license. But oh they joy when you do! And now, when I have it, I miss the continuity of driving that I had with my driving lessons! I want to be driving more, and more often! It’s so much fun!

Now when I see a truck, I am not only getting that wow trucks are awesome-feeling and that feeling that I am proud of what we do, and what we accomplish. Now I also get the feeling of how fun it is to drive and I’m mightily impressed by how incredibly skilled truck drivers are!

Stay tuned!

Den här veckan har bjudit på lite av varje. Jag har bland annat varit på kurs där jag fick lära mig att hitta i systemdjungeln (som man så ofta hittar på större företag) på R&D. Därifrån fick jag med mig många bra tips som kommer underlätta min vardag – det gäller att stå på god fot med IT-systemen! Mina projekt har hunnit komma igång nu också där jag har några typiska kontruktörsprojekt men också ett utvecklingsprojekt i gränslandet mellan R&D och inköp, vilket passar mig bra eftersom jag sedan min förra period har ganska bra koll även på hur inköp fungerar.

Idag under eftermiddagen presenterade en exjobbare som suttit med min grupp här på R&D under hösten sitt exjobb. Kul att höra hur det gått och lite bonus att det var någon annans och inte mitt exjobb det handlade om. Det var ju inte vansinningt länge sen det var jag som stod där! Innan dess var det fredagslunch med traineegruppen, något vi infört för att ses regelbundet under perioderna när vi sitter utspridda över företaget. Jag missade förra veckans fredagslunch så det var extra kul att träffa alla idag istället och höra hur de har det på sina nya avdelningar!

Sen har jag upptäckt lite annat kul i veckan också. Jag har tagit på mig att uppdatera kontaktuppgifterna till före detta traineer. Scanias traineeprogram drog igång på 60-talet (då kallades man elevingenjör) så ni kan tänkta er att den listan inte är helt kort. Det visade sig bli ganska roligt. Dels ser man verkligen hur många som trivs på Scania eftersom väldigt många som började under 90- och 00-talet är fortfarande kvar på företaget. Dels har de väldigt varierande och utmanande jobb. Du hittar före detta traineer bland verkstadschefer och affärsutvecklare såväl som i ledningsgruppen och till och med på VD-posten. Att så många stannar och de positioner de har inom bolaget idag ser jag som en grym kvalitetsstämpel på traineeprogrammet!

Today, I was planning on telling you what a vehicle ergonomist do. I mean, many people think that desk ergonomics is the only thing ergonomists are dealing with. Let me give you a hint, it’s not. But certain circumstances made me choose to write about what you do on a train instead, something that I have planned to do in a few weeks. I will tell you about a vehicle ergonomist’s work tasks some other time.

The original plan with the What to do on a train blog post was to show a nerdy calculation about how much time I really spend on a train, and give some suggestions on what you can do during that time. Is it really that big of a problem to commute that many people think? But right now, something else is keeping my mind busy. Stay calm, I will give you a nerdy calculation as well. You won’t miss out on it 😉

Today is that kind of day for me when things don’t go as planned. And I am not only talking about this blog post. That I forgot to buy breakfast yesterday is Not the end of the world. But when I got off the train in Södertälje this morning, got on the internal tour bus to go to my new workplace, I realized that I had forgotten my private mobile phone on the train. Come on, That Is The End Of The World! Almost at least! Have you ever considered how much information you have on your phone? It’s like having your whole life in pocket format!  I have lost my life! Well, you need quite large pockets these days. And yes, that is perhaps a bit exaggerated, but you know what I mean…

So what do you do when you lose your digital life in pocket format? You panic, start jumping up and down and start screaming like a crazy person! No. Just kidding. I was surprisingly super calm. So what did I do then? Well, I tried calling it. Of course. What if some friendly soul had found it! But no answer. So I called my mother. I know what you are thinking. What? Your mother? Yes, my mother. Can’t mothers solve all the problems in the world? My mother could have, if she hadn’t been somewhere else than she usually is that time a day. Anyways. What next. I tried to call the lost and found department. Maybe they can help me? Nope. They open at 12. More than 4 hours. That’s a long time when you have misplaced your life, sorry, your phone. So I waited for Customer Service to open. I want to give a huge THANK YOU to the woman at SJ customer service who phoned the train personnel in question to see if they could help me look for it. But no answer there. By the way, did you know that the train staff search the train for lost goods at the train’s final destination? Now we know! And again, thank you customer service woman who told me that the train won’t leave next time until tonight! Big relief! If it some way still is on the train then I have many hours to track it down! But she couldn’t help me more. So still I had no information about where it was. So what next? I tried to call my phone again. And someone answered! And not some random person, but actually the city host working at the Central Station in Stockholm. Jackpot!

So right now, whilst writing this, I am on a train again. Relax. One thing I have learned is to never, ever put your things on a seat or outside a pocket. And whatever you do, do not deviate from your routine to make a final visual inspection of the area around you before you leave the train. Never. Ever. This time I am going to Stockholm, to personally get my phone back. This kind host is keeping it so I can get it directly from her.  That you can call service! I won’t even have to find my way to the lost and found department during rush hour and stand in line there tonight. Thank you! Did you know that you have to pay a 100 SEK fee to the lost and found department to get your things back? Well, now we know. Now we know.

You want to know something really ironic? Shortly before we arrived in Stockholm, the train crew left a message in the train’s speaker system. “Please, take a look around so that you don’t forget anything of value and thank you for traveling with SJ.” Maybe they should say that at every station, and not just the end destinations 😉

Enough said about that. Let’s do some calculations! Come on! It will be fun! 😉

Suppose that I travel back and forth Eskilstuna-Södertälje every work day during a year. That is 224-229 days a year. Let’s say 226 to keep it simple. The train ride takes 40-48 minutes in each direction, according to the time table. Let’s say 44 minutes to keep it simple. In one year that is 9944 minutes, or 166 hours or 20,7 workdays. No late arrivals, lost phones or run over elks counted. I could do an estimation of how often the trains are late and so on but let’s keep this simple. Okay, 20,7 workdays. The possibilities to do something valuable of that time is enormous! Isn’t it? But what can you do? Well, what do you want to do? You could eat your breakfast on the train so that you can sleep longer in the morning. Or if you have suitable work tasks you could work that time, thereby spending more time at home, or just working more, your choice. You could read a book, or several. Maybe take time to learn a new language (more about that in another post). You could also sleep on the way to work and so on. What I want to say is that you can do something that you don’t have time for or can’t prioritize at home. I think that a few mothers in my surrounding would use the time to just be quiet. From what I understand quietness is of short supply when you have small children 😉 Today as an example, I am writing this blog on the train. A perfect way to spend the time!

The message in this long post is this:

• Always check so that you don’t forget your stuff!
• Kind people exists!
• And don’t see commuting as obstacle, see it as an opportunity instead!

Stay tuned J

I onsdags var det min första dag på avdelningen jag kommer att tillhöra fram till mitten av April. Mitt huvud är med andra ord fullt både av nya intryck och en hel del namn och ansikten jag inte riktigt lärt mig para ihop. Jag inledde första dagen med att gå vilse på vad som på Scania-mål kallas Berget eller STC (Scania Tekniskt Centrum). Det är helt enkelt den delen av Scania i Södertälje där R&D sitter, och hur stort det är och hur många som faktiskt jobbar här fick jag känna av när jag irrade omkring för att hitta till min grupp. Jag har ändå varit här en del tillsammans med traineegruppen men då har jag blivit guidad och tagit rygg utan att riktigt tänka på hur byggnader och avdelningar hänger ihop. Som tur är fick jag hjälp på vägen och slussades till slut fram till rätt plats!

Jag kommer jobba som konstruktör i en grupp som jobbar med elektriska och elektromekaniska komponenter. Det känns som en spännande kontrast till min förra roll som inköpare av just elektronik – här kommer jag få se hur en annan del av företaget jobbar med samma delar. De här första dagarna har jag träffat angränsande grupper och fått beskrivit för mig vad min grupp ansvarar för. Jag har också tilldelats ett antal projekt som jag kommer att driva till att börja med för att med tiden öka på och prova nya saker. Vad rollen som konstruktör faktiskt innebär är inte helt givet för mig, så det är väldigt passande att jag ska gå en kurs just för nyblivna konstruktörer i början av nästa vecka. Efter det kanske jag försöker mig på att ge er en arbetsbeskrivning 🙂

Trevlig helg!

Mitt namn är Eleonor Hjalmarsson och jag skriver nu mitt allra första inlägg som Traineebloggare! Så sent som i Augusti i år presenterade jag mitt exjobb på Chalmers efter 5 år med studiehatten på. Vid det laget var min studentetta redan tömd och dagen därpå gick flyttlasset till Stockholm.

Jag började som trainee på Scania i slutet av sommaren och har under hösten bland annat hunnit med att prova arbetet som montör av både lastbilar och motorer, tagit lastbilskörkort (!) och fått lära känna den 20 personer starka traineekullen jag ingår i. Just nu är jag i slutskedet av min första av fyra perioder på tre månader styck. Vad jag mer specifikt har sysslat med under min första tid på jobbet tänkte jag dela med mig av i nästa inlägg.

Finns det önskemål om vad ni vill att jag skriver om gör jag allra helst det! I övrigt kommer jag att fylla bloggen med allt från vad jag gör från dag till dag under mina olika perioder och vad jag och mina traineekollegor har för oss under året till mina allmänna tankar kring livet som trainee på ett av Sveriges coolaste företag!

Gott nytt år så länge!

After years of tough exams, late evenings (and long weekends) in computer labs, litres and litres of coffee and numerous student partys, it was (finally) time for me to take the next step out in the real world. The world of work. And what way would be better to start than as a Graduate Trainee? I can’t think of any! In this blog I will tell you about the life as a trainee and hopefully inspire you to apply for a graduate trainee position as well!

But who am I? And in which computer lab rooms did I really spend my evenings? My name is Charlotte Jalkebo. I am 25 years old, born and raised in Eskilstuna, and that’s where I returned after my graduation. I spent most of my study time in the A-house and the C-house at Campus Valla in Linköping (and some confused occasions in the B-house). I studied Bachelor of Science in mechanical engineering and and continued with a Masters of Science in product development and technical design. My profile throughout my education has been physical and cognitive product ergonomics.

I remember well the day when I got that one call that changed my life. I was the next Scania Graduate Trainee of 2014 (everything that we are proud of, we put Scania in front of). I got my dream job! Research & Development trainee within Styling and Vehicle Ergonomics. Can you believe it! Fantastic! The time from that call to when we first started the trainee program felt like a half eternity – and today that day is exactly 4 months ago.

So what has happened since I started that summer day the 18th of August? Well, a lot. I have worked in production, met with- and listened to many inspiring managers, taken driving licence for heavy truck (C ), and for heavy truck with heavy trailer (CE – am I a real trucker now?). I have worked at my home department and gotten education in both presentation technique and leadership. Amazing!

Tomorrow is my last day of my first period. It feels kind of sad leaving my colleagues, but I know that in the beginning of next year I am up for a great new challenge.

Stay tuned!

Charlotte Jalkebo

Mitt senaste inlägg känns avlägset, en hel del har minst sagt hunnit hända sedan dess. Jag är tillbaka i Sverige efter ett fantastiskt äventyr i Indien, jag har haft betald semester och nu har sista perioden som trainee på Scania dragit igång på allvar.

Min fjärde och sista period av traineeprogrammet innebär att jag skall fokusera på att lära mig så mycket som möjligt kring vår lastbilsprodukt. Vad kunde då vara bättre än att få åka på mässa där alla pratar lastbil, känner på lastbilar och nästintill är lastbil? Att besöka lastbilsmässan på Elmia i Jönköping var därmed en perfekt start på hösten.

Att få möjligheten att vara på en mässa som kretsar kring en specifik produkt är extremt lärorikt. I mitt fall lärde jag mig otroligt mycket om lastbil, men det som även fascinerade mig är att kring alla produkter, stora som små, finns en otroligt stor kringbusiness. Där finns leverantörer av komponenter till produkten, företag som säljer tjänster kopplat till produkten, företag som säljer tillbehör till produkten och företag som utvecklar den ”färdiga” produkten ett steg till. Och till allt detta finns det kunder. Mässan på Elmia var stor, men det är nog inget mot mässan jag skall jobba på om några veckor, Tyskland skall alltid vara värst.

Att jag nu är inne på min sista period som trainee känns lite galet. Ett år på Scania har gått extremt fort. Det är tur att den nya kullen traineer precis har börjat så att vi får känslan av att vara ”rutinerade”. På fredag åker hela min traineegrupp tillsammans med de nya på teambuilding, skall bli väldigt kul att lära känna dem!

För ett inlägg med denna rubrik en måndag i juli känns det rimligt att förvänta sig att det skall handla om min ledighet och hur det känns att gå från långa universitetssommarlov till begränsad semester. Men nej, inlägget skall handla om just tiden för semester.

Att vara svensk innebär att vi hela livet vuxit upp med vuxna runt omkring oss som varit lediga flera veckor i sträck under sommaren och samma gäller för en hel del andra barn i Europa. Charmen med att jobba i ett globalt företag är att man får nya perspektiv. Självklart visste jag att resten av världen inte checkar ut från sina arbeten under minst 3 veckor på sommaren, men ändå har jag fått nya insikter.

Att som indier plocka ut semester en hel vecka i sträck är högst ovanligt. En långhelg här, en långhelg där och så lite festivaler på det, är så det ser ut. Att då förstå sig på att huvudkontoret för det företag man jobbar för i princip ”stänger” flera veckor under svenska sommaren blir väldigt svårt. Den indiska marknaden rullar ju på som vanligt. Och det är alltså nu, när jag själv fått känna på hur det är när autosvaret i Outlook kommer som säger att personen jag vill prata med återkommer först om 4 veckor som jag förstår den oerhörda lyxen i att kunna hävda så mycket sammanhängande ledighet.

Självklart är det inte helt lätt att ställa om från tidigare 10 veckors sommarlov till i år 3 veckors semester, så studenter, njut så länge det varar. Men jag återkommer senare med en rapport om hur det kändes att ha lön och vara ledig samtidigt…

Ha det så skönt i dessa semestertider!

Som utlovat i förra inlägget kommer här en beskrivning av hur ett verkligt äventyr kan te sig som marknadstrainee på Scania.

Äventyret började en tidig morgon med flyg till Hyderabad norr om Bangalore. Dessa städer är relativt lika i storlek och båda har extremt mycket företag stationerade där, vilket har gjort att det tydligen finns en ständig kamp mellan städerna. Det har varit kapplöpning både i bygge av ny flygplats och ringväg och båda städerna hävdar att den är bättre än den andra. Hyderabad är också känd för sin starka mat, vilket kändes något oroande som svensk när indierna själva säger att maten är stark. Signumrätten är Bryani och den är så välkänd att min kollega köpte THE Biryani på flygplatsen och tog med hem till sin fru. Hyderabads sista kännetecken är dess chaufförer som kör snabbt och galet, återigen ett uttalande som fick mig att fundera eftersom det kom från indierna själva och resan skulle innebära en mängd timmar i bil med en chaufför från Hyderabad.

Vår chaufför visade sig inte vara så galen, men han visste väl hur man tutar sig fram, sicksackar mellan kor, tvärbromsar innan fartgupp och med hjälp av peppande Hindimusik kör in över en halvtimma  på en normal 2-timmarstur. Vi checkade in på det enda hotellet i samhället och där var jag minst sagt en udda gäst.  När jag skulle installera mig i mitt rum var där helt plötsligt massa människor. Två äldre kvinnor tittade på mig med stora ögon och frågade saker på Hindi. En annan kille försökte översätta på sin extremt begränsade engelska och frågorna som kom ut blev: Smart? Salary? Skönt att på dessa mycket direkta frågor bara kunna svara Sweden och sedan le, allt annat skulle vara oförståeligt för de som ställde frågorna. Hotellet höll en högst intressant standard, därför blev mitt lånade reselakan en kär vän.

Målet för äventyret var en gruvkund till oss. I kundens gruva bryts det kol i en enorm grop, dagbrott om jag förstått svenska gruvtermer. Självklart innebär detta stor negativ påverkan på miljön som verkligen kan ifrågasättas på flera plan. Men efterfrågan finns där och Scania säljer lastbilar som är effektivare och bränslesnålare än de kunden haft tidigare, vilket i alla fall är ett litet bidrag. Gruvan är en mycket speciell plats, ett litet samhälle mitt i ingenstans där människor lever och arbetar. Någon uppskattade att uppemot 1500 personer bodde där och i närheten fanns bara extremt små och fattiga byar.

Tiden i gruvan ägnade jag och mina kollegor åt att benchmarka våra bilar mot kundens andra bilar från konkurrerande märken. Det var oerhört lärorikt att se vår produkt in action och där var verkligen action. För att komma åt kolen nere i jorden lastas jord, grus, lera och sten på lastbilens flak och 50 ton fraktas sedan upp ur den enorma gropen för att dumpas på ett annat ställe. Under min tid på Scania har jag hört mycket om att föraren är så avgörande för lastbilens prestanda och slitage, här fick jag verkligen uppleva det. Jag fick även se tydligt hur kunden var tvungen att lösa vissa situationer på ett sätt som Scania inte rekommenderar. Detta tog vi med oss hem till forskning och utveckling för att de skall få möjligheten att  undersöka hur vår produkt skall bemöta kundens specifika krav.

Jag var inte bara en udda fågel på hotellet, utan även och kanske än mer i gruvan. När jag som blond kvinna klev runt nere i gruvan bland lastbilar och grävmaskiner i 47-graders värme var det flera som ville fota mig. Jag kan helt klart se varför, inte varje dag man fotas på arbetstid.

Jag kan inte hitta ett bättre ord att sammanfattande denna affärsresa med än: Äventyr. Ett äventyr både på det personliga planet, men även ur ett arbetsperspektiv. Att efter detta äventyr byta kläder på flygplatsen i Bangalore, sova några timmar på ett plan och sedan landa nästa morgon i Kuala Lumpur för en weekend där med traineekollegan Eric, var en extrem kontrast. En underbar avslutning på en fantastisk vecka.

Tills nästa gång, då ett kortare inlägg utlovas.