Nu har det automattestats i några veckor och det har varit riktigt kul, så jag tänkte relatera lite grann av vad jag lärt mig  om att skriva automattester den senaste tiden.

Automattestning skiljer sig åt från manuell testning på några nyckelpunkter. Den stora fördelen med automattester är naturligtvis att det inte krävs en mänsklig testare för att exekvera testerna, och att det därmed går betydligt snabbare. Detta innebär att man kan sätta upp automattester som körs varje gång ny kod blir incheckad och kan upplysa teamet om potentiella problem med förändringen tidigt. Tar det för lång tid att köra igenom den totala testuppsättningen kan man välja ut nyckeltester som körs kontinuerligt och enbart köra alla tester över natten eller på ännu längre sikt. Dessutom garanterar automattester att de körs exakt enligt specifikationen varje gång, medan en människa lätt kan glömma att testa vissa detaljer.

Automattester har dock svagheter, och den sista punkten är båda en styrka och en svaghet. Nackdelen med att ha ett test som följer specifikationen exakt är att det inte lämnas något utrymme för variation och kreativitet i testprocessen. Testet garanterar att funktionaliteten som testet täcker fungerar, men existerar en bugg som triggas av att man varierar indatan lite grann kommer testet inte detektera den. En mänsklig testare skulle å andra sidan kanske naturligt variera indatan varje gång, och därmed ha större chans att trigga problemet. Manuell testning tillåter dessutom större flexibilitet, testaren är medveten om vilka förändringar som introducerats till systemet över tid och kan ta hänsyn till det i testproceduren. Ett automattest kan däremot snabbt bli obsolet, och i bästa fall innebär det att testet fallerar trots att systemet fungerar och i värsta fall passerar det och döljer faktiska problem. Tillsammans med den relativt höga tidskostnaden för att skriva testerna till att börja med kan utveckling och underhållning av automattester ta betydligt mer tid än de är värda, såvida testerna inte har hög “impact”, dvs att de har stor chans att detektera buggar om de uppstår.

Detta gör uppgiften att skriva bra automattester både utmanande och rolig. Att fundera ut vilka typer av tester man ska investera sin dyrbara tid i att skriva är en i allra högsta grad kreativ process. Det kräver att man är både djupt insatt i hur produkten man bygger är tänkt att fungera och att man har förståelse för vilka tekniska faktorer som tenderar att leda till felkällor.

Vi hörs!

Nu har det gått en stund sedan jag sist postade. Vi har gått över i krav efter att ha gjort och presenterat en ”slutuppgift” inom utveckling, nämligen en design på en ny ”fee server”, alltså en komponent som kan räkna ut avgifter i ett clearingsystem.

Det är en intressant utmaning som kräver att man tänker på flera nivåer – vår uppgift var att på en gansk abstrakt nivå visa fördelarna och nackdelarna med några olika modeller.

Några saker vi blev tvungna att tänka på: vad är lätt med just den här designen? Vad är svårt? Vilka är intressenterna i just den här modellen? Vad vill de, och varför?

Lite sådana tankar ledde till att vi presenterade fyra olika modeller av servern med olika möjligheter att ta hand om avgifter och olika styrkor och svagheter. Ungefär såhär såg det ut när vi presenterade:

En av de stora anledningarna till att vi har tittat på det är såklart att det finns stor efterfrågan bland clearinghus att automatiskt hantera avgifter (t.ex. medlems- och transaktionsavgifter) på ett pålitligt och konfigurerbart sätt.

Nu är dock designtankarna utflugna i mitt huvud (men kanske har de landat hos någon annan på företaget) och istället finns där kravtankar.

Ses i kravrollen!

För precis två månader sedan intog jag min roll som trainee inom Coca-Cola University Talent Programme (UTP). Det har hittills varit två extremt spännande månader. Inte nog med att jag har fått vara delaktig i lansering av Coca-Cola Life, vår största lansering sedan Coca-Cola Zero, jag har även fått presentera sju av våra enheter under ett möte med 80 av våra högsta ledare världen över. Jag har med andra ord fått ta ägarskap och ansvar sedan dag ett. För precis två månader sedan hade jag ingen aning om det ofantligt stora förtroende, värme och stöd jag skulle få från mina kollegor och ledare. Den otroliga teamkänslan som existerar bland mina kollegor och den ständiga självklarheten i att hjälpa varandra är enligt mig ovärderlig och genomsyrar verkligen Coca-Cola Enterprises.

Men jag har fått göra mycket mer än så. Idag landade jag i Sverige efter några intensiva dagar i London. Under dessa fullspäckade dagar träffades alla UTP traineer från Europa för att lära känna varandra, lyssna på inspirerande ledare, gå på flertalet tillställningar, bygga vår karriär och utveckla vårt ledarskap. Under en av dessa kvällar när alla traineer stod på dansgolvet och dansade loss så slog det mig att dessa fantastiska personer inte endast är mina nyfunna vänner utan även kollegor. Trots att vi alla är unika, med olika bakgrund från olika kulturer och länder så har vi alla fundamentala gemensamma egenskaper genom att vara nyfikna, drivna, passionerade, sociala och framför allt glada. Det är en fantastisk känsla att få ingå i ett sådant team på ett företag som satsar otroligt mycket resurser på att vidareutveckla dessa egenskaper. För mig känns det verkligen som att jag karriärmässigt har hittat hem och den känslan är oslagbar.

Nu när ni vet lite om mina två första månader så ska ni också få en kort presentation av mig. Mitt namn är Farnaz Saadat. Jag är 25 år gammal och född och uppvuxen i Uppsala. Under våren tog jag min Masterexamen i Tillväxt och Innovationsekonomi från Kungliga Tekniska Högskolan. I min första roll under University Talent Programme arbetar jag med fältsälj inom Cold-kanalen på Coca-Cola Enterprises. Jag har en helt fantastisk chef och kollegor samt en kundbas på omkring 290 kunder från Danderyd till Norrtälje. Genom mina besök hoppas jag på att kunna skapa goda relationer med våra kunder samt hjälpa dem att optimera och effektivisera försäljningen av våra produkter.

2014 års University Talent Programme Graduates

Nu har jag påbörjat det tredje blocket på Traineeprogrammet här på Cinnober, det så kallade kravblocket. Krav innebär i stora drag att man lyssnar på kundens behov, försöker förstå dem och sedan tillsammans med kunden kommer överens om vilken IT lösning man ska leverera. Det här är förstås väldigt viktigt för att säkerställa att man levererar exakt det som kunden vill ha och inte slösar bort tid på att utveckla felaktiga lösningar och antaganden. Kravrollen på Cinnober innebär för det mesta att man arbetar som en så kallad Requirement analyst. En Requirement analyst har som uppgift att fånga krav från kunden och dokumentera dessa genom att skriva t.ex. use cases som sedan en utvecklare kan programmera utifrån. Våra testare använder sedan ofta de use cases som ingår i kraven för att testa att systemet beter sig så som kraven säger.
En annan typ av kravroll är Business analyst (BA). En BA har som uppgift att förstå verksamheten och dess behov. I projektet jag arbetar i nu så är det en grupp med BA’s hos kunden som har stenkoll på deras behov och tillsammans med kravare hos oss kommer överens om IT-lösningens utformning. Jag tycker det ska bli jätteroligt att få prova på mer kundkontakt och även att förhandla och komma överens med kunden om hur systemet ska fungera. Vi får in ganska många så kallade Change Requests från kunden som är ny funktionalitet dom vill ha implementerat och dessa ska vi som kravare tidsuppskatta och sedan omvandla till krav.

Många nya utmaningar framför mig alltså, känner på mig att det kommer bli en rolig och utmanande höst!

Hej!

Jag heter Lucas Lindström och är ny trainee här på Cinnober. Jag är född och uppvuxen här i Umeå där jag läst på civilingenjörsprogrammet i teknisk datavetenskap. Jag tog examen vid nyår och har varit projektanställd som utvecklare under de första åtta månaderna av 2014. Jag hörde talas om Cinnober och cinCube av en kompis från universitetet, Oskar Janson, som också var trainee. Det verkade som en intressant och utmanande arbetsplats i en industri jag inte visste så mycket om men kände mig driven att lära mig mer om.

Nästan fyra veckor har gått sen jag började och det har varit full fart från dag ett. Det är alltid en utmaning att börja på ett nytt ställe och lära sig alla rutiner och processer, och även om jag hunnit arbeta på några olika ställen under och efter utbildningen är jag fortfarande väldigt ny på arbetsmarknaden. Cinnober är dessutom den största organisation jag arbetat hos hittills med ganska stor marginal, men trots det tycker jag att det varit en väldigt mjuk landning hittills. Större delen av första veckan bestod i en intensivkurs i allt från företagets historia och verksamhet i stora drag till systemarkitektur och arbetsmetodik i de olika projekten. Detta gjorde det mycket lättare att komma igång och förstå hur min roll passar in i den större bilden. En annan sak som gjort det så mycket lättare att komma in i tänket är den öppna och vänliga sociala atmosfären på företaget. Folk är alltid beredda att hjälpa till och svara på frågor när man kör fast eller inte förstår någonting.

De första tre månaderna av traineeprogrammet består av det så kallade testblocket, där man får pröva på rollen som mjukvarutestare. Att lära mig mer om test och kvalitetssäkring är något jag sett fram emot, eftersom det känns som nyttig erfarenhet oavsett vilken roll i utvecklingsprocessen man har, och något som jag saknat från universitetet.  Arbetet har hittills bestått framförallt i manuell testning av den grafiska klienten till LME Select (börsmotorn till London Metal Exchange, Cinnobers äldsta kund), blandat med halvdagskurser i mjukvarutest på Cinnober och i allmänhet. Det har gått snabbt att komma igång och kunna bidra till projektet och det känns mycket motiverande. Det är dessutom ett utmärkt sätt att bekanta sig med produkten och kundens förväntningar, liksom finansiell IT i allmänhet, vilket jag kan föreställa mig är viktigt även i andra roller. Nästa vecka ska jag börja skriva automatiserade tester, och det känns riktigt kul också.

Förhoppningsvis kommer den här bloggen ge insikt i hur cinCube-programmet fungerar och hur det är att börja arbeta på Cinnober, och jag är alltid öppen för frågor. Vi ses!

Och så har även jag återvänt från en lärorik vecka hos Service Desk precis som Maryam och Oskar. Som dom beskrev så testade vi samtliga av dom 5-shift som Service Desk använder sig av, under dem 5 dagarna vi var där. Resultatet blev ett par spännande dagar där vi fick uppleva hur dem olika tidszonerna runt om jorden påverkar finansmarknaden då marknaden i östra USA och Asien går lite omlott.

Hur som helst så har mycket hunnit hända under det året jag varit här på Cinnober. Projektet LMEClear som jag varit del av under hela perioden har här om dagarna blivit klar och gått live, och vi har hunnit med en otrolig mängd kurser och olika aktiviteter under traineeprogrammets gång.

Ett år som passerat betyder också att Traineeprogrammet nu är slut för oss i första trainee-kullen, så för min del betyder det att jag byter till ett nytt projekt och fortsätter som utvecklare på heltid. Så jag lämnar nu över bloggen till Rasmus och Johan, samt till vår nya trainee som kommer presentera sig inom kort.

Tack för mig!

På måndag ska LMEClear go live. Nästa vecka är vi på kontoret från kl 7 fm till 1 fm. Vi är uppdelade i 3 grupper: AM skift 7-17, PM skift 15-1 och och de som jobbar under vanliga arbetstider och är On Call dagen runt. Jag jobbar PM skift. Det kommer bli spännande och jag får sova till typ 12 i en hel vecka! 😀

På måndag kommer LMEClear, deras medlemmar och regulatorer bestämma sig tillsammans om vi skulle Go live eller inte, det är ett Go-No Go möte. Men efter att ha testat systemet på olika nivåer då är vi säkra att vi går live utan stora problem!

Vi har den här skärmen på kontoret som räknar ner hur lång tid är kvar till Go-Live!

Cheerios!

Nu är det lite drygt 3 månader sedan jag skrev mitt förra inlägg om att lita på sig själv (www.traineebloggen.se/index.php/2014/06/trainee/att-vaga-lita-pa-sig-sjalv/), och mycket har hänt sedan dess. En fantastisk sommar har passerat med spännande kampanjer såsom FIFA, Dela en Coke och vårt nya projekt Simma Sverige som jag berättade om sist. Det innebar mycket jobb och mycket resande för att säkerställa projektens kvalitet. Bland annat var vi i Vansbro under Vansbrosimningen där vårt team var på plats för att inspirera och engagera folk att fortsätta simma. Det var ett otroligt intresse att registrera ett konto på www.simmasverige.se, och vi lyckades nå målet att simma hela Sveriges kust (2548 km). Jag och min kollega Veronica simmade också tjej-Vansbro (1 km motströms), vilket var en upplevelse med skräckblandad förtjusning.

Som blogginläggets titel också kan avslöja har två andra viktiga händelser inträffat. Det ena är att jag har gått och gift mig, och därmed också bytt efternamn. Något som är betydligt svårare än jag trodde – att byta efternamn dvs 🙂 Det tog mig fem försök att spela in ett voicemail på telesvararen, och jag säger fortfarande mitt gamla efternamn när jag svarar i telefonen.

Den andra viktiga händelsen i mitt liv är att jag har bytt tjänst, och därmed är inne på det tredje och sista året av University Talent Program. Min nya tjänst är Key Account Manager, vilket direkt översatt till svenska är Nyckelkundsansvarig, dvs att jag har ansvaret för några av våra större kunder, såsom Selecta, Scan och Solna korv. Tjänsten innebär rent konkret att jag avtalar om priser, menyer, marknadsföringsaktiviteter, kampanjer etc för dessa kunder, och är deras främsta Point of Contact på Coca-Cola Enterprises.

Med enbart 5 dagar i bagaget på denna tjänst så måste jag säga att mitt förra blogginlägg beskriver väl hur tankarna går i mitt huvud. Det är väldigt annorlunda det jag tidigare har gjort, och just nu känns det verkligen som “HERREGUD! Jag kommer aldrig kunna lära mig allt detta!“. Men som många gånger förr så vet jag att allt faller på plats med tidens gång, och att det gäller att ha tålamod och att våga lita på sig själv att jag kommer lära mig detta också. För det är när man känner den där klumpen i halsen och det bultande hjärtat som man utvecklas…

Mitt senaste inlägg känns avlägset, en hel del har minst sagt hunnit hända sedan dess. Jag är tillbaka i Sverige efter ett fantastiskt äventyr i Indien, jag har haft betald semester och nu har sista perioden som trainee på Scania dragit igång på allvar.

Min fjärde och sista period av traineeprogrammet innebär att jag skall fokusera på att lära mig så mycket som möjligt kring vår lastbilsprodukt. Vad kunde då vara bättre än att få åka på mässa där alla pratar lastbil, känner på lastbilar och nästintill är lastbil? Att besöka lastbilsmässan på Elmia i Jönköping var därmed en perfekt start på hösten.

Att få möjligheten att vara på en mässa som kretsar kring en specifik produkt är extremt lärorikt. I mitt fall lärde jag mig otroligt mycket om lastbil, men det som även fascinerade mig är att kring alla produkter, stora som små, finns en otroligt stor kringbusiness. Där finns leverantörer av komponenter till produkten, företag som säljer tjänster kopplat till produkten, företag som säljer tillbehör till produkten och företag som utvecklar den ”färdiga” produkten ett steg till. Och till allt detta finns det kunder. Mässan på Elmia var stor, men det är nog inget mot mässan jag skall jobba på om några veckor, Tyskland skall alltid vara värst.

Att jag nu är inne på min sista period som trainee känns lite galet. Ett år på Scania har gått extremt fort. Det är tur att den nya kullen traineer precis har börjat så att vi får känslan av att vara ”rutinerade”. På fredag åker hela min traineegrupp tillsammans med de nya på teambuilding, skall bli väldigt kul att lära känna dem!

Nu har det varit hetsiga veckor här på kontoret med alla förberedelser inför go-live, och en av förberedelserna är regressionstestning, alltså att gå igenom hela vårt system, allt vi testat tidigare och även de delar vi kanske inte testat så noggrant – och se att allt fungerar.

En del som jag har jobbat med väldigt mycket är våra riskberäkningar. Ett clearinghus fungerar som en ”riskhanterare” för handeln som sker: en sorts säkerhet för att ingenting oväntat (som t.ex. en aktörs konkurs) ska påverka handeln.

Clearinghuset tar över risken för all handel – det vill säga ser till att alla kontrakt fullföljs, oavsett vad som händer med ”den andre parten” i ett handelsavtal. Det är såklart en risk som clearinghuset tar – vad händer om något går snett och den ursprungliga andra part inte kan fullfölja kontraktet? Då måste clearinghuset använda sina egna pengar eller resurser för att fullfölja det – och det är den här risken som gör att clearinghuset kräver en viss insats av sina medlemmar, de som handlar där: detta kallas för collateral – säkerhet.

Hur vet vi då hur stor risken är – hur mycket medlemmarna ska lägga i pant hos clearinghuset? Det är en  viktig del att räkna risk snabbt och korrekt så att medlemmar aldrig ska behöva lägga mer pengar än vad som är nödvändigt, samtidigt som clearinghuset aldrig ska ha perioder då risken clearinghuset tar inte kan täckas av säkerheten medlemmarna lagt in.

Jag har spenderat två arbetsspäckade veckor med att kontrollera våra riskalgoritmer (som tenderar att vara ganska långa och komplicerade) – att de räknar rätt för alla olika sammansättningar av handlade kontrakt. Det stimulerar matematikern i mig en del, samtidigt som det är en programmeringsövning att lösa exakt hur vi implementerat algoritmen med avrundningar och liknande.

Alltid spännande att stöta på olika sorters uppgifter!

Vi ses nästa gång, och så lämnar jag er med en länk till en bra (ganska matematisk) föreläsning om ”value at risk”, en bra och relativt populär riskalgoritm: