I fredags hade jag en annorlunda dag. Istället för att åka upp till motorverkstaden åkte jag till Utbildningscenter för att ha kick-off med min seminariegrupp. Gruppen består av nio traineer som tillsammans ska planera en seminarievecka på temat ’Sales to Delivery’, alltså Scanias process fram till att kunden får sin lastbil eller buss. Seminarieveckorna är vår chans att få lära oss ett lite större perspektiv än det vi ser på våra praktikplatser och få lyssna till riktigt bra talare, så jag är väldigt taggad att sätta igång med arbetet!

Vi nio ska tillsammans planera veckan vilket innebär att bestämma allt från vilka talare vi ska ha till om vi ska ha bullar eller frukt till förmiddagsrasten. Vill bara betona att det inte automatiskt är bullarna som kommer kräva minst diskussion… Personligen tycker jag att vi borde diskutera mer med hjälp av post-its, mitt favorithjälpmedel som jag jobbar med varje dag. Just nu har jag t.ex. ett par post-its framför mig där jag skrivit upp små puckar jag ska göra så fort jag har tid. 

Men man kan också göra mycket annat kul med post-its, se exempelvis:

Extreme Sticky Notes Experiment

Funderar också på en annan sak. Det heter kick-off när man startar något. Vad heter det när man avslutar något? Kick-on?

I fredags så var jag inte in på kontoret under hela dagen. Istället vandrade jag andra lokaler och fick umgås med en tredjedel av traineegruppen. En skön fredag utan ansvar och börda kan tyckas men icke! (sen så var det ju en grymt skön fredag med ansvar och börda). Under traineeprogrammet så har man tre stycken seminarieveckor som vi traineerna själva ansvara för att anordna och tanken är att vi ska få en bättre förståelse för Scanias processer och struktur. Och nu har alltså lotten fallit på mig och åtta av mina traineekollegor med mål att leverera en spännande vecka med föreläsningar, aktiviteter och övrigt lull-lull för de resterande personerna i traineeprogrammet. Vår vecka ska handla om Scanias “Sales to Delivery Process” och i enklare ordalag så ska vi gå igenom vad som händer från att en försäljare har kontakt med kund och gör en affär tills lastbilen/bussen/industrimotorn är levererad till kund. 

Jag kommer förmodligen återkomma och rapportera mer om denna arbetsuppgift då jag kommer att jobba med det ett tag framöver parallellt med mina övriga arbetsuppgifter på R&D.

Ha en bra start på måndagen och veckan nu. Jag ska i alla fall plocka upp mig själv efter mitt nederlag i morse då bussen inte ville komma och jag försökte rädda situationen med att sprinta till närmsta tunnelbana bara för att få se vagnen åka iväg mitt framför näsan på mig.

-Jens

Just nu har jag det väldigt lugnt. Otrolig kontrast gentemot produktionens pulserande vardag. Jag sitter för tillfället mellan två stolar eller rättare sagt mellan två olika avdelningar och projekt. Jag ska lämna POL för att ta en konsultande roll på en leverantör till Scania. Mitt uppdrag är att stötta en leverantörs inköpsarbete och jag kommer därmed vara på plats dagligen hos leverantören. Lite tråkigt att inte få köra klart mina veckor på POL då jag verkligen trivdes som fisken i vattnet när jag var ute på turné i Småland förra veckan. Leverantörsbesöken gick riktigt bra och jag kände att jag kunde tillföra något trots att jag är helt färsk på avdelningen. På grund av detta tillfälliga tomrum av arbete ägnar jag mig åt att mingla i korridorerna, läsa på om Scanias inköpsprocess och skriva blogginlägg.

En intressant nyhet som publicerades förra veckan var Leif Östlings utspel om att Scania och MAN inte ska ingå något närmare samarbete och att detta har förankrats i Volkswagens ledning. Läs mer om detta här. Huruvida detta är bra eller dåligt har jag alldeles för lite insikt i för att kunna kommentera. Det man dock kan konstatera är att när Östling inte längre är VD för Scania är chansen eller risken (beroende på hur man vill se det) mycket större att det blir någon form av samarbete eller sammanslagning mellan Scania och MAN. För som det känns just nu är det Östling som sitter med trumf på hand och trumfen behåller han åtminstone fram till 2015.

Hur mycket ska man egentligen utmanas som ny på ett jobb? Igår var jag på möte med en grupp andra nyanställda och ledningen på Inköp för att diskutera hur vi har upplevt vår introduktion och det stöd vi fått som nya på Inköp. Det var rätt häftigt att sitta på möte med ledningen och få framföra sina idéer och ställa frågor till dem. Kul att kunna påverka även som nyanställd.

Något som vi snuddade vid var en diskussion om hur mycket man egentligen ska hjälpa någon som är ny. Har suttit och funderat en del på det idag. Självklart finns det fallgropar som man kan guidas runt för att slippa falla i men det ligger också ett värde i att själv få upptäcka hur jobbet funkar och lära sig att prioritera, effektivisera och hantera sin tid själv. Som ny vill man ha hjälp och stöd, men samtidigt blir det ju en björntjänst i långa loppet om ens handledare eller chef blir någon slags ”curlingförälder” som tar bort alla utmaningar så att man inte själv får möjlighet att utvecklas. Helt klart en svår balans att tänka på om man själv någon gång skulle handleda någon.

Min nästa utmaning heter  Italienska för nybörjare och är på väg hem till mig med posten. I september åker jag nämligen till Italien i tre månader för att arbeta på Scanias italienska marknadsbolag, en fantastiskt lyxig möjlighet att få prova på Scanias internationella sida och lära känna en annan kultur. Men eftersom italienare inte direkt är världsberömda för att prata fantastisk engelska, och mitt italienska ordförråd nu ungefär sträcker sig till ”Doue straio, grazie” (som med lite liberal stavning borde betyda ”två solstolar, tack”), är det nog dags att göra något åt saken.

Nu är man lite trött. Förklaring till detta är kan inte beskyllas enbart på en faktor utan många olika som samspelar.

Faktor 1: Det är fredag och det har varit en väldigt omtumlande vecka med mycket ny information som ska bearbetas och struktureras upp i huvudet. Det är andra veckan på R&D och det är som mina kollegor har nämnt i tidigare blogginlägg; att det är väldigt energikrävande att gå från en avdelning där man precis börjat lära känna folket och gå över till en ny för att börja om hela introduktionsfasen.

Faktor 2: Jag har en ganska kass skrivbordstol för tillfället som gör att jag sitter som en ostkrok och knapprar frenetiskt på mitt skrivbord. Det går an när man är uppe och springer mycket men alltför långa skrivbordsbesök är inte det ultimata.

Faktor 3: Jag fick närvara på ett sjukt spännande R&D-teknikmöte under förmiddagen där alla högdjuren samlades för att diskutera. Min uppgift som jag gav mig själv var att stå tyst längs väggen och försöka hänga med så mycket som möjligt i dialogerna i hopp om att lära mig hur de stora pojkarna och flickorna pratar. Jäkligt intressant men väldigt tungt för benen då jag stod stilla på samma intorkade kaffefläck på golvet under 90 minuter.

Nepp, nu ska jag ta och unna mig en lite fruktstund samt vattna min trötta krukväxt. Den hängiga grönsaken ser ut som jag känner mig för tillfället. Trevlig helg!

-Jens

Igår slog olyckan till. Ett felsteg på gymmet är inga problem i vanliga fall, men när man hoppar för att landa med full kraft på ena foten och den hamnar bara halvt där den ska vara har man helt plötsligt ett problem. Efter några timmars väntan och undersökning visade det sig att den inte var bruten (puh!) men trots det anlände jag imorse till jobbet på kryckor. Inte så glamoröst

Men det är vid sådana här tillfällen jag påminns om varför jag jobbar på det här företaget. Visst, lastbilar är coolt, men anledningen till att jag sökte hit och trivs här är ändå människorna. Idag fick jag hjälp att bära min väska på centralen, hjälp att komma på bussen, skjuts ända till dörren av busschauffören på Scania, hjälp att ta mat i lunchmatsalen och dessutom ett stort antal dörrar öppnade här och var – mestadels av folk jag inte känner. Ett gäng små insatser som gjorde min dag. Det värmer i hjärtat att ha tur i oturen. Jag borde nog stuka foten oftare.

Förra veckan avslutade jag min traineeperiod på chassi. Mycket att stå i och mycket halvklart som fick lämnas över till min handledare. För så är jobbet som processtekniker, det finns alltid uppgifter att utföra och det kommer, hur man än kämpar och sliter, nya uppgifter. Det som i början verkar simpelt och ser ut att vara ett enda problem, visar sig allt som oftast vara mycket svårare och hur man än beter sig delas problemet upp i ett flertal delproblem. Detta kan ofta vara frustrerande men samtidigt så är det väldigt tillfredsställande när man väl lyckas ro ett projekt i hamn.

Den här veckan har jag tagit min kappsäck och flyttat in till inköpshuset på Scania Syd. Två veckor framöver kommer jag hålla till på en avdelning som heter POL (Purchasing Online). Jag ska få en liten inblick i gruppens arbete och själv ta mig an några case. Det POL gör är att hantera kvalitetsavvikelser och finna lösningar tillsammans med leverantören för att därigenom säkra produktionen. På POL finns också en traineekollega, Kerstin. Vi jobbar tillsammans med ett case den här veckan som innebär att vi rullar ner mot Småland i slutet av veckan för att träffa en leverantör. Det ska bli roligt att komma ut till några leverantörer för att se hur de jobbar och hur vi som kund kan hjälpa dem att utvecklas.

En sak som är jobbig med att byta arbetsplats är att jag precis har börjat känna mig inne i arbetet som processtekniker och att jag nu på nytt ska känna sig snurrig och i vägen. Men det tråkigaste med det här bytet är att inte längre regelbundet träffa de kollegor jag lärt känna och träffat varje dag i tre månader. Min handledare Björn och produktteknikern Erik ska inte ha bara ha tack för ett bra stöd till mig som ny utan också ha ett stort tack för en mycket trevlig gemenskap.

Nu ska jag vila ut på soffan efter mitt första efterlängtade gympass efter nyår. Nyårslöfte? Nej, sådant håller jag inte på med. Men tydligen gör andra det, för det var proppfyllt på gymmet.

/Markus Wernberg

Det är en utmaning att ha lagom mycket att göra. Som ny på en avdelning vill jag gärna visa att jag vill lära mig och är sugen på att ta på mig arbetsuppgifter. Dessutom tycker jag att det är supertråkigt att sitta sysslolös. Men samtidigt är det viktigt att jag inte tar på mig alldeles för mycket uppgifter så att jag istället blir stressad och inte hinner med det som verkligen måste göras. Det är lätt att det blir en bergochdalbana med att ta på sig för mycket, inse det, ta på sig för lite, inse det, och så vidare: upp och ner och upp och ner.

Balansen mellan för lite och för mycket att göra är mycket svårare än jag hade kunnat tro. Dessutom blir det dubbelt så svårt när man byter avdelning var tredje månad. På en arbetsplats där man har fått in lite rutin kan man uppskatta relativt bra hur lång tid något kommer att ta, men när man är helt ny är det nästan omöjligt eftersom man inte vet exakt vad uppgifterna egentligen går ut på. Det är ju lite som att sätta ett mål för sin tid på Lidingöloppet utan att först ta reda på hur långt det är.

Men om det är något traineeprogrammet kommer tvinga mig att lära mig så är det detta. Jag kommer vara tvungen att hela tiden ha ordning på hur jag fördelar min tid och uppskatta hur lång tid ett nytt uppdrag kommer ta så att jag kan bedöma om jag hinner med det. Tips och tricks för hur man blir bra på det tar jag gärna emot!

Något annat jag kommer tvingas bli bra på är att komma ihåg namn. Om någon av mina nya kollegor läser det här: Sorry, jag jobbar på det.

Ny stol, nytt skrivbord (med grymt snyggt skrivbordsunderlägg á la mellanstadiet) och nya arbetskollegor. Alla nya namn cirkulerar runt-runt i mitt huvud. Praktikperiod nummer 1 har kommit till sitt slut och arbetsperioden inom Utveckling tar sin början i och med denna tisdag.

Jag ska under de nästkommande tre månaderna arbeta inom en avdelning där man hanterar kortare utvecklingsprojekt. Jag ska förklara kort. Låt oss säga att marknaden efterfrågar en viss funktion i lastbilshytten (exempelvis en krok att hänga truckerkepsen på). Då det är ett mindre projekt med få projekttimmar och med en budget som är relativt tun i utvecklingsmått sett så anses det vara av en speciell typ av projekt (Det har så klart en förkortning men jag undviker att vara allt för detaljerad i mina inlägg nu när jag sitter på en hysch-hysch avdelning. För övrigt så kommer det ta mig minst fem år innan jag pratar flytande Scania). Mitt uppdrag blir till att identifiera vilka avdelningar inom Scania som kommer påverkas och involveras av eventuell implementering av truckerkepskroken samt vad kostnaderna för varje avdelning kommer att bli.

Det här innebär att jag kommer få vandra runt och träffa en massor av blandat folk vilket resulterar i en förhoppningsvis god insyn och förståelse för Scanias utvecklingsprocess. Som en lite bonus så kan man inte ignorerar att ens kontaktnät kommer expandera vilket är väldigt fördelaktigt – en liten tjänsteförmån kan man tycka om man är lite nördig som vi traineer ändå är.

En ytterligare bonus är att det kommer sitta fler traineer i detta kontorslandskap än vad jag hade borta på motormonteringen. Redan avverkat en traineelunch samt en traineefika idag. Det kommer bli tre bra månader känner jag på mig.

Mitt snygga skrivbordsunderlägg för en period framöver

-Jens

Idag åkte jag för första gången med Scanias nya busslinje från Cityterminalen i Stockholm till Scania i Södertälje. Inget ont om pendeltågen men det är svårt för SL att matcha mjuka säten, lugn och ro, och direkt transport till Scania utan byten. Och hur coolt är det inte att stega in på busstationen, flasha sitt månadskort och kliva på “Scania Job Express”? Antagligen det närmaste en vit limousine jag kommer att komma på jobbet

Enda nackdelen är att bussen inte går riktigt ända fram till min nya arbetsplats. Japp, idag är första dagen på min andra traineeperiod och helt plötsligt är jag ny på jobbet igen. Vissa saker är likadana, som min dator, många program och min kaffekopp (om vi ska vara noga är det ju egentligen en tekopp). Men andra saker är som att börja om på nytt igen, exempelvis min totala oförmåga att komma ihåg namn när jag har hälsat på mer än tre stycken Men det är också spännande att börja “nytt jobb” med nya kollegor och ny chef för andra gången på tre månader. Verkligen en rivstart på 2012! Det jag ska göra under de närmaste 3 månaderna är materialplanering, alltså hjälpa till att se till att vi får tillräckligt med material levererat för att kunna tillverka våra motorer. Jag sitter i ett kontor bredvid produktionsline, har idag hämtat ut en gul reflexjacka och imorgon blir det rundtur på linan iförd stålhättade skor. Wow-känslan är definitivt här…