Som utlovat i förra inlägget kommer här en beskrivning av hur ett verkligt äventyr kan te sig som marknadstrainee på Scania.

Äventyret började en tidig morgon med flyg till Hyderabad norr om Bangalore. Dessa städer är relativt lika i storlek och båda har extremt mycket företag stationerade där, vilket har gjort att det tydligen finns en ständig kamp mellan städerna. Det har varit kapplöpning både i bygge av ny flygplats och ringväg och båda städerna hävdar att den är bättre än den andra. Hyderabad är också känd för sin starka mat, vilket kändes något oroande som svensk när indierna själva säger att maten är stark. Signumrätten är Bryani och den är så välkänd att min kollega köpte THE Biryani på flygplatsen och tog med hem till sin fru. Hyderabads sista kännetecken är dess chaufförer som kör snabbt och galet, återigen ett uttalande som fick mig att fundera eftersom det kom från indierna själva och resan skulle innebära en mängd timmar i bil med en chaufför från Hyderabad.

Vår chaufför visade sig inte vara så galen, men han visste väl hur man tutar sig fram, sicksackar mellan kor, tvärbromsar innan fartgupp och med hjälp av peppande Hindimusik kör in över en halvtimma  på en normal 2-timmarstur. Vi checkade in på det enda hotellet i samhället och där var jag minst sagt en udda gäst.  När jag skulle installera mig i mitt rum var där helt plötsligt massa människor. Två äldre kvinnor tittade på mig med stora ögon och frågade saker på Hindi. En annan kille försökte översätta på sin extremt begränsade engelska och frågorna som kom ut blev: Smart? Salary? Skönt att på dessa mycket direkta frågor bara kunna svara Sweden och sedan le, allt annat skulle vara oförståeligt för de som ställde frågorna. Hotellet höll en högst intressant standard, därför blev mitt lånade reselakan en kär vän.

Målet för äventyret var en gruvkund till oss. I kundens gruva bryts det kol i en enorm grop, dagbrott om jag förstått svenska gruvtermer. Självklart innebär detta stor negativ påverkan på miljön som verkligen kan ifrågasättas på flera plan. Men efterfrågan finns där och Scania säljer lastbilar som är effektivare och bränslesnålare än de kunden haft tidigare, vilket i alla fall är ett litet bidrag. Gruvan är en mycket speciell plats, ett litet samhälle mitt i ingenstans där människor lever och arbetar. Någon uppskattade att uppemot 1500 personer bodde där och i närheten fanns bara extremt små och fattiga byar.

Tiden i gruvan ägnade jag och mina kollegor åt att benchmarka våra bilar mot kundens andra bilar från konkurrerande märken. Det var oerhört lärorikt att se vår produkt in action och där var verkligen action. För att komma åt kolen nere i jorden lastas jord, grus, lera och sten på lastbilens flak och 50 ton fraktas sedan upp ur den enorma gropen för att dumpas på ett annat ställe. Under min tid på Scania har jag hört mycket om att föraren är så avgörande för lastbilens prestanda och slitage, här fick jag verkligen uppleva det. Jag fick även se tydligt hur kunden var tvungen att lösa vissa situationer på ett sätt som Scania inte rekommenderar. Detta tog vi med oss hem till forskning och utveckling för att de skall få möjligheten att  undersöka hur vår produkt skall bemöta kundens specifika krav.

Jag var inte bara en udda fågel på hotellet, utan även och kanske än mer i gruvan. När jag som blond kvinna klev runt nere i gruvan bland lastbilar och grävmaskiner i 47-graders värme var det flera som ville fota mig. Jag kan helt klart se varför, inte varje dag man fotas på arbetstid.

Jag kan inte hitta ett bättre ord att sammanfattande denna affärsresa med än: Äventyr. Ett äventyr både på det personliga planet, men även ur ett arbetsperspektiv. Att efter detta äventyr byta kläder på flygplatsen i Bangalore, sova några timmar på ett plan och sedan landa nästa morgon i Kuala Lumpur för en weekend där med traineekollegan Eric, var en extrem kontrast. En underbar avslutning på en fantastisk vecka.

Tills nästa gång, då ett kortare inlägg utlovas.

Att jobba inom Scania CER (Central European Region) innebär att jag får möjlighet att besöka både Slovakien och Ungern (utöver Tjeckien där jag för tillfället är stationerad). I förra veckan fick jag tillfälle att göra en resa till våra kontor och återförsäljare i dessa länder. Syftet med resan var främst att lära mig mer om Scanias verksamhet i dessa länder, men också att analysera skillnader i kultur och arbetssätt.  

Vår återförsäljare i Senec strax utanför Bratislava

På vägen tillbaka passade jag på att svänga förbi Wien och hälsa på min traineekollega Carin som håller koll på den österikiska marknaden. Tänkt att man så enkelt kan ”svänga förbi” här. Avstånden är verkligen korta om man jämför med Sverige. Även om det bara blev enn snabbvisit hann hon ändå visa mig en del av Wiens pärlor.

/Rebecca

Den här veckan har traineegruppen samlats igen för vår tredje och sista seminarievecka. Temat var Service Delivery-processen vilket innebär att vi har fått lära oss massor om service i dess bredaste mening. Med andra ord allt Scania gör och vill göra i framtiden för kunderna efter att de fått lastbilen levererad. Bland höjdpunkterna var föreläsningar från nästan alla i Scanias ledningsgrupp – riktigt spännande att få höra deras karriärtips och syn på vart Scania är på väg. En annan höjdpunkt var dagens utflykt till Sjöräddningen på Dalarö och deras båt med Scania-motorer. Häftigt att se hur våra produkter används i praktiken!

På sjöräddningens båt

En motor i världsklass

Så var det fredag och slut på både veckan och de 14 månaderna på traineeprogrammet. Idag är alltså min sista dag som trainee och mitt sista blogginlägg här på traineebloggen.se. Det känns lite konstigt att släppa “trainee” som nästan blivit något av en identitet, men det känns också spännande att gå vidare till nästa steg. Från och med nästa måndag kommer jag arbeta med inköp av hydrauliska komponenter. En rejäl utmaning som de nyfikna kan följa under en tid på Scanias karriärblogg.

Trevlig helg och tack för mig!
Louise

Nu under min sista vecka i Italien tänkte jag dela med mig av några av de kulturkrockar som har dykt upp under min tid här. Håll tillgodo.

Sista chokladbiten. Den mest chockande krocken, för det här hade jag verkligen inte förutsett. Min mamma tog med en godispåse som jag kunde bjuda på på jobbet. Jag gjorde som jag skulle gjort i Sverige: ställde en skål i fikarummet vid 10-fikat med en lapp som uppmanade folk att ta en bit choklad. Efter lunch vid tvåtiden kom vi tillbaka för en kaffe och en chokladbit… men alla chokladbitar var borta. Skålen var helt tom! Det hade verkligen aldrig hänt i Sverige. Har ni någonsin sett en godisskål där man har tagit sista biten? Eller någon av de fem sista för den delen… Men i Italien verkar det inte alls finnas samma sociala tryck på att lämna lite kvar.

Vägskyltar. Italien har många vägskyltar som får en att dra på smilbanden, exempelvis de avståndsskyltar som under en sträcka på några kilometer på vägen mot Brescia visade avståndet till staden som i tur och ordning 48 km, 50 km och 51 km (varpå vi undrade om vi verkligen var på väg mot staden). Andra skyltar har jag skrattat gott åt för att sen sätta kaffet i halsen, t.ex. de som visar att man inte får köra om på en motorvägspåfart som är ungefär 1,5 bil bred. Empiriska studier har visat att det inte alls är självklart för en italienare som har en starkare motor i bilen än jag och gärna vill åka fortare. Eller de skyltar som säger att maxfart på motorvägen sänks från 130 km/h till 50 km/h vid “la nebbia”, dimma. Det kändes väldigt överambitiöst fram tills jag en kväll körde in i en dimma där jag inte såg mer än 10 meter framför mig och plötsligt var väldigt nöjd med att köra långsamt.

Män vs kvinnor. I Italien finns det sysslor för män och sysslor för kvinnor, åtminstone i vissas ögon, vilket jag också hade förväntat mig. Det här blev tydligt när jag skulle lära mig montera snökedjor. Inför en resa för att hälsa på en traineekollega i Schweiz fick jag tips om att det kunde vara svårt att komma över bergen utan dem. Visserligen ingick det i teoriprovet till lastbilskörkortet hur man sätter fast snökedjor men jag kände mig ändå tvungen att be om en demonstration. Mina kollegor förstod inte riktigt varför jag behövde det. De tyckte att jag 1) kunde be min pojkvän sätta fast dem, han vet hur man gör, han är ju man, eller 2) slänga lite med håret och stanna en lastbilschaffis som kunde hjälpa mig 🙂

Utan att göra listan längre kan jag bara konstatera att det har varit fler krockar. Ibland har jag känt mig dum med mina svenska förväntningar, ibland varit frustrerad över att de inte tänker som jag och ibland skrattat högt åt våra försök att förstå varandra, men de här små kulturkrockarna är ändå härliga minnen som jag kommer bära med mig från tiden här. Jag är glad över att få ha upplevt dem, och om jag skulle arbeta utomlands igen skulle jag gärna samla på mig några till.

/Louise

 Jag har lite svårt att bestämma mig för om det var en bra eller dålig idé att börja lära mig italienska. Eftersom jag kan lite italienska får jag delta på fler möten och jag får mer ut av dem. Det är bra. Men eftersom alla vet att jag kan lite italienska pratas det också oftare italienska på mötena. Det är ganska opraktiskt. Jag kan nämligen precis så mycket av språket för att jag ska förstå vad de säger och därmed ha svårt att koppla bort under långa diskussioner, men precis så lite att jag blir otroligt trött av att försöka hänga med. Även om ämnet är otroligt intressant verkar min hjärna bli överbelastad och reagerar med att signalera till hjärnan att jag ska klippa med ögonen och gäspa. Pinsamt.

Det verkar som att det finns någon typ av matematiskt samband mellan hur mycket italienska jag hör på jobbet och hur mycket hjärnan signalerar att jag behöver sova. Jag tror att det är kvadratiskt, ungefär som Einsteins berömda formel e=mc^2. Det innebär alltså att jag av lite italienska blir lite trött, men av ganska mycket italienska blir väldigt, väldigt trött. Jag har hittills inte somnat vid skrivbordet men min kollega som jag åker på utflykter med har noterat min talang för att somna i bilen…

Men jag är ändå mest nöjd med att jag lärt mig en del av språket, eftersom det har visat sig vara väldigt praktiskt i ett land där långt ifrån alla pratar engelska. Annars hade jag t.ex. inte kunnat köpa fotinlägg på apoteket, fråga om vägen när jag tappat bort mig i en ny stad eller beställa rätt saker på restaurangen. Engelska fungerar inte i de situationerna. Tyska däremot fungerar rätt bra i den här regionen. Min familj var här på besök i helgen och så fort man kommer en halvtimme norr om Trento in i Sydtyrolen börjar skyltarna vara både på italienska och tyska och man blir oftare tilltalad på tyska först. Inte helt lyckat för mig som inte kan tyska, men väldigt bra för de andra i min familj som gör det. Så helt plötsligt var det jag som fick be de andra om översättningshjälp istället för tvärtom 🙂

Norra Italien är för övrigt helt fantastiskt vackert. När det regnar nere i dalen snöar det på toppen och det är riktigt häftiga kontraster. Kommer sakna det dramatiska landskapet när jag åker hem!   

Mitt jobb här på Italscania är i normala fall ganska stillasittande. Jag har min dator från Sverige, min dator från Italien, olika papper och en obegränsad mängd pennor. Och sen sitter jag vid skrivbordet och jobbar med olika saker från 8.30 till 17.30 med avbrott för förmiddagskaffe, lunch med kort promenad runt området och att tyst svära åt min kollega när hans telefon ringer på högsta volym (igen). Det är inte ett tråkigt arbete, men det kryper ändå lite i benen att få komma ut och röra på mig.

Förra helgen blev drömmen sann när jag besökte Monza nära Milano, en anrik racingbana för Formel 1. Denna gång var det dock inte små lättviktsbilar med stora däck som skulle köras utan tunga lastbilar. Scania deltog nämligen tillsammans med många andra företag i mässan TruckEmotion som på lördagen avslutades med provkörning av lastbilar på racingbanan. Vi hade en lång kö under hela dagen till att få provköra Scania men som tur var lyckades jag få plats att köra en vända. Om att köra på en Formel 1-bana finns med bland de 1000 saker man ska ha gjort i livet kan jag bara säga: Check!

Våra grannar hade lånat Fernando Alonsos formel 1-bil.
Tyvärr fick man inte köra den, men en Scania smäller väl högre?

Det var riktigt roligt att representera Scania på mässan. Jag hade hårdpluggat italienska under flera dagar så att jag inte skulle vara helt hjälplös när det gällde att prata med kunder och det gick oväntat bra. Visserligen var det svårt att hitta vokabulären för att demonstrera vår häftiga körsimulator på ett bra sätt, men jag klarade mig tillräckligt bra för att kunna diskutera Euro 6 (nya emissionsklassens) fördelar jämfört med Euro 0 (tänk stort svart moln från avgasröret) och att kunna skratta åt de skämt som förarna drog om IKEA. Ibland är det inte så dumt att vara svensk.

Största kulturkrocken hittills i Italien som verkligen fick mig att skratta var när vi först kom till mässan. På ena sidan hade vi fem tjejer i catsuits och högklackat som försökte locka oss in i montern bredvid oss och i grannmontern på andra sidan hade vi följande reklam om möjligheten att lasta dubbelt i en ny form av trailer:

Hur man lockar till sig kunder i Italien.

Ibland känns Sverige extra långt borta… 🙂

/Louise

Bilkörning i Italien. Ja, det är ju inte direkt Indien, som Karolina skriver om, men jag har blivit varnad av ganska många att det inte är att leka med. På Scanias utbildning i riskmedvetande vid utlandsresa visades följande film för att beskriva situationen på italienska vägar:

http://www.youtube.com/watch?v=-v6drVPAij4

Inte direkt uppmuntrande. Trots detta stod jag här i Trento med bilnycklarna i handen och studerade min lånebil för de närmaste månaderna (tyvärr inte en Scania, utan en vanlig bil). Det finns en gräns för hur långt man klarar sig till fots och en tur till stormarknaden för att köpa alla basvaror man kan behöva under nästan tre månader kändes ganska långt förbi den gränsen. Lite lätt panik satte dock in när jag insåg att jag satt i en främmande bil i Italien och plötsligt var på väg upp på motorvägen. Min bil har nämligen inte GPS. Och hur snabbt får man egentligen köra på en italiensk motorväg? Vad betyder den där vita skylten men en massa text som svischade förbi? Men det gick bättre än väntat även om jag nog kommer ta den andra vägen jag hittade vid alla framtida inköpsresor. Utan motorväg.

I lördags kände jag mig dock inte längre ovan vid bilkörningen här efter att ha kört i 6-7 timmar runt halva Norditalien. Jag hade besök av två kompisar och passade på att utforska Verona, Gardasjön och bergen ovanför Bolzano som är nästa större stad norrut. Det kändes sjukt lyxigt att kunna vandra runt i en historisk storstad, ligga på stranden och vandra i bergen inom 24 timmar. I September. Södertälje har en del att jobba på.

Utsikt från berget Renon, norr om Bolzano i norra Italien

Nu är det sista dagen på min tredje traineeperiod. Eftersom det är tredje gången börjar jag få lite rutin på det här: utvärdering med chefen, avslutningslunch eller fika, säga hejdå till alla och städa ur min arbetsplats. Jag kommer att sakna SPS Office och verkligen försöka minnas allt jag lärt mig under de här tre månaderna för att ta med mig till framtida jobb.

Min nervositet innan perioden över att jag inte kunde Scaniahuset som ett rinnande vatten har bytts ut till ett självförtroende över att jag kanske inte kan kopiera det från minne men, vilket är ännu bättre, börjar förstå det. Jag har också kommit till en ganska skön insikt. Scania jobbar ständigt med att förbättra, och lever i en värld där vi alltid ska bli bättre. Det betyder dock inte att man måste vara världsbäst på allt på en gång. Det är okej att vara sämre på något så länge man har en plan för hur man ska bli bättre och är på väg i rätt riktning. Hur ska man annars våga erkänna att något är dåligt? Och om man inte erkänner det, hur ska man då kunna jobba för att bli bättre?

Även om det är tråkigt att sluta är det spännande att gå på semester för första gången. Bättre sent än aldrig går jag på min första betalda semester. Ett helt nytt koncept efter många studieår och sommarjobb! Det känns nästan lite overkligt men mina kompisar som har provat säger att man vänjer sig ganska snabbt 🙂 Antagligen kommer mina veckor försvinna i ett nafs.

Efter semestern bär det av till Trento, Italien, och tre månader som praktikant på avdelningen Pre-sales. Så arrividerci, Södertälje, vi ses igen i November.

Min värd står i dörren till nästa rum och viftar med handen. Jag står några meter bort och tvekar. Vad betyder den där handviftningen? Han verkar vilja visa mig något i nästa rum men har handflatan neråt och trycker luft neråt och bort från sig. I min värld betyder det “backa, stanna där du är”, till skillnad från handflatan uppåt och trycka luft uppåt och mot sig som betyder “kom hitåt”. Men kanske har de andra handrörelser i det här landet? Vi står där några sekunder och tittar på varandra innan han tänker efter och säger ‘come’. Ah. Engelska. Det kan jag.

Om det inte redan har framgått befinner jag mig i Italien, landet där man uttrycker lika mycket med händerna som med ord. Jag är på språkkurs i en vecka i Rom inför min utlandspraktik som börjar om några veckor och bor i en värdfamilj. Eftersom handrörelser inte verkar ingå i mina språklektioner tar jag tillfället i akt att lära mig så mycket jag kan från min värdfamilj. Resten av tiden ägnar jag åt sightseeing på egen hand. Jag har valt ut några saker jag ska se, något inte helt lätt även fast jag varit här förut och sett det obligatoriska. Det finns så otroligt mycket konst, kultur och arkitektur att se här att till och med bussen till skolan är en upplevelse. Det är ett tufft jobb, men någon måste göra det! 🙂

Det är otroligt varmt här. Eftersom jag har klagat hela sommaren på att det aldrig blir varmt i Sverige så ska jag väl inte framställa det som något negativt. Låt mig nöja mig med att konstatera att det är en ny känsla att läraren tittar konstigt på mig när jag säger att jag ska ta lite luft på rasten.

Oj, vad Juli gick fort! Och då har jag inte ens haft semester än. Medan mina kollegor legat hemma och njutit av sommaren har jag spenderat de senaste veckorna på praktik på två olika serviceverkstäder i Stockholmsområdet. Kortfattat kan man säga att en verkstad är ett ställe som lagar bilar, säljer reservdelar och utför planerad service.

Det blev tydligt ganska tidigt att det är skillnad på arbetet här och i monteringsverkstäderna där jag gjort praktik förut. Ofta vet kunderna vad det är för fel på bilen, men inte alltid. Det gäller därför att vara duktig på hela bilens funktion för att kunna förstå och laga små problem. Det gäller också att veta vad som kan lagas och vad som måste bytas. Och det gäller att inte bli stressad. Hur ofta händer det på line att kunden står bredvid och kollar på när du monterar ihop lastbilen? Jag skulle nog känna pressen, men mekanikerna verkar faktiskt inte bry sig. Starkt.

För mig har det dock varit en fördel att ha kunderna så nära eftersom jag kunnat passa på att fråga dem vad de tycker om sina lastbilar. Den största aha-upplevelsen för mig har varit de kunder som sagt rakt ut att de har valt Scania för att vi har så bra verkstäder. Intressant! Där jag jobbat förut har det mest pratats om att vi ska göra bra lastbilar, men här säger alltså kunderna att servicen också är väldigt viktig. Det var en nyttig insikt för mig.

I min roll som “wannabe” lastbilsmekaniker har jag också lärt mig mycket om lastbilar under de här veckorna. En hel del nyttigt, som hur man kollar bromsarnas slitnivå, och en del som jag inte tror att jag kommer ha lika stor nytta av, som hur man ser att det är en älg som lastbilen har krockat med (tips: kolla efter långa bruna hårstrån på fronten).

Att bo i Stockholm och göra praktik på verkstad söder om stan har dock haft sina sidor. Jag har fått väldigt positiva reaktioner från kompisar och familj, t.ex. från pappa som genast erbjöd mig att få fixa hans bil om den skulle gå sönder 🙂 Men ärligt talat är det rätt slitigt att gå upp halv fem på morgonen för att vara på verkstaden klockan 07.00 när den öppnar. Så jag är väldigt nöjd med erfarenheten, men det känns ganska skönt att gå tillbaka till mitt “vanliga” jobb igen!