Hej alla läsare!

Imorgon är det Midsommarafton och nästa vecka går jag och resten av traineeprogrammet på semester. Det innebär att idag är sista dagen innan ledigheten men även den sista dagen på det gamla kontoret. På måndag börjar nämligen det sista utav möbleringen plockas undan och flyttas över till vårt nya jättehäftiga kontor! Det är mycket som kommer att bli bättre bland annat ett ännu mer centralt läge, ett enda enormt våningsplan istället för två våningar, nya fräscha lokaler och en grym utsikt över stan! För någon vecka sedan kändes flytten avlägsen men i måndags blev den desto verkligare. I måndags flyttades nämligen vår kaffekvarn och bryggare iväg, något som kom som en chock för oss alla. De efterföljande dagarna har varit fyllda med kafferusningar till nedervåningen (man måste ju få sitt kaffe) vilket för all del har gått bra men lyxen i att ha några meter bort till närmsta nymalda, nybryggda kaffe är svår att glömma.

Efter att jag skrivit klart det här inlägget är det dags att börja stänga ned och packa ihop datorn och rensa skrivbordet. Jag kommer inte göra det utan viss saknad, det är trots allt på den här platsen jag suttit ända sedan september då jag kom till Cinnober som färsk trainee. I början var allting väldigt omtumlande och de första veckorna satt vi traineer mest på olika kurser vilket gjorde att det tog ett tag att sjunka in och vänja sig. Allt det kom efter första månaden. Man börjar först lära känna sina skrivbordsgrannar, de visar ritualen att mala och brygga kaffe, hur man checkar ut projektets system och, efter några dagars förvirrat frustrerande installerande och konfigurerande, startar upp det. Då man väl gått igenom den första fasen börjar man allt mer ha koll på vad som sägs på morgon-scrum, man förstår mer och mer vad som försiggår i projektet och man börjar verifiera och testa buggfixar. Under den tiden växer sig kunskapen om projektet som helhet väldigt mycket och man lär sig lite av den jargong som går i projektet; pingar, produkttyper, clearing brokers, non clearing members, SEFar. Det är fortfarande så att det känns som att man inte har någon koll men sakta men säkert börjar man bidra till arbetet vilket känns häftigt.

Spola framåt ett antal månader fram till skrivande stund. Jag har gått igenom utbildning för, och arbetat som, testare, utvecklare och kravanalytiker. Utöver det har jag fått besöka NASDAQ, gått utbildningar i presentationsteknik och ledarskap, besökt studentmässor och nu förra veckan även London. Att vara trainee på Cinnober är helt enkelt händelserikt! Året som trainee är inte slut än utan vi fortsätter fram till i september men redan nu börjar man kunna känna att man är på upploppet.

Jag hoppas att ni alla får en bra sommar och ser till att njuta av den, så hörs vi till hösten. 🙂

Testblocket är klappat och klart och undanstädat och nu är vi utvecklare i LMEClear! Det är alltid spännande att få prova på något nytt och det har varit en riktigt skojig början på utvecklingsblocket då vi har fått en liten introduktion till olika byggverktyg (som gör körbara program av källkoden, med mera).

Nu ska Johan och Oskar få åka till London och jobba en vecka – min tur får komma senare. Det passar mig bra eftersom utveckling inte har blivit rutin än, det är nya och intressanta saker varje dag helt enkelt!

En typisk dag för mig ser väl ut ungefär såhär:

En bugrapport från kunden har kommit in.

En testare/jag utreder (ofta tillsammans med mig och krav) om rapporten stämmer och om det motsäger kraven.

Sedan börjar det riktigt roliga: jag får börja grotta ner mig i koden. Första steget är att reda ut vilken del av programmet felet ligger i.

Sedan börjar jag ”debugga” – jag kollar var programmet kör fast genom att långsamt köra koden som någonstans är felaktig. Ungefär såhär kan det se ut:

När jag väl hittat felet så rättar jag det, skriver ett eller flera automatiska test, testar manuellt – och sedan får testarna testa av det riktigt ordentligt så att jag inte har gjort något fel.

Det märks verkligen att för varje fel jag hittar och rättar så blir jag bättre, det känns alltid superroligt att lyckas med någonting! Jag återkommer senare när jag lärt mig ännu mer!

Hallå allihopa!

Som ni som följer den här bloggen har förstått så antogs två traineer under senaste vändan. Då undrar ni förstås var den andra har tagit vägen – Johan presenterade ju sig själv för en och en halv månad sedan!

Ni behöver inte oroa er, för det är jag som är den andra traineen. Jag heter Rasmus Leijon och började för tre månader sedan (har det gått så länge redan?!) här på Cinnober, och sedan starten så har jag varit rejält upptagen med att arbeta som testare.

Jag har läst en master i matematik vid Umeå Universitet, men jag har lite blandade inslag i min utbildning av fysik och datavetenskap också. Man skulle kunna säga att jag har varit väldigt osäker på var jag egentligen skulle hamna – och hur jag nu skulle få använding av min djupa kunskap inom komplex analys på kalibrerade mångfalder i arbetslivet. Det visar sig att det inte är helt bortkastade kunskaper när man arbetar på Cinnober, finansiell teknologi är full av tillfällen att applicera analytiskt tänk!

Som testare så är det en hel del att göra; eftersom vi ställer så höga krav på att våra system ska vara felfria och pålitliga så krävs en hel del felsökning (hitta nya svagheter i systemet) och regressionstestning (se till att gamla fel inte kommit tillbaka). Inte desto mindre nu när vårt projekt går så sakteliga mot sitt slut.

Testningsblocket går nu mot sitt slut och vi har blivit färdiga testare, utrustade med all kunskap som man kan tänkas behöva inom testning! Vi har fått ta del av bland annat:

–       Bokcirklar med litteratur om testning, Experiences of Test Automation och Lessons Learned in Software Testing

–       Föreläsningar i teststrategi (hur ska man lägga upp själva testandet?)

–       Föreläsningar i presentationsteknik

–       Föreläsningar i performancetest (kvalitetstest – hur snabb är produkten? Frågor man oftast inte tänker på innan det är för sent om man inte har tagit med sådant i planen)

–       Föreläsningar i funktionella tester (hur man skriver automatiskatester)

–       Mycket mer!

På det stora hela känns det som att man har kommit in i teamet som testare – och nu är det dags att byta till att själva utveckla systemet och bli tvungna att vara de som får rätta de fel som hittas. Det blir superkul.

Ajöss, vi höres under utvecklingsblocket om inte annat!

Sista veckan på första praktikperioden börjar lida mot sitt slut och runt kröken hägrar julfirande och efterlängtad vila. Jag tar tillfället i akt och reflekterar över mina första tre månader på Scanias hyttfabrik i Oskarshamn.

Även om arbetsuppgifterna hopat sig och berget av diverse måsten aldrig tyckts sina, måste jag idag påminna mig själv för att komma ihåg det arbete, om något, som blivit gjort. Jag tar ett steg tillbaka och finner ord som programmering, optimering, körkort, seminarievecka, PCR, elektrodarmar, arbetsorder, håltolk, osv. osv. osv. Frågan blir snarare den omvända. HUR har allt hunnits med? Svaret ligger inte i mig, utan snarare i kollektivet. Här hjälps medarbetare åt att utveckla den fabrik som vi alla lever och arbetar i dag ut och dag in. Heta diskussioner och meningsskiljaktigheter visar till slut det som egentligen är så självklart – att vi strävar mot samma mål och att vi egentligen bara behöver hitta en gemensam väg dit.

Tre månader har lärt mig att jobbet som produktionstekniker INTE innebär att sitta på en stol och följa upp andras arbete. Det innebär snarare gratis konditionsträning och en vid spridning av arbetsuppgifter. Det berg som en gång prydde mitt lilla skrivbord är idag som bortblåst och efter jul väntar nya berg med utmaningar på Scanias projektkontor i Södertälje. En utmaning jag verkligen ser fram emot.

Ett trettiotal blogginlägg senare så befinner jag mig vid ett vägslut och det är dags att tacka för sig.

Förra veckan var kantad av mängder av härliga aktiviteter då det var traineeprogrammets sista seminarievecka. Flertalet personer från ledningen tittade förbi och konverserade lite avslappnat med oss och önskade oss lycka till inför våra kommande utmaningar utanför traineevärlden. Arbete inom produktion, utveckling, inköp samt marknadsarbete på Irland är summeringen av mina 14 månader och nu går jag tillbaka till motormonteringen för att jobba helhjärtat med logistikutveckling.

Med detta inlägg vill jag tacka för mig, tacka för allt fantastiskt som jag fått uppleva som trainee och tacka för alla kommentarer och frågor från er bloggläsare, Förhoppningsvis har jag inspirerat någon att söka sig till Scania. Traineeprogrammet får mina allra varmaste rekommendationer.

På återseende!

Traineer får åka räddningsbåt i skärgården utanför Dalarö.     

Traineetårta under sista traineedagen

-Jens

Den här veckan har traineegruppen samlats igen för vår tredje och sista seminarievecka. Temat var Service Delivery-processen vilket innebär att vi har fått lära oss massor om service i dess bredaste mening. Med andra ord allt Scania gör och vill göra i framtiden för kunderna efter att de fått lastbilen levererad. Bland höjdpunkterna var föreläsningar från nästan alla i Scanias ledningsgrupp – riktigt spännande att få höra deras karriärtips och syn på vart Scania är på väg. En annan höjdpunkt var dagens utflykt till Sjöräddningen på Dalarö och deras båt med Scania-motorer. Häftigt att se hur våra produkter används i praktiken!

På sjöräddningens båt

En motor i världsklass

Så var det fredag och slut på både veckan och de 14 månaderna på traineeprogrammet. Idag är alltså min sista dag som trainee och mitt sista blogginlägg här på traineebloggen.se. Det känns lite konstigt att släppa “trainee” som nästan blivit något av en identitet, men det känns också spännande att gå vidare till nästa steg. Från och med nästa måndag kommer jag arbeta med inköp av hydrauliska komponenter. En rejäl utmaning som de nyfikna kan följa under en tid på Scanias karriärblogg.

Trevlig helg och tack för mig!
Louise

Nu under min sista vecka i Italien tänkte jag dela med mig av några av de kulturkrockar som har dykt upp under min tid här. Håll tillgodo.

Sista chokladbiten. Den mest chockande krocken, för det här hade jag verkligen inte förutsett. Min mamma tog med en godispåse som jag kunde bjuda på på jobbet. Jag gjorde som jag skulle gjort i Sverige: ställde en skål i fikarummet vid 10-fikat med en lapp som uppmanade folk att ta en bit choklad. Efter lunch vid tvåtiden kom vi tillbaka för en kaffe och en chokladbit… men alla chokladbitar var borta. Skålen var helt tom! Det hade verkligen aldrig hänt i Sverige. Har ni någonsin sett en godisskål där man har tagit sista biten? Eller någon av de fem sista för den delen… Men i Italien verkar det inte alls finnas samma sociala tryck på att lämna lite kvar.

Vägskyltar. Italien har många vägskyltar som får en att dra på smilbanden, exempelvis de avståndsskyltar som under en sträcka på några kilometer på vägen mot Brescia visade avståndet till staden som i tur och ordning 48 km, 50 km och 51 km (varpå vi undrade om vi verkligen var på väg mot staden). Andra skyltar har jag skrattat gott åt för att sen sätta kaffet i halsen, t.ex. de som visar att man inte får köra om på en motorvägspåfart som är ungefär 1,5 bil bred. Empiriska studier har visat att det inte alls är självklart för en italienare som har en starkare motor i bilen än jag och gärna vill åka fortare. Eller de skyltar som säger att maxfart på motorvägen sänks från 130 km/h till 50 km/h vid “la nebbia”, dimma. Det kändes väldigt överambitiöst fram tills jag en kväll körde in i en dimma där jag inte såg mer än 10 meter framför mig och plötsligt var väldigt nöjd med att köra långsamt.

Män vs kvinnor. I Italien finns det sysslor för män och sysslor för kvinnor, åtminstone i vissas ögon, vilket jag också hade förväntat mig. Det här blev tydligt när jag skulle lära mig montera snökedjor. Inför en resa för att hälsa på en traineekollega i Schweiz fick jag tips om att det kunde vara svårt att komma över bergen utan dem. Visserligen ingick det i teoriprovet till lastbilskörkortet hur man sätter fast snökedjor men jag kände mig ändå tvungen att be om en demonstration. Mina kollegor förstod inte riktigt varför jag behövde det. De tyckte att jag 1) kunde be min pojkvän sätta fast dem, han vet hur man gör, han är ju man, eller 2) slänga lite med håret och stanna en lastbilschaffis som kunde hjälpa mig 🙂

Utan att göra listan längre kan jag bara konstatera att det har varit fler krockar. Ibland har jag känt mig dum med mina svenska förväntningar, ibland varit frustrerad över att de inte tänker som jag och ibland skrattat högt åt våra försök att förstå varandra, men de här små kulturkrockarna är ändå härliga minnen som jag kommer bära med mig från tiden här. Jag är glad över att få ha upplevt dem, och om jag skulle arbeta utomlands igen skulle jag gärna samla på mig några till.

/Louise

En hel vecka har gått sedan sist, och jag får ärligt talat fundera lite på vad som hänt det gånga veckan. Jag har varit förkylt och gått runt lite grann som i en dimma, ständigt med en näsduk i hand och halstablett i munnen. Ingen höjdare men nu är det gjort och till nästa vecka hoppas jag vara frisk.

I veckan har jag jobbat på med mitt projekt, som jag tidigare berättat består det av att göra en inköpsanalys på två av våra sågverk. Jag börjar blir klar med det ena (Iggesunds sågverk) och har under veckan haft de sista mötena gällande det. Nu återstår analys av mina resultat och lite fundering kring hur produkten ska se ut, samtidigt som jag kickar igång arbetet med det andra sågveret (Bravikens sågverk). Jag inbillar mig, och hoppas, att det går snabbare när man gör något för andra gången. Samtidigt märker jag redan nu att sågverken är väldigt olika, Braviken är relativt nystartat och har en helt annan typ av inköpsmönster. Spännande, ska det bli!

I veckan har jag även hunnit med ett besök på en av kartongmaskinerna nere på Iggesunds bruk. Man kan tycka att det är konstigt att jag blandar hejvilt, sågverk och pappersbruk, men jag försöker helt enkelt se så mycket att verksamheten när jag ändå är på plats i Iggesund. Besöket på kartongmaskinen var jättekul. Jag jobbade ju på en pappersmaskin i somras och kunde både se stora likheter och stora skillnader i hur maskinerna och anläggningen fungerar. En kartongmaskin har till exempel 3 inloppslådor mot pappersmaskinens enda! Under en dag nera på kartongmaskinen hann jag med att se massatornen och maskinkaren, hela maskinen, efterbehandlingen, höglagret och tunneln till terminalen, pilotanläggning och smetberedningen. Mycket att ta in på en och samma dag men otroligt intressant och kul. Efterbehandligen var en av de roligaste platserna, det påminnde lite om tomtens verkstad där kartongen paketerades på en massa olika sätt.

Generellt tycker jag att anläggning på Iggeunds bruk är otroligt fin, de arbetar verkligen med kvalitet i alla led, och personalen otroligt trevlig. Var man än kommer finns det alltid någon som vill berätta om vad de håller på med, vilket verkligen berikar denna typ av besök. Tack!

Nästa vecka är det återigen dags för traineeträff, vilket jag vid det här laget har lärt mig är väldigt intensiva dagar. Vi hörs på andra sidan 🙂

 En lång vecka går mot sitt slut, och igår kom jag på mig själv med att tänka “åh, imorgon ska jag bara vara på kontoret hela dagen, vad skönt”. Det är en av det sakerna som får mig att verkligen älska mitt jobb – jag får vara med om så mycket att de dagar jag arbetar “som vanligt” på kontoret känns som välförtjänt vila. Sen ska jag ju i och för sig inte sticka under stol med att jag börjar bli lite lagom trött på allt tågresande. Men som sagt – upplevelser har varit lite av veckans signum.

 Jag började veckan i Iggesund, där jag var helt ensam på kontoret i två dagar. Det är nästan läskigt hur effektiv man kan vara när man får fokuser till 100 % på det man håller på med. Samtidigt tror jag att man skulle tröttna väldigt fort så jag är tacksam över att jag för det mesta har min kollegor på plats. Kvällarna ägnades som vanligt och körlektioner – men även middag, choklad och romatisk komedi med Sofia (en av traineerna i Iggesund). Redan på tisdag kväll var det dags att åka hem.

På onsdag morgon besökte jag nämligen min gamla skola och mitt gamla program, Civilingenjör & lärare på KTH. Jag fick träffa årets nyantagna studenter och pratade lite om studierna och vad man kan göra efter studierna. Det är inte så länge sedan jag stod där själv, och det var jättekul att höra hur de hade det. Som vanligt när jag ska prata är det alldeles för roligt och jag har svårt att sluta, så den blev det en språngmarsch till kontoret för att hinna i tid till nästa sak på agendan. Nämligen kick-off med det gäng som ska representera Holmen på olika arbetsmarknadsmässor och branschkvällar under det kommande året. Vi diskuterade bland annat kommunikationsstrategier, vår målgrupp och rekryteringsbehov. Nu känner åtminstone jag mig mycket tryggare i att möta studenter som är intresserade av Holmen, och det ska bli kul att komma ut på sådana event. Kanske ses just vi någon gång? Efter dagens diskussioner och genomgång väntade en spännande aktivitet – nämligen takvandring. Spana in bilderna längst ner!

På torsdag var det sedan dags att besöka den av Holmen svenska enheter som jag dittills inte besökt, Braviken. Jag började med att besöka pappersbruket och en av inköpskollegorna där. Han bjöd ner mig efter att vi pratat med varandra om lite jobbfrågor, och tyckte det var konstigt att vi inte hade setts. Sagt och gjort – jag skulle ändå förbi Norrköping och det var både trevligt och nyttigt att ses. Överallt känns det som man får ett väldigt varmt välkomnande och några bra råd på vägen. Sedan hann jag även med att besöka Braviken sågverk, som ingår i det projekt jag håller på med just nu. Jag är snart klar i Iggesund och ska nu göra samma sak på Braviken. Syftet med detta besök var dock bara att knyta lite kontakter och förklara vad det är jag sysslar med. Alla verkade väldigt nyfikna och det ska bli kul att arbeta med gänget i Braviken!

Vad jag har gjort idag behöver jag ju inte gå in på, det presenterade jag ju först av allt – suttit still! Väldigt skönt att ta det lite lugnt och jag har fått masssor gjort. Snart tar jag helg, med gott samvete.

Slussen från ovan!

Citytunneln

Kollegor på (inte så) hett plåttak!

Mitt jobb här på Italscania är i normala fall ganska stillasittande. Jag har min dator från Sverige, min dator från Italien, olika papper och en obegränsad mängd pennor. Och sen sitter jag vid skrivbordet och jobbar med olika saker från 8.30 till 17.30 med avbrott för förmiddagskaffe, lunch med kort promenad runt området och att tyst svära åt min kollega när hans telefon ringer på högsta volym (igen). Det är inte ett tråkigt arbete, men det kryper ändå lite i benen att få komma ut och röra på mig.

Förra helgen blev drömmen sann när jag besökte Monza nära Milano, en anrik racingbana för Formel 1. Denna gång var det dock inte små lättviktsbilar med stora däck som skulle köras utan tunga lastbilar. Scania deltog nämligen tillsammans med många andra företag i mässan TruckEmotion som på lördagen avslutades med provkörning av lastbilar på racingbanan. Vi hade en lång kö under hela dagen till att få provköra Scania men som tur var lyckades jag få plats att köra en vända. Om att köra på en Formel 1-bana finns med bland de 1000 saker man ska ha gjort i livet kan jag bara säga: Check!

Våra grannar hade lånat Fernando Alonsos formel 1-bil.
Tyvärr fick man inte köra den, men en Scania smäller väl högre?

Det var riktigt roligt att representera Scania på mässan. Jag hade hårdpluggat italienska under flera dagar så att jag inte skulle vara helt hjälplös när det gällde att prata med kunder och det gick oväntat bra. Visserligen var det svårt att hitta vokabulären för att demonstrera vår häftiga körsimulator på ett bra sätt, men jag klarade mig tillräckligt bra för att kunna diskutera Euro 6 (nya emissionsklassens) fördelar jämfört med Euro 0 (tänk stort svart moln från avgasröret) och att kunna skratta åt de skämt som förarna drog om IKEA. Ibland är det inte så dumt att vara svensk.

Största kulturkrocken hittills i Italien som verkligen fick mig att skratta var när vi först kom till mässan. På ena sidan hade vi fem tjejer i catsuits och högklackat som försökte locka oss in i montern bredvid oss och i grannmontern på andra sidan hade vi följande reklam om möjligheten att lasta dubbelt i en ny form av trailer:

Hur man lockar till sig kunder i Italien.

Ibland känns Sverige extra långt borta… 🙂

/Louise