Nu under min sista vecka i Italien tänkte jag dela med mig av några av de kulturkrockar som har dykt upp under min tid här. Håll tillgodo.

Sista chokladbiten. Den mest chockande krocken, för det här hade jag verkligen inte förutsett. Min mamma tog med en godispåse som jag kunde bjuda på på jobbet. Jag gjorde som jag skulle gjort i Sverige: ställde en skål i fikarummet vid 10-fikat med en lapp som uppmanade folk att ta en bit choklad. Efter lunch vid tvåtiden kom vi tillbaka för en kaffe och en chokladbit… men alla chokladbitar var borta. Skålen var helt tom! Det hade verkligen aldrig hänt i Sverige. Har ni någonsin sett en godisskål där man har tagit sista biten? Eller någon av de fem sista för den delen… Men i Italien verkar det inte alls finnas samma sociala tryck på att lämna lite kvar.

Vägskyltar. Italien har många vägskyltar som får en att dra på smilbanden, exempelvis de avståndsskyltar som under en sträcka på några kilometer på vägen mot Brescia visade avståndet till staden som i tur och ordning 48 km, 50 km och 51 km (varpå vi undrade om vi verkligen var på väg mot staden). Andra skyltar har jag skrattat gott åt för att sen sätta kaffet i halsen, t.ex. de som visar att man inte får köra om på en motorvägspåfart som är ungefär 1,5 bil bred. Empiriska studier har visat att det inte alls är självklart för en italienare som har en starkare motor i bilen än jag och gärna vill åka fortare. Eller de skyltar som säger att maxfart på motorvägen sänks från 130 km/h till 50 km/h vid “la nebbia”, dimma. Det kändes väldigt överambitiöst fram tills jag en kväll körde in i en dimma där jag inte såg mer än 10 meter framför mig och plötsligt var väldigt nöjd med att köra långsamt.

Män vs kvinnor. I Italien finns det sysslor för män och sysslor för kvinnor, åtminstone i vissas ögon, vilket jag också hade förväntat mig. Det här blev tydligt när jag skulle lära mig montera snökedjor. Inför en resa för att hälsa på en traineekollega i Schweiz fick jag tips om att det kunde vara svårt att komma över bergen utan dem. Visserligen ingick det i teoriprovet till lastbilskörkortet hur man sätter fast snökedjor men jag kände mig ändå tvungen att be om en demonstration. Mina kollegor förstod inte riktigt varför jag behövde det. De tyckte att jag 1) kunde be min pojkvän sätta fast dem, han vet hur man gör, han är ju man, eller 2) slänga lite med håret och stanna en lastbilschaffis som kunde hjälpa mig 🙂

Utan att göra listan längre kan jag bara konstatera att det har varit fler krockar. Ibland har jag känt mig dum med mina svenska förväntningar, ibland varit frustrerad över att de inte tänker som jag och ibland skrattat högt åt våra försök att förstå varandra, men de här små kulturkrockarna är ändå härliga minnen som jag kommer bära med mig från tiden här. Jag är glad över att få ha upplevt dem, och om jag skulle arbeta utomlands igen skulle jag gärna samla på mig några till.

/Louise