Som utlovat i förra inlägget kommer här en beskrivning av hur ett verkligt äventyr kan te sig som marknadstrainee på Scania.

Äventyret började en tidig morgon med flyg till Hyderabad norr om Bangalore. Dessa städer är relativt lika i storlek och båda har extremt mycket företag stationerade där, vilket har gjort att det tydligen finns en ständig kamp mellan städerna. Det har varit kapplöpning både i bygge av ny flygplats och ringväg och båda städerna hävdar att den är bättre än den andra. Hyderabad är också känd för sin starka mat, vilket kändes något oroande som svensk när indierna själva säger att maten är stark. Signumrätten är Bryani och den är så välkänd att min kollega köpte THE Biryani på flygplatsen och tog med hem till sin fru. Hyderabads sista kännetecken är dess chaufförer som kör snabbt och galet, återigen ett uttalande som fick mig att fundera eftersom det kom från indierna själva och resan skulle innebära en mängd timmar i bil med en chaufför från Hyderabad.

Vår chaufför visade sig inte vara så galen, men han visste väl hur man tutar sig fram, sicksackar mellan kor, tvärbromsar innan fartgupp och med hjälp av peppande Hindimusik kör in över en halvtimma  på en normal 2-timmarstur. Vi checkade in på det enda hotellet i samhället och där var jag minst sagt en udda gäst.  När jag skulle installera mig i mitt rum var där helt plötsligt massa människor. Två äldre kvinnor tittade på mig med stora ögon och frågade saker på Hindi. En annan kille försökte översätta på sin extremt begränsade engelska och frågorna som kom ut blev: Smart? Salary? Skönt att på dessa mycket direkta frågor bara kunna svara Sweden och sedan le, allt annat skulle vara oförståeligt för de som ställde frågorna. Hotellet höll en högst intressant standard, därför blev mitt lånade reselakan en kär vän.

Målet för äventyret var en gruvkund till oss. I kundens gruva bryts det kol i en enorm grop, dagbrott om jag förstått svenska gruvtermer. Självklart innebär detta stor negativ påverkan på miljön som verkligen kan ifrågasättas på flera plan. Men efterfrågan finns där och Scania säljer lastbilar som är effektivare och bränslesnålare än de kunden haft tidigare, vilket i alla fall är ett litet bidrag. Gruvan är en mycket speciell plats, ett litet samhälle mitt i ingenstans där människor lever och arbetar. Någon uppskattade att uppemot 1500 personer bodde där och i närheten fanns bara extremt små och fattiga byar.

Tiden i gruvan ägnade jag och mina kollegor åt att benchmarka våra bilar mot kundens andra bilar från konkurrerande märken. Det var oerhört lärorikt att se vår produkt in action och där var verkligen action. För att komma åt kolen nere i jorden lastas jord, grus, lera och sten på lastbilens flak och 50 ton fraktas sedan upp ur den enorma gropen för att dumpas på ett annat ställe. Under min tid på Scania har jag hört mycket om att föraren är så avgörande för lastbilens prestanda och slitage, här fick jag verkligen uppleva det. Jag fick även se tydligt hur kunden var tvungen att lösa vissa situationer på ett sätt som Scania inte rekommenderar. Detta tog vi med oss hem till forskning och utveckling för att de skall få möjligheten att  undersöka hur vår produkt skall bemöta kundens specifika krav.

Jag var inte bara en udda fågel på hotellet, utan även och kanske än mer i gruvan. När jag som blond kvinna klev runt nere i gruvan bland lastbilar och grävmaskiner i 47-graders värme var det flera som ville fota mig. Jag kan helt klart se varför, inte varje dag man fotas på arbetstid.

Jag kan inte hitta ett bättre ord att sammanfattande denna affärsresa med än: Äventyr. Ett äventyr både på det personliga planet, men även ur ett arbetsperspektiv. Att efter detta äventyr byta kläder på flygplatsen i Bangalore, sova några timmar på ett plan och sedan landa nästa morgon i Kuala Lumpur för en weekend där med traineekollegan Eric, var en extrem kontrast. En underbar avslutning på en fantastisk vecka.

Tills nästa gång, då ett kortare inlägg utlovas.

20140521_100313

truck