Då var det bara två veckor kvar. Två veckor av hela 15 månader som trainee på Scania. Så nu är det dags att bli vuxen? Eller vad är det som händer egentligen?

Just nu frågar många mig om jag har fått fortsatt jobb på Scania. Vad dessa personer inte känner till är att traineerna på Scania faktiskt har en tillsvidareanställning från dag 1. Dvs. traineeprogrammet är en lång utbildning som betalas av en ”hemmaavdelning” som gärna ser att man kommer tillbaka efter avslutat program. Under hela traineeåret har jag vetat att jag ska få en fast tjänst på den inköpssektion som arbetar med inköp till drivlina (motor, växellåda, axlar) men jag har inte haft någon aning om vilket segment jag ska få. Redan när jag ansökte till traineeprogrammet förklarade jag dock att jag gärna skulle vilja jobba med projektinköp som är lite mer tekniskt orienterat än produktionsinköp. Efter tre månader bland de underbara nördarna på R&D (ojoj, vad kommentarer jag fått på mitt uttryck ”Nördarnas paradis” i ett tidigare inlägg!) känner jag mig också nördigare än någonsin och har uttryckt ännu starkare önskan att få jobba med projektinköp. Och nu står jag här som blivande projektinköpare av pressgjutet aluminium!

På mitt visitkort kommer det alltså att stå ”Project Sourcing Manager – HPDC ” (High Pressure Die Casting). Låter det inte spännande så säg?! Detta jobb kommer att innebära att jag ska välja leverantörer och förhandla pris för nya artiklar som ska föras in i produktion. Scania har ju t.ex. precis lanserat den nya EU6 motorn – för denna motor behövs det ett gäng aluminiumartiklar som inte går i dagens produktion. Utifrån befintlig leverantörsbas (ibland tas nya leverantörer också in) har min föregångare därför valt den mest konkurrenskraftiga leverantören för artiklarna, lagt prototyporder, lagt verktygsorder, lagt serieorder osv. Jag ska fortsätta blogga fram till årsskiftet så snart får ni höra lite mer om livet på mitt ”riktiga” jobb. 28 november drar det igång och jag är grymt taggad!

Här sitter man nu som liten trainee på ett stort företag. Adderat till detta är man nu även ska börja blogga om sina utmaningar, händelser och misstag för den publika massan…roligt? Definitivt! Jag tycker att det ska bli skoj i alla fall sen är det upp till mig att lägga lite blod, svett och tårar till inläggen så att det blir roligt för läsarna också – låt mig försöka i alla fall.

Låt mig återkomma när jag har något av lite mer tyngd att förtälja. På återseende och välkomna till min nya blogg som berör en Scania-trainees vardag som är allt annat än händelsefattig.

-Jens Arleroth

Hej!

Två veckor kvar, och det är så att säga dags att knyta ihop säcken. Jag är själv rätt nöjd med perioden här i Madrid, men lämnar det till utvärderingen för att se om det är vad chefen också tycker =) Utvärdering ja, det har jag inte berättat men efter varje traineeperiod, som sig bör, har jag en utvärdering med min närmaste chef samt den person som varit min handledare. Det är en bra sak att göra, utvärdera. Annars finns inte utrymme för att bli bättre! Om ingen berättar för mig vad jag är bra respektive mindre bra på så får jag ingen chans att utvecklas. Jag misstänker att man håller tillbaka på kritiken ibland, eller så är det bara jag som är grym? =) Jag ska be om en tuff utvärdering denna gång, för säkerhets skull!

Tillbaka till Madrid. Det har blivit vinter här, och passande nog läser jag just en bok som heter ”Winter In Madrid”. Vinter är inte som vintern i Kiruna direkt, utan kanske mer som en vanlig svensk höst. Så det goda livet med uteserveringar som jag levde hela september och oktober har bytts ut mot varm choklad och museer. Jag var på det välkända (tillika gigantiska) Prado-museet i helgen, med avsikten att klara av hela. Fyra timmar senare och helt färdig, med huvudet fullt av religiösa motiv och kungaporträtt var jag klar. Vilken kamp! En rekommendation för dig som åker till Madrid en kortare sväng av weekend-typ: Välj ut ett av konstmuseerna, och välj sen vilka delar du vill se. Att försöka se allt på en gång blir mest pannkaka och du blir less.

På torsdag har jag en presentation för ledningen. Det är såklart lite nervöst, men jag kommer göra den på engelska och inte spanska vilket känns tryggare. Språket beror på att det är några åhörare som inte pratar spanska, och koncernspråket är engelska så all min dokumentation är på engelska och ja ni fattar. Det blir onödigt krångligt att översätta. Presentationen handlar om det spännande området Unified Communications, hur vi dels kan spara pengar på teleräkningar och resor men framför allt skapa förutsättningar för bättre, smartare, snabbare samarbete och kommunikation. Utmaningen i en sån presentation är att lägga det på rätt nivå: inte vara för teknisk men samtidigt inte få åhörarna att tappa intresset för att jag berättar trivialiteter som de redan känner till.

Utöver det hoppas jag hinna bli klar med mitt arbete kring att hitta en leverantör som kan ta över driften över vår skrivarmiljö och låta oss köpa den som tjänst istället, s.k. Managed Print. Lyckas det så får vi lägre kostnader för utskrifter med en tredjedel ungefär, samtidigt som den ganska kompetenta IT-personalen här kan ägna sig åt mer värdeskapande aktiviteter än att byta bläckpatroner och toners.

Trevlig helg! (ja, det är visst något helgon som firas imorgon = röd dag)

Svaret är egentligen ganska enkelt. För mig är det människorna man möter på vägen. För det första, de andra traineerna. 23 duktiga, trevliga personer som har en liknande situation som mig är perfekt att bolla med. Det finns ingen hierarki, inget ämne som är tabu, utan jag kan ställa dumma och smarta frågor, ventilera allt möjligt. Det är faktiskt en lyx.

För det andra så har jag haft 5 olika chefer och 3 olika handledare under året (chef och handledare är samma person i Spanien, och jag var med om ett chefsbyte i vintras). Alla bra, seriösa och otroligt kunniga medarbetare som jag fått chansen att mjölka på kunskap och information så mycket jag orkat. Jag har snappat upp ett antal subtila grepp och färdigheter av dem, ungefär som en positiv variant av passiv rökning! 🙂

Och för det tredje, en herrans massa kollegor. I mina olika uppdrag under året har jag  dels varit stationerad på fyra olika kontor med tillhörande kollegor (säg 75 pers totalt), dels inom uppdragen haft möten och kontakt med människor från många olika delar av Scania.

Vissa säger att det är ”nätverket” du bygger upp som trainee som är det viktigaste. Jag är beredd att hålla med. Det är värt mödan, och om jag som uppvuxen i nordligaste lappland tvingas en bit utanför min ”Comfort Zone” i rent sociala termer är det ju bara bra, det var så dags 🙂

Kort inlägg idag!

Det är bara sju veckor kvar av traineeprogrammet för min del. Det känns faktiskt jättebra, även om det är lite stressande att tänka sig att jag ska hinna klart alla mina åtaganden här i Madrid på sex av de sju veckorna. Hmm…

Det ska bli roligt att ha något vettigt att skriva på visitkortet (jag har kört med post-it såhär långt, hehe), det ska bli roligt att få ha mer långsiktiga åtaganden, att få ta lite ansvar, att ha krav på sig, att få kontinuitet och “vardag” igen. Jag ska kort och gott “bli stor”!

Exakt vad jag ska jobba med är inte 100% klart, så jag vill inte jinxa något genom att skriva här. Det kommer senare lovar jag istället.

Jag skulle också vilja göra lite reklam: Snart dyker nya skribenter från Scania upp! Trainee 2011 börjar bli varma i kläderna och har säkert intressanta och roliga saker att ta upp, jag ser fram emot deras bloggande både som ren kuriosa men också för att sätta mitt eget traineeår i perspektiv. Håll ögonen öppna med andra ord.

Vad händer med mina inlägg? Jag kommer skriva vidare året ut, så du som läser kommer få några inlägg från min första månad som icke-trainee.

Trevlig helg!

-Hur kommer det sig att du kan så bra spanska?

-Jag var i Chile och läste ett år.

-Varför i Chile, har du släkt därifrån?

-Nä, jag tyckte det verkade spännande bara.

Och så fortsätter det. Det där är den vanligaste konversationen jag har här i Madrid. Men de ställer en ganska bra fråga. Varför har jag valt att lära mig JUST spanska? Svaret är inte så roligt eller sexigt som man skulle kunna tro: på min högstadieskola fanns tyska eller spanska att välja på som tredjespråk, alternativ extra svenska. Min mor språkläraren tyckte inte att extra svenska var ett alternativ så det fick bli spanska, eftersom jag tycker det låter finare än tyska.

Jag har alltid haft lätt för språk, så det är tur att jag blev ingenjör och får utmana mig själv 🙂 Spanskan fortsatte hela gymnasiet, delvis kanske för att jag tänkte att det var ”lätt” att plocka ett par bra betyg, dessutom i flera kurser. När sen valet till högskolan skulle göras stod Industriell Ekonomi – Internationell med Spanska där i LiTHs katalog och ropade på mig. Enkelt! Det var liksom svårt att säga nej till ett garanterat utlandsår i ett spansktalande land för en kille som kommer från LängstuppiLappland.

Sen dess har det rullat på kan man säga. Jag är fortfarande inte ”flytande” på det sättet som en infödd är, men jag har nått ganska långt. Om du som läser funderar på att lära dig ett språk, att åka iväg och smaka och känna på orden i sin egen miljö, så har jag bara ett råd att ge. Om du inte vet vad det är ännu så är du nog lite trög och behöver börja med  den där extra svenskan 😉

Katedralen i Segovia

På Scania säger man ofta ”arbeta med detaljerna och förstå sammanhanget”. Traineeåret har verkligen bjudit på möjligheter att se de olika verksamheternas detaljer samtidigt som jag fått en överblick. Att arbeta på en avdelning i enbart tre månader gör ju att man nästan har en extern persons ”glasögon” på sig och man vågar ifrågasätta de detaljer som organisationen ser som självklarheter. Eftersom jag nu har arbetat på inköp, i produktion, på marknad och på R&D har jag även fått en förståelse för de större sammanhangen. Det är faktiskt en otroligt häftig känsla att jag får allt detta med mig till starten av mitt ”riktiga jobb”. Är lite roligt när man inser att mycket av det som tidigare bara varit floskler faktiskt har relevans…

Genom att testa fyra olika arbetsplatser har jag även insett att det är de små detaljerna som avgör hur jag trivs på jobbet. Det är inte arbetsuppgifterna som är mest betydelsefulla för trivsel och engagemang i arbetet, det är många andra faktorer som är betydligt viktigare:

• Närhet till stöd från chef. Jag vet nu att jag oftast inte behöver så mycket stöd från chefer men jag vill ändå att chefen ska sitta nära mig så att jag har möjlighet till snabba frågor när jag väl behöver det. Att ha chefen i ett helt annat land var inget framgångsrecept för mig (även om det innebar att jag fick sitta på café och jobba)….
• Grupptillhörighet. Det kvittar om jag har varit ensam om att vara tjej/ung/civilingenjör/svensk/västgöte på mina arbetsplatser. Det jag har uppskattat mest är att snabbt få bli en naturlig del av gruppen (en talang som jag tror jag har utvecklat ganska väl under traineeåret… ). En skämtsam jargong ser jag som ett viktigt led i att kunna arbeta bra tillsammans. Även om hela fikarummet vänder sig om när jag tydligen uttalar kex på ”fel” sätt…
• Att arbeta tillsammans. Innan jag började på Chalmers tyckte jag att jag arbetade absolut bäst ensam. Nu är det helt annorlunda. Jag vet att resultatet blir mycket bättre om fler är med och bollar idéer, ifrågasätter och smittar av sig med engagemang. Mina tre månader i Prag var som att göra ett exjobb på egen hand, jag är väldigt imponerad av er som faktiskt gjort det!
• Att ha lagom mycket att göra. Självklart är spannet för ”lagom mycket” väldigt smalt men jag tycker att det är roligare att ligga lite över än under detta spann. Om man har lite för mycket att göra kan man ju i alla fall prioritera men om man har för lite att göra utvecklas slösurf snabbt till en enorm tristess (Aftonbladet uppdaterar allt för sällan…).
• Fikakultur. Jag gillar att vi tar riktiga fikaraster på R&D, jag tror helt ärligt att det ökar produktiviteten övrig tid om man kan sitta och snacka av sig på fikarasterna. Dessutom gör allt mitt Excel-arbete just nu att jag måste ta paus för att inte se blåa streck framför ögonen…

Nu ska jag fortsätta analysera oljeprov. Ha det bra i höstsolen!

IT är ett lite jobbigt fält ibland. Vi hör bara från våra kollegor när saker inte funkar, det är inte direkt någon som kommer förbi och säger ”men du, fyfan vad glad jag blev av att upptäcka att vårt filsystem gör autobackup på filer jag jobbar med varje halvtimme! Det räddade min dag.” Nä, sånt förväntas bara.

I veckan hälsade vi (jag, chefen och en kollega) på en av våra lokala lastbilshandlare, utanför Zaragoza. Chefen är ny för IT i Scania Ibérica sen januari, så han har en pågående ”turné” för att besöka alla handlare och påbörja en dialog. IT-mässigt har de inte riktigt samma avancerade miljö ute hos handlaren som vi har i Södertälje (NÄHÄ!) så det var väldigt lärorikt, och de har ett oerhört fokus på kostnader då varje euro känns i ett så pass litet bolag.  Där går det inte att kräma på med bra nätverk, nya datorer och avancerade(dyra) programlicenser, utan man måste gå försiktigt fram och välja lösningar som är bra nog men som inte dödar budgeten. En riktig utmaning och man får försöka tänka ”utanför lådan” som det så fint heter för att de ska ha en fungerande miljö som inte kostar skjortan. IT på en annan nivå men lika kul!

Vad händer annars i Madrid? Utanför jobbet menar du? Tja, jag passar på att träna nu när jag inte har tågpendling som tar en massa tid utan en “snabb” Seat Ibiza som tar mig till jobbet på en kvart. För att kompensera äter jag ibland tapas, detta mycket kända spanska koncept. Min favorit-tapas är Chopitos, små stekta bläckfiskar. Mums! Och ja, ifall du undrade så säljs det spansk skinka överallt och man har det på allt. Det är gott och finns tydligen stora skillnader på torkad skinka och torkad skinka. Kännare kan prata om pata negra som vore det en inkarnation av Jesus själv. Jag har dock på sedvanligt ödmjukt vis fastnat för Lomo embuchado, som är torkad, tunt skivad fläskfilé (tror jag!). Det är perfekt på frukostmackan och inte så dyrt som det låter.

I onsdags blev jag medbjuden av mina snälla kollegor på Sistemas till en Paddle-match (en avart till tennis), vilket var jättekul men lite klurigt, med knepiga regler för när en boll räknas och inte. Det är en riktig folksport här i Spanien, mycket på grund av att det är så lättillgängligt. Det är långsammare än tennis så tröskeln är inte så hög för att börja, och man spelar oftast dubbel så det blir ganska socialt (inte sällan med tapas efteråt, haha). Jag skulle säga att det är snäppet över traditionella social-rekreativa sporter såsom bowling, biljard m.fl. i svettighetsgrad, men inte lika svettigt som tennis eller squash. Enligt en kollega ska det finnas en Paddle-klubb i Stockholm. Kanske är värt ett besök?

Till helgen kan det nog bli ett vingårdsbesök om jag lyckas hitta en som tar emot besök. Oavsett blir det nog tapas, det blir det alltid 🙂 Trevlig helg du som läser!

Madrid by night

En glädjens dag här i Madrid efter att Barca ”bara” fick lika mot Milan i CL igår. Hurra!

Det här med att bo och jobba i Madrid kan ju upplevas lite som en vinstlott denna höst, med tanke på att staden börjar dyka upp som ett populärt resmål för Barcelona-trötta/weekendsugna svenskar. Är det en slump, ett bananskal som gör att jag får privilegiet? Nej!

Förutom mina egna internationella meriter är det tack vare traineeprogrammet som detta sker. Att jag bara behöver sätta mig på planet och åka ner, få bil och bostad och uppdrag i handen och sen sätta igång kräver nog en hel del arbete under ”huven”. Det andas proffsigt och ambitiöst och jag är väldigt glad över chansen! Jag vet ju numera att Scanias traineeprogram är bra ordnat, och jag tror många andra program också erbjuder mycket bra organisationer och stöd. Ett varningens ord ska väl kanske ut för dig som är i sökartagen efter traineeprogram: alla program som erbjuds är inte seriösa. Det finns en certifiering som Traineeguiden delar ut, och den kan vara en bra vägledning även om ditt företag inte har certifieringen. Kolla vilka krav som finns, verkar det motsvaras av beskrivningen du fått?

På tal om internationell :det är väldigt roligt att få prata spanska igen! Än så länge är det mest mina kollegor som skojar med mig och inte tvärtom, men det gör inget. Jag kommer kanske ikapp, annars är det roligt som det är, haha. Min chef är holländare så det bidrar bara till det internationella fokuset. Det varvas spanska och engelska på jobbet, men blir inte så mycket svenska förutom med min traineekollega Tobias och eventuella samtal med Södertälje.

Att få se hur IT fungerar i ett globalt företag på detta sätt måste vara få förunnat. Det är betydligt fler frågor att svara på när lösningar ska vara globala. Hur ser egentligen vårt nätverk mellan Madrid och Södertälje ut? Mellan Madrid och sajterna här? Var står servrarna för den och den applikationen? Behöver trafiken gå genom servern eller går den peer-to-peer? Ska användarna tillhöra samma domän oavsett land eller ska det finnas flera? Hur gör vi med säkerheten? Fördelar och nackdelar måste stötas och blötas mycket mer för att komma fram till en bra lösning. Det är jävligt intressant helt enkelt.

Företaget fixade bra boende åt mig. Spanjorerna hyrde villigt ut pga den dåliga ekonomin. Stället hette Palacio Real och utanför låg den här fina kyrkan 🙂

Starten på mitt flamenco/tapas/lastbilsäventyr har gått! Tre dagar in i jobbet och jag börjar känna mig trygg nog att blogga igen… Jag hade en bra semester, tackar som frågar. Den utspelade sig i Stockholm och i Norrbotten och var ganska anspråkslös. Nog med kallprat, haha. Eftersom bloggen ligger en vecka efter lovar jag att uppdatera lite oftare så vi kommer i fas igen, ok?

Förra söndagen landade jag alltså i Barcelona för att mangla språk en vecka. Jag hade två lärare, Monica på förmiddagarna och Georgia på eftermiddagarna. Min kollega Tobias gick tvärtom. Privatlektioner är kul men utmattande! Resten av skolan bestod av 17-18 åringar som var i Barca mest för att partaja och kanske snappa upp lite språk på vägen, så det blev ganska tydligt att jag är 27 och inte 21 längre, snyft. Men lärarna var duktiga och seriösa, det var bra att få chansen att åka dit och kunna fräscha upp spanskan och höja sig en nivå. Jag och Tobias hann också se rätt mycket av Barcelona på eftermiddagarna och kvällarna. Jag rekommenderar inte intensiva språkstudier och intensivt turistande i kombination dock, det är nog inte så hållbart 🙂

Varför skicka sina traineer utomlands kan man fråga sig? Vad är syftet? Som jag ser det finns det ett par anledningar:

• En utlandsperiod gör traineeprogrammet mer attraktivt.  Det är en stor selling point och många nyexaminerade är intresserade av internationella erfarenheter.
• Scania är ett globalt företag. Att se något annat än HQ i Södertälje väldigt bra för att undvika ”hemmablindhet”. Jag som IT-trainee får också se hur bitsen och bytesen ser ut utanför brandväggen i Södertälje.
• Ökad kunskap om språk och kulturer.

Säkert finns det fler anledningar som jag inte kommer på för tillfället, men vi sparar dem till kommentarsfältet eller ett senare inlägg. Här i Madrid ska jag hur som helst jobba med kommunikationslösningar. IP-telefoni, mobiltelefoni, IM, LAN och WAN är några ämnen som jag får korvstoppa mig med denna gång. Med lite tur och lite skicklighet får jag snudda vid UC (unified communications) också. Trendigt!

Bjuder på ett par bilder från Barcelona bara för att retas också. Hehe.

Soligt på stranden. Åååh buhu det är så synd om mig 😀 😀

Tobbe svettas och svalkar sig samtidigt på EFs poppiga innergård