Oavsett vilket företag man arbetar på är det mycket värt att ha bra koll på företagets produkter. För några år sedan berättade en vän till mig att hon hade varit på intervju på ett telecombolag och blivit ombedd att förklara vilken sorts datauttag de hade i byggnaden. Ehrm. Ja, hon fick inte jobbet. Det är ett ganska extremt exempel, men det finns också en tanke bakom att ha anställda med passion och förståelse för produkten. Med bra produktkunskap blir jag dels en bättre ambassadör och dels bättre på att förstå vad som är viktigt för kunden och därmed vilka arbetsuppgifter jag ska lägga krut på.

Igår hade jag mitt första pass som demoförare på Scanias DemoCentre. I korthet är det ett ställe där kunder, Scaniaanställda och andra gäster kan komma på besök för att få köra Scanias lastbilar och bussar på en provbana. Eftersom banan är avgränsad räcker det med vanligt körkort för personbil för att få köra – så länge det i varje bil finns en utbildad demoförare som ansvarar för säkerheten och hjälper till att visa hur man kör. Med hjälp av lastbilskörkortet och en specialutbildning för demoförare har jag nu blivit en typ av ambassadör för Scanias produkter. Tanken är att jag ska komma dit några gånger i månaden och demonstrera våra fordon. Snacka om bra motivation för att hålla min produktkunskap på topp!

Jag hade laddat med ordentligt med kunskap inför mitt första pass så att jag skulle kunna sitta där tillsammans med erfarna Scaniaägare och försöka förklara skillnaden mellan den gamla och den nya retardern (fråga inte). Istället blev det ganska bra uppvärmning in i demoförarrollen med en grupp nyanställda från Scania där jag fick visa glada amatörer hur man ställer in stolen och kör med automatisk växling. En väldigt rolig eftermiddag!  (Och nej, ingen frågade om jag var ny och ingen körde av vägen )

Den här veckan blir extra kort för mig eftersom jag är ledig torsdag till söndag och ska åka ner och träffa familj (min sambos) och vänner i Nederländerna. Med en medeltemperatur på plus 5 är det kanske inte drömsemestern för de flesta svenskar under vinterhalvåret, men för mig som inte har träffat mina kompisar på ett år är det verkligen efterlängtat. En chans att ladda batterierna och ha en riktigt skoj helg! Tot maandag!

Förra veckan gick jag till posten och hämtade ut mitt nya körkort – med behörighet C, alltså lastbil. Det kändes stort. Inte bara för att jag nu har möjlighet att köra väldigt stora, häftiga fordon, men också för tävlingsmänniskan i mig som ville klara den där sabla uppkörningen  Att ha C-körkort måste ju också innebära företräde i krogkön, extrarabatt i affären och extra sås till lunchen. Typ. Det skadar ju inte att hoppas i alla fall.

Men varför ska man ta det där körkortet egentligen? Jo, i mina ögon får man en fantastisk produktkunskap och förståelse för kunden när man (bokstavligt talat) sätter sig i kundens sits. Som bonus har jag fått ett helt annat säkerhetstänk som förare i allmänhet och känner mig säkrare som ambassadör för Scanias produkter. Det har tagit tid och slit men har definitivt varit värt det. Verkligen en guldkant som förgyllt mitt traineeprogram hittills!

Ikväll bär det av till inspirationskväll med Future Female Leader Award på KTH. Jag ser fram emot att inspireras och kanske även till och med inspirera. Hoppas också på att du som läser våra bloggar blir inspirerad att söka till traineeprogrammet! Om du är sugen på att arbeta på ett företag som hela tiden drivs av att bli ännu bättre och kan tänka dig att jobba med både högt och lågt under ett lärorikt, spännande och varierande år – då tycker jag att du ska fundera på Scanias Traineeprogram. Kolla in: http://karriar.scania.com/student-ungdom/traineeprogram/

I fredags hade jag en annorlunda dag. Istället för att åka upp till motorverkstaden åkte jag till Utbildningscenter för att ha kick-off med min seminariegrupp. Gruppen består av nio traineer som tillsammans ska planera en seminarievecka på temat ’Sales to Delivery’, alltså Scanias process fram till att kunden får sin lastbil eller buss. Seminarieveckorna är vår chans att få lära oss ett lite större perspektiv än det vi ser på våra praktikplatser och få lyssna till riktigt bra talare, så jag är väldigt taggad att sätta igång med arbetet!

Vi nio ska tillsammans planera veckan vilket innebär att bestämma allt från vilka talare vi ska ha till om vi ska ha bullar eller frukt till förmiddagsrasten. Vill bara betona att det inte automatiskt är bullarna som kommer kräva minst diskussion… Personligen tycker jag att vi borde diskutera mer med hjälp av post-its, mitt favorithjälpmedel som jag jobbar med varje dag. Just nu har jag t.ex. ett par post-its framför mig där jag skrivit upp små puckar jag ska göra så fort jag har tid. 

Men man kan också göra mycket annat kul med post-its, se exempelvis:

Extreme Sticky Notes Experiment

Funderar också på en annan sak. Det heter kick-off när man startar något. Vad heter det när man avslutar något? Kick-on?

Hur mycket ska man egentligen utmanas som ny på ett jobb? Igår var jag på möte med en grupp andra nyanställda och ledningen på Inköp för att diskutera hur vi har upplevt vår introduktion och det stöd vi fått som nya på Inköp. Det var rätt häftigt att sitta på möte med ledningen och få framföra sina idéer och ställa frågor till dem. Kul att kunna påverka även som nyanställd.

Något som vi snuddade vid var en diskussion om hur mycket man egentligen ska hjälpa någon som är ny. Har suttit och funderat en del på det idag. Självklart finns det fallgropar som man kan guidas runt för att slippa falla i men det ligger också ett värde i att själv få upptäcka hur jobbet funkar och lära sig att prioritera, effektivisera och hantera sin tid själv. Som ny vill man ha hjälp och stöd, men samtidigt blir det ju en björntjänst i långa loppet om ens handledare eller chef blir någon slags ”curlingförälder” som tar bort alla utmaningar så att man inte själv får möjlighet att utvecklas. Helt klart en svår balans att tänka på om man själv någon gång skulle handleda någon.

Min nästa utmaning heter  Italienska för nybörjare och är på väg hem till mig med posten. I september åker jag nämligen till Italien i tre månader för att arbeta på Scanias italienska marknadsbolag, en fantastiskt lyxig möjlighet att få prova på Scanias internationella sida och lära känna en annan kultur. Men eftersom italienare inte direkt är världsberömda för att prata fantastisk engelska, och mitt italienska ordförråd nu ungefär sträcker sig till ”Doue straio, grazie” (som med lite liberal stavning borde betyda ”två solstolar, tack”), är det nog dags att göra något åt saken.

Igår slog olyckan till. Ett felsteg på gymmet är inga problem i vanliga fall, men när man hoppar för att landa med full kraft på ena foten och den hamnar bara halvt där den ska vara har man helt plötsligt ett problem. Efter några timmars väntan och undersökning visade det sig att den inte var bruten (puh!) men trots det anlände jag imorse till jobbet på kryckor. Inte så glamoröst

Men det är vid sådana här tillfällen jag påminns om varför jag jobbar på det här företaget. Visst, lastbilar är coolt, men anledningen till att jag sökte hit och trivs här är ändå människorna. Idag fick jag hjälp att bära min väska på centralen, hjälp att komma på bussen, skjuts ända till dörren av busschauffören på Scania, hjälp att ta mat i lunchmatsalen och dessutom ett stort antal dörrar öppnade här och var – mestadels av folk jag inte känner. Ett gäng små insatser som gjorde min dag. Det värmer i hjärtat att ha tur i oturen. Jag borde nog stuka foten oftare.

Det är en utmaning att ha lagom mycket att göra. Som ny på en avdelning vill jag gärna visa att jag vill lära mig och är sugen på att ta på mig arbetsuppgifter. Dessutom tycker jag att det är supertråkigt att sitta sysslolös. Men samtidigt är det viktigt att jag inte tar på mig alldeles för mycket uppgifter så att jag istället blir stressad och inte hinner med det som verkligen måste göras. Det är lätt att det blir en bergochdalbana med att ta på sig för mycket, inse det, ta på sig för lite, inse det, och så vidare: upp och ner och upp och ner.

Balansen mellan för lite och för mycket att göra är mycket svårare än jag hade kunnat tro. Dessutom blir det dubbelt så svårt när man byter avdelning var tredje månad. På en arbetsplats där man har fått in lite rutin kan man uppskatta relativt bra hur lång tid något kommer att ta, men när man är helt ny är det nästan omöjligt eftersom man inte vet exakt vad uppgifterna egentligen går ut på. Det är ju lite som att sätta ett mål för sin tid på Lidingöloppet utan att först ta reda på hur långt det är.

Men om det är något traineeprogrammet kommer tvinga mig att lära mig så är det detta. Jag kommer vara tvungen att hela tiden ha ordning på hur jag fördelar min tid och uppskatta hur lång tid ett nytt uppdrag kommer ta så att jag kan bedöma om jag hinner med det. Tips och tricks för hur man blir bra på det tar jag gärna emot!

Något annat jag kommer tvingas bli bra på är att komma ihåg namn. Om någon av mina nya kollegor läser det här: Sorry, jag jobbar på det.

Idag åkte jag för första gången med Scanias nya busslinje från Cityterminalen i Stockholm till Scania i Södertälje. Inget ont om pendeltågen men det är svårt för SL att matcha mjuka säten, lugn och ro, och direkt transport till Scania utan byten. Och hur coolt är det inte att stega in på busstationen, flasha sitt månadskort och kliva på “Scania Job Express”? Antagligen det närmaste en vit limousine jag kommer att komma på jobbet

Enda nackdelen är att bussen inte går riktigt ända fram till min nya arbetsplats. Japp, idag är första dagen på min andra traineeperiod och helt plötsligt är jag ny på jobbet igen. Vissa saker är likadana, som min dator, många program och min kaffekopp (om vi ska vara noga är det ju egentligen en tekopp). Men andra saker är som att börja om på nytt igen, exempelvis min totala oförmåga att komma ihåg namn när jag har hälsat på mer än tre stycken Men det är också spännande att börja “nytt jobb” med nya kollegor och ny chef för andra gången på tre månader. Verkligen en rivstart på 2012! Det jag ska göra under de närmaste 3 månaderna är materialplanering, alltså hjälpa till att se till att vi får tillräckligt med material levererat för att kunna tillverka våra motorer. Jag sitter i ett kontor bredvid produktionsline, har idag hämtat ut en gul reflexjacka och imorgon blir det rundtur på linan iförd stålhättade skor. Wow-känslan är definitivt här…

Hur svårt kan det egentligen vara att lära sig köra lastbil? Jag hade kört lastbil ett par gånger på Scanias democenter innan det var dags att börja övningsköra för det C-körkort alla traineer får ta, och tyckte att det var helt fantastiskt kul. Tänk dig en racingbana fast med ett fordon som väger 60 ton. Wow. Och det var väl inte så svårt det där. Man gasade lite, bromsade lite och svängde i svängarna. Piece of kaka.

Behöver väl knappast berätta att jag ganska snart landade i verkligheten när jag hade min första riktiga körlektion. Skillnaden mellan att köra lastbil ute i trafiken och på democenter kan kanske lättast beskrivas som skillnaden mellan att övningsköra för personbil och att åka gokart. Visst, man lär sig gasa, bromsa och svänga på gokartbanan men i verkligheten tillkommer det långsamma tanter, barnvagnar, långsamma tanter med barnvagnar, hörn som man inte ser runt och att växla, växla och växla. En växellåda för lastbil har 12 växlar, så det är lite som att vara sexton år igen och sitta i en bil för första gången. Som Bambi på hal is helt enkelt.

Men snart är det på riktigt. Om en månad kör jag upp och till dess måste allt sitta. Dags att börja drömma om växellådor på nätterna och rabbla lastsäkring på tåget till jobbet. Ärligt talat är det mycket roligare än det låter. Och belöningen ligger ju i målet: att klara körkortet. Inom kort kommer jag att vara en trucker. Dock utan keps Frågan jag har börjat ställa mig är bara: kan jag fortfarande köra personbil? Akta er mamma och pappa, nu är det jul och jag kommer hem och provar.

 ”What happens in Sälen, stays in Sälen”. I helgen har hela traineegruppen och förra årets traineegrupp varit i Sälen. Det klassiska citatet för alla åka-bort-över-helgen-ställen att man inte får prata om vad som hänt gäller ju även i Sverige.  Men jag väljer att ta ett litet sidosteg från regeln, inte för att skvallra om några pinsamma historier, men för att lista helgens highlights:

Highlight 1) Snöfritt.
Ja, det är faktiskt en highlight. Precis som väntat var det inte alls fel att få ta långa sovmorgnar och spendera lördagen på äventyrsbadet och saunaland istället för i skidbacken. Mmm… Det fanns visserligen en del snö, men tillräckligt lite för att vara en fullgod ursäkt att välja varm och avslappnad istället för kall och mörbultad. Skidor får jag väl åka nästa år istället.

Highlight 2) Nätverkande med före detta traineer.
Vi hade fem årgångar av traineer representerade i Sälen, och det var väldigt kul att träffa alla, knyta kontakter och bara snacka över en lunch eller middag. Nu fanns all den där tiden som det vanligtvis är så ont om. Nätverkandet kulminerade i en femkamp med olika snöfattiga grenar där mitt lag tog hem en väldigt ful pokal som jag nu har stående i bokhyllan hemma. Vi hade också tre fina fester, där jag tyvärr inte kan gå in på detaljer om jag fortfarande vill att mina kollegor ska prata med mig…

Highlight 3) E-type.
På lördagen åkte vi till ett uteställe i Sälen för att se E-type live. Det fanns egentligen ganska många minus angående den konserten, som att han tydligen inte kunde sina egna texter (!) (till skillnad från oss i publiken som alla mindes tiden då Angels crying var hetast på dansgolvet), att Gert Fylking var uppe på scenen och strippade, och att det var sjukt trångt, svettigt och varmt. Men det var satans häftigt att se en av Sveriges stora artister bara en meter bort och skrika sig hes till låtar man inte har hört på tio år! Nostalgitripp deluxe.  

Nu är det vardag på jobbet igen, eller så mycket vardag som det blir som trainee  Skönt att vara hemma på ett sätt, men jag längtar redan tillbaka till Sälen…

Highlight 1, 2 och 3.