Nu under min sista vecka i Italien tänkte jag dela med mig av några av de kulturkrockar som har dykt upp under min tid här. Håll tillgodo.

Sista chokladbiten. Den mest chockande krocken, för det här hade jag verkligen inte förutsett. Min mamma tog med en godispåse som jag kunde bjuda på på jobbet. Jag gjorde som jag skulle gjort i Sverige: ställde en skål i fikarummet vid 10-fikat med en lapp som uppmanade folk att ta en bit choklad. Efter lunch vid tvåtiden kom vi tillbaka för en kaffe och en chokladbit… men alla chokladbitar var borta. Skålen var helt tom! Det hade verkligen aldrig hänt i Sverige. Har ni någonsin sett en godisskål där man har tagit sista biten? Eller någon av de fem sista för den delen… Men i Italien verkar det inte alls finnas samma sociala tryck på att lämna lite kvar.

Vägskyltar. Italien har många vägskyltar som får en att dra på smilbanden, exempelvis de avståndsskyltar som under en sträcka på några kilometer på vägen mot Brescia visade avståndet till staden som i tur och ordning 48 km, 50 km och 51 km (varpå vi undrade om vi verkligen var på väg mot staden). Andra skyltar har jag skrattat gott åt för att sen sätta kaffet i halsen, t.ex. de som visar att man inte får köra om på en motorvägspåfart som är ungefär 1,5 bil bred. Empiriska studier har visat att det inte alls är självklart för en italienare som har en starkare motor i bilen än jag och gärna vill åka fortare. Eller de skyltar som säger att maxfart på motorvägen sänks från 130 km/h till 50 km/h vid “la nebbia”, dimma. Det kändes väldigt överambitiöst fram tills jag en kväll körde in i en dimma där jag inte såg mer än 10 meter framför mig och plötsligt var väldigt nöjd med att köra långsamt.

Män vs kvinnor. I Italien finns det sysslor för män och sysslor för kvinnor, åtminstone i vissas ögon, vilket jag också hade förväntat mig. Det här blev tydligt när jag skulle lära mig montera snökedjor. Inför en resa för att hälsa på en traineekollega i Schweiz fick jag tips om att det kunde vara svårt att komma över bergen utan dem. Visserligen ingick det i teoriprovet till lastbilskörkortet hur man sätter fast snökedjor men jag kände mig ändå tvungen att be om en demonstration. Mina kollegor förstod inte riktigt varför jag behövde det. De tyckte att jag 1) kunde be min pojkvän sätta fast dem, han vet hur man gör, han är ju man, eller 2) slänga lite med håret och stanna en lastbilschaffis som kunde hjälpa mig

Utan att göra listan längre kan jag bara konstatera att det har varit fler krockar. Ibland har jag känt mig dum med mina svenska förväntningar, ibland varit frustrerad över att de inte tänker som jag och ibland skrattat högt åt våra försök att förstå varandra, men de här små kulturkrockarna är ändå härliga minnen som jag kommer bära med mig från tiden här. Jag är glad över att få ha upplevt dem, och om jag skulle arbeta utomlands igen skulle jag gärna samla på mig några till.

/Louise

Under traineeprojektets gång har vi bytt projektledare cirka en gång varannan månad. Nu på sluttampen av projektet är det min tur tillsammans med Caroline att inta denna roll. Det är roligt och lärorikt att vara projektledare men det finns utmaningar förenade med att olika personer innehar denna roll under projektets gång. Framförallt är det svårare att behålla en röd tråd i arbetet, risken för att tappa idéer och initiativ på vägen ökar och den övergripande förståelsen projektets utveckling är ibland svårt att få grepp om. I traineeprojektet fyller det roterande projektledarskapet dock ett viktigt syfte då en del av att vara trainee också innebär att öva på projektledarrollen.

Vi är som sagt i slutet på projektet och i skrivande stund är det knappt tre veckor kvar till dess att vi släpper vår strategi.  Anmälningarna till vår release trillar in, presentationen är på god väg och om drygt en vecka skickar vi strategin till tryck. Vi har haft möten med såväl vår styrgrupp som våra beställare – vilket gör att åtminstone mina nerver känns stabila. Även om jag kan känna av en viss stress i gruppen så vet jag att vi kommer leverera galant! I ärlighetens namn så tycker jag bara det är bra om vi är lite nervösa. Det är trots allt ett av de största projekten som någon av oss har arbetat med!

18 dagar kvar…

Mitt jobb här på Italscania är i normala fall ganska stillasittande. Jag har min dator från Sverige, min dator från Italien, olika papper och en obegränsad mängd pennor. Och sen sitter jag vid skrivbordet och jobbar med olika saker från 8.30 till 17.30 med avbrott för förmiddagskaffe, lunch med kort promenad runt området och att tyst svära åt min kollega när hans telefon ringer på högsta volym (igen). Det är inte ett tråkigt arbete, men det kryper ändå lite i benen att få komma ut och röra på mig.

Förra helgen blev drömmen sann när jag besökte Monza nära Milano, en anrik racingbana för Formel 1. Denna gång var det dock inte små lättviktsbilar med stora däck som skulle köras utan tunga lastbilar. Scania deltog nämligen tillsammans med många andra företag i mässan TruckEmotion som på lördagen avslutades med provkörning av lastbilar på racingbanan. Vi hade en lång kö under hela dagen till att få provköra Scania men som tur var lyckades jag få plats att köra en vända. Om att köra på en Formel 1-bana finns med bland de 1000 saker man ska ha gjort i livet kan jag bara säga: Check!

Våra grannar hade lånat Fernando Alonsos formel 1-bil.
Tyvärr fick man inte köra den, men en Scania smäller väl högre?

Det var riktigt roligt att representera Scania på mässan. Jag hade hårdpluggat italienska under flera dagar så att jag inte skulle vara helt hjälplös när det gällde att prata med kunder och det gick oväntat bra. Visserligen var det svårt att hitta vokabulären för att demonstrera vår häftiga körsimulator på ett bra sätt, men jag klarade mig tillräckligt bra för att kunna diskutera Euro 6 (nya emissionsklassens) fördelar jämfört med Euro 0 (tänk stort svart moln från avgasröret) och att kunna skratta åt de skämt som förarna drog om IKEA. Ibland är det inte så dumt att vara svensk.

Största kulturkrocken hittills i Italien som verkligen fick mig att skratta var när vi först kom till mässan. På ena sidan hade vi fem tjejer i catsuits och högklackat som försökte locka oss in i montern bredvid oss och i grannmontern på andra sidan hade vi följande reklam om möjligheten att lasta dubbelt i en ny form av trailer:

Hur man lockar till sig kunder i Italien.

Ibland känns Sverige extra långt borta…

/Louise

“Haide, haide, haide” ekar över fotbollsanläggningen. De är min rumänska fotbollstränare som tycker att jag ska göra lite bättre ifrån mig. Han kan ingen engelska och jag väldigt begränsad rumänska. Min rumänska sträcker sig faktiskt endast till “haide” som betyder något i stil med “kom igen” samt “bine” som betyder typ “bra” (hoppas jag)! Två-tre gånger i veckan tränar jag fotboll med några från jobbet, det är lite som korpen. Vi spelar i en serie med några andra företagslag och tränar med en tränare, det är det mest seriösa korpgäng jag har spelat i! För det första tränar vi två gånger i veckan. På dessa träningar kör vi spelövningar som faktiskt är rätt bra, förutom att vi aldrig riktigt får det att fungera, ty vi är ju ett korpgäng. Jag kan dessutom ärligt säga att jag inte lever upp till mitt smeknamn Zlatan som jag fick innan första träningen. Jag var ju aldrig någon stjärna som ung och är det definitivt inte nu heller efter 6-7 års uppehåll från fotbollen. Det blir dock bättre och bättre ju mer vi tränar, och jag börjar känna att jag själv börjar bidra mer och mer. Gjorde till och med 1 av 2 mål i debuten!

Rickards profilbild som fotbollsproffs

Dock är jag som ni kanske har förstått inte här som fotbollsproffs utan jag är här i min proffskarriär som trainee på Scania. Jag går traineeprogrammet med inriktning marknad, och mer precist eftermarknad. Det är min fjärde och sista traineeplacering som jag spenderar på Scania Black Sea Region (Rumänien och Bulgarien). Lite intressant att dessa två länder är i samma BU (Business Unit), de är nämligen väldigt olika, annorlunda kulturer, annan valuta och dessutom två helt olika alfabet och språk.

Det är lite intressant det här med att vara i verkligheten. Jag brukar alltid kalla att vara i våra serviceverkstäder för att vara i verkligheten. Det blir ännu mer intressant när man kommer från fabriken, på något sätt kan man få stå till svars för allt fabriken gör, på gott och ont. Häromdagen hade till exempel verkstaden problem med en brandbil som hade suspekta vibrationer och man ej hittat en lösning på. Förmannen – som jag tidigare haft en del kontakt med och hjälpt med en annan grej – frågade mig om jag inte ville följa med ut och åka en sväng för att se om jag kunde hjälpa till och höra vad felet var, jag kom ju ändå från fabriken. Verkstaden gissar nu är att påbyggnationen skapar vibrationerna och vi ska prova att lyfta av den för att se om de försvinner. De roliga var dock att vår chaufför under provkörningen passade på att använda sirenerna när bilar var i vägen. Det blev än mer intressant när vi närmar oss infarten till Bukarest och han kör med sirenerna och tutar för fulla muggar och det är en poliskontroll. Snyggt som attan vänder han på Rumänskt sätt vid närmast möjlighet för vänster sväng, precis vid poliskontrollen. De vinkar förbi oss och jag försöker se helt normal ut i min propra traineeklädsel , chinos och skjorta på  ”shotgunplats” i brandbilen. Allt gick fint och de felsökande mekanikerna i brandbilen fick ett gott skratt när vi insåg att de inte tänkte kolla vad det var för filurer som lånat en brandbil. Jag är ganska säker på att det ej hade hänt i Sverige och tur är kanske det.

På väg till jobbet. Det finns transportförbättringar att göra i Rumänien.

Fick samma dag frågan från en av ”de nya” traineerna om jag kan rekommendera Rumänien som praktikplats. Ja det kan jag, det är definitivt en upplevelse. Människorna är öppna och jag ses som en resurs och får väldigt gärna vara med och tycka och tänka. Mycket är annorlunda och kanske framförallt jämfört med det trygga och tillrättalagda Sverige. Jag har svårt att tänka mig att jag hade lärt mig mer om eftermarknad i något annat land. Dock ska jag inte sticka under stolen med att det ska bli fantastiskt skönt att komma hem om ca 1 månad

Vänliga hälsningar eder tillgivne och propra brandman Rickard

Jag har ju vid tidigare tillfälle lovat att berätta hur jag hamnade som trainee på Holmen, och har nu äntligen fått tid att knåpa ihop ett sådant inlägg. Här kommer det:

Jag har läst ett program på KTH som heter Civilingenjör och Lärare, där man på 5 år blir utbildad civilingenjör samt gymnasielärare inom det ämne man valt att inrikta sig på. För min del är det kemi. Under fjärde året på skolan kände jag att trots att jag läst väldigt mycket kemi så hade jag ingen koll alls på hur det såg ut i verkligheten – hur och vilka arbetar egentligen med kemi? Jag bestämde mig för att försöka hitta ett sommarjobb som innebar någon typ av arbete med kemi, vilket inte är det enklaste när man bo i Stockholm. Jag sökte bland annat ett jobb på ett laboratorium på pappersbruket i Hallstavik (ett av Holmens bruk) utanför Stockholm.

Tiden gick och jag hade nog nästan gett upp hoppet då telefonen till slut ringde (satt och pluggade till en alldeles speciellt jobbig tenta – minns det som om det vore igår). Det var chefen på laboratoriet på Hallsta Pappersbruk som ringde. Det jag minns allra starkast är att hon sa “bara så att du vet är det ingen finkemi, det är smutsigt, högljutt och hinkar med grisiga prover”. Det var inget som störde mig, även om jag vid det laget inte hade någon som helst bild av hur det skulle bli. Jag ska dock inte påstå att det var med något annat än blandade känslor som jag förberedde mig på att över sommaren “flytta” till Hallstavik. Planen var nämligen att jag skulle veckopendla.

Första dagen visade det sig att vi var 3 sommarpraktikanter på labbet, en kille som varit där tidigare och två nya tjejer (jag och Anna). Första dagen ägnades främst åt säkerhetsgenomgång, att hämta ut kläder och en rundvandring på bruket. Jag som aldrig varit i en industri förut gick runt med ögon stora som tefat. Mina arbetsuppgifter på laboratoriet kom att bli en sk. våtprovning, där man utför prover på ett antal steg i massaprocessen på bruket och jämför dessa med resultaten från verktyg som mäter samma sak online. Varje morgon var jag ute i bruket i ca 1 timme och gick runt till alla pappersmaskiner och hämtade prover, och befann mig sedan resten av dagen inne på laboratoriet. Orten Hallstavik var väl kanske inte det roligaste stället att spendera sommaren ensam, men med trevliga arbetskamrater och en utmanande jobb så var det övergripande betyget ändå helt klart positivt.

Till hösten började skolan igen och snart var det dags för exjobb. Jag funderade lite på att försöka göra något inom pappersindustrin, men fick sedan ett erbjudande på inom läkemedelsbranschen som passade väldigt bra till min utbildning och tidsmässigt – och hoppade på det. När exjobbet äntligen var klart, examen i hamn och det var dags att söka jobb. Men först skulle jag åka iväg på lite semester (man måste ju fira!). Innan jag åkte iväg kollade jag dock upp vad det fanns för traineeprogram att söka – eftersom jag visste att dessa ofta hade ganska tidiga ansökningsdatum. Jag tror att jag sammanlagt sökte 3 olika traineeprogam, varav ett var på Holmen. Anledning för att jag reagerade på just den här tjänsten som Projektledare inom strategiskt inköp som den kallades, var att det verkade vara en väldigt bred tjänst där jag dels kunde bidra med min kunskap som kemiingenjör och dels lära mig massor av nytt om inköp. Att det dessutom innebar arbete i projektform är något som jag vet passar mig väldigt bra. Sen måste jag ju erkänna att det faktum att tjänsten hade Stockholm som stationeringsort kändes väldigt bra, då jag trivdes i Stockholm och helst inte ville flytta.

Jag åkte iväg på semester, och en dag när jag stod nere i hamnen i Cannes på franska rivieran så ringer telefonen! De var från Holmen, och jag fick veta att jag och 8 andra var utvalda bland 150 sökande och skulle få komma på intervju på huvudkontoret i Stockholm. Jag fick även veta att det var de faktum att jag sommarjobbat på Hallsta som gjort att de reagerat på min ansökan och sedan hade jag fått väldigt goda lovord från mig chef där. Jag var så, så glad men samtidigt nervös.

Jag var ganska så nervös fram tills den dagen innan intervjun, men när jag vaknade på morgonen och skulle åka till intervjun var det som att jag inte orkade vara nervös längre, nu var det ju bara att köra! Jag träffade min blivande chef, traineeansvarig på Holmen och 2 blivande kollegor (i mitt fall en tidigare trainee). Att få träffa en av de tidigare traineerna, som haft exakt den tjänst jag sökte var otroligt bra eftersom man då kunde ställa precis alla frågor man undrade över. Jag tyckte inte att intervjun med chefen gick speciellt bra men de övriga var jag nöjd med. Jag var nöjd när jag lämnade Strandvägen den eftermiddagen – men var ganska övertygad om att jag inte skulle stå mig i den hårda konkurrensen.

På måndagen efter intervjun gick jag runt och tittade på klockan – hela dagen! När klockan slog 5 och det inte har ringt ännu gav jag upp hoppet. Klart att det inte känns kul, men jag gjorde åtminstone ett försök. Precis när jag i min besvikelse ska lägga undan telefonen (som varit klistrad i min hand hela eftermiddagen), så ringer det. Jag känner igen numret och inser direkt att jag fått det. JAG HAR FÅTT DRÖMJOBBET!

Jag har nu suttit och slitit mitt hår för att försöka komma på vilket fokus detta blogginlägg ska ha. Eftersom att jag i dagsläget inte har ett fokus utan jobbar med många olika spännande uppgifter – så får mitt blogginlägg helt enkelt spegla detta.

Jag kan konstatera att det är mycket spännande på gång i Landskrona och på min arbetsplats. Jag har fått två tjänster på 50 % nästa år som jag redan har påbörjat till viss del. Jag kommer inte vara kvar på kommunikationsavdelningen men ska i allra högsta grad jobba med kommunikation. Vad det är jag ska göra tänkte jag gå in mer på i mitt nästa blogginlägg – men jag kan avslöja att det berör ett historiskt firande och en hel del säkerhet…

Samtidigt som jag smygstartat mina nya tjänster så har vi ett mycket spännande projekt på kommunikationsavdelningen som jag blev en del av först i dag. Eftersom att detta ligger i ett startskede säger jag inte mycket mer än så just nu.

Såhär på sluttampen av traineeprogrammet tyckte min chef  att det skulle vara lärorikt för mig att prova på en upphandlingsprocess och en ärendeprocess. Detta var ett förslag som jag tacksamt tog emot och har således fyllt en del av min arbetstid de senaste veckorna.

Parallellt med allt som är på gång i Landskrona så är vi i sluttampen på traineeprogrammet. Ni som läser bloggen regelbundet har stenkoll på detta så jag tänkte inte gå in så mycket på det. För min del går traineeprogrammet nu in i en ny fas eftersom att jag tar över som projektkoordinator i gott sällskap av Caroline. Det är en ynnest att vara med och föra vårt projekt i mål och jag ser mycket fram emot den 23 november när vi släpper vår strategi som vi jobbat så hårt med det senaste året.

Att vara involverad i flera processer, projekt och löpande uppgifter är riktigt roligt. Tiden går så otroligt fort. De gånger jag känner att tiden är knapp och stressen kan komma krypande – då påminner jag mig själv om att en snabb klocka är ett tydligt tecken på att jag har kul på mitt jobb!

Nu är mina tre månader i England över. Tre månader med motgångar och framgångar. Tre månader med massor med resande på “ön”. Tre månader med mycket Skypande och chattande. Tre månader som gett mig många nya erfarenheter både privat och jobbmässigt.

Jag har bland annat lärt mig att:
- “Half eight” inte betyder halv åtta utan halv nio.
- hierarki är viktigt i England.
- man kan få för mycket av potatis. (bakad potatis, pommes (chips), stekt potatis, potatismos, kokt potatis)
- man inte får sova mycket när man tältar i Wimbledonkön.
- det är trevligt att bestiga berg i Lake District.
- den skotska dialekten inte är att leka med.
- det är mitt fel att det regnat sedan jag kom hit (enligt mina kollegor).
- förändringsarbete är minst lika svårt i England som i Sverige.
- man ska klä ner sig när man går ut på restaurang efter en arbetsdag. (kostymbyxor & skjorta -> jeans & t-shirt)
- fish and chips inte är något att ha.
- Wales högsta berg kan bestigas med tåg.
- Brighton gör sig bäst i sol.
- ta vackra bilder med mobilkamera ur ett bilfönster. (se nedan)

Bild tagen ur ett bilfönster med mobilkamera i Skottland. Fotografen måste vara ett geni!

Jag fick precis en gåva av mina kollegor här i England. Ett fullständigt engelskt fotbolls-kit: shorts, tröjor (en borta- och en hemma) och strumpor. Så nu är det bara att försöka trycka ner det i mina välpackade väskor som jag precis fick igen imorse.

Imorgon ska jag jobba en dag i Södertälje, men sedan väntar en välbehövlig semester i fyra veckor. En semester där jag kan återgå till mitt liv i Sverige genom att umgås med sambo, familj och vänner. Jag kan inte säga annat än att det ska bli underbart!

Nu är vi här igen. Det börjar närma sig slutet på en praktikperiod och de vanliga känslorna har infunnit sig. Lite kryp i benen, ett stort sug efter att sortera och skriva ner allt jag lärt mig, samt lätt panik över allt jag vill hinna med innan jag slutar. Och då är det ändå två veckor kvar.

Enligt den ursprungliga planeringen skulle projektet som jag jobbar med ha avslutat sin första fas lagom till industrisemestern som är om en dryg vecka. Sedan dess har det dock dykt upp många nya frågor som gjort att projektet växt en hel del och därför kommer ta längre tid än planerat. Det känns bra att vi inte försöker tvinga fram något på för kort tid som sen inte blir bra, men eftersom jag bara har några veckor kvar på den här avdelningen innebär det att jag inte får vara med om slutet.

Om det är något som inte är toppen med traineeprogrammet så är det nog det här. Man får fantastiska möjligheter att se väldigt mycket, men det finns en stor risk att man inte får se resultatet av sitt arbete eftersom man alldeles strax ska vidare till nästa utmaning. Det är lite som att jobba med filmproduktion och bara få vara med och göra trailern. Så även om det är härligt att vara trainee kommer det också bli roligt att gå in på en (än så länge okänd) tjänst i höst!

Innan vi landar i hösten kommer dock sommaren, med ganska mycket jobb för min del eftersom jag redan har tagit ut en del av mina semesterdagar. Många andra på Scania kommer att ta minst fyra veckors semester under tiden jag jobbar vilket gör att jag har tagit tillfället i akt att vara lite kreativ med mina arbetsuppgifter. Under de fyra veckorna kommer jag att blogga från inte mindre än tre olika geografiska platser. En liten sommarföljetong helt enkelt för er som hänger med!

Nu till ett tips: Mitt förra blogginlägg handlade om teknikintresse, och nästan direkt efter att jag hade publicerat det skickade en kompis länken till den här filmen som tydligen producerats av European Commission för att locka fler kvinnor till naturvetenskap och teknik. Jag är inte helt säker på att det här är vad jag efterlyser, men avgör gärna själv!

http://www.youtube.com/watch?v=g032MPrSjFA

Kontoret där jag jobbar ligger ute på vischan. Som bevis på detta kan jag ge er ett smakprov hur det kan se ut från mitt bilfönster på vägen till jobbet.

Får vi åka med?

Ett annat bevis på att jag befinner mig på den engelska landsbygden är en kollegas historia från här om dagen. När han var på väg till jobbet möter han ett hundratal kor på vägen. Han tvingas stanna bilen för att släppa förbi kossorna som föses framåt av en genomsvettig bonde. När korna passerar min kollegas bil blir några av dem extra exalterade och hoppar därmed upp på varandra. Det vill sig inte bättre än att när den mest exalterade kon hoppar ner igen ramlar den ner över motorhuven på den tre veckor gamla folkvagnen. Motorhuven bucklas och en skärrad bonde står med mössan i handen och ber om ursäkt. Tydligen hade någon illvillig själ släppt ut korna och bonden hade nu jagat dem i tre timmar. En minst sagt jobbig dag…

Inatt drar jag och två kompisar, som är här på besök från Sverige, till London för att förhoppningsvis se på tennis imorgon, på Wimbledon Lawn. Det krävs dock lite köande vilket gör att vi räknar med att starta härifrån vid fyratiden imorgon bitti.

Svenska flaggan vajar fint utanför kontoret

Nu är det en och en halv arbetsvecka kvar innan jag beger mig hemåt igen. Jag kan inte säga annat än att jag längtar. Som man brukar säga, borta bra men hemma bäst.