Under min tid i Heidelberg arbetar jag dels laborativt för ett av våra projekt och gör dels en litteraturstudie för ett eventuellt framtida projekt. Som läkemedelsföretag vill man gärna ha flera projekt i olika stadier igång samtidigt i pipelinen. Dels för att saker kan hända på marknaden eller under utvecklingen som gör att alla projekt inte blir färdiga produkter, men också för att läkemedelsutveckling är en så lång process att det helt enkelt inte går att börja om på nytt den dagen man lanserar ett läkemedel, för då får man vänta 10 år tills nästa är klart.

I början av nya projekt, om det så är en förbättring av en befintlig produkt eller en helt ny produkt, görs alltså litteraturstudier. Detta för att lära sig så mycket som möjligt om förutsättningarna och slippa uppfinna hjulet igen. Det jag tittar på i min studie är de mer marknadsmässiga aspekterna: Vilka är våra potentiella patienter? Vad har de för behov? Vad har de för behandlingsmöjligheter i dagsläget?

Eftersom våra patienter är personer med väldigt ovanliga sjukdomar så finns det begränsat med litteratur på ämnet, det är helt enkelt svårt att få ihop tillräckligt många patienter för att får ordentliga statistiska underlag. Däremot har dessa ovanliga sjukdomar ofta väldigt starka patientorganisationer som jobbar för att sprida information och koppla ihop personer från olika delar av världen för att dela sina erfarenheter med varandra. Genom vissa av dessa sidor kan man också läsa hur patienterna själva berätta om sina sjukdomar. Det är väldigt ögonöppnande att läsa om hur deras vardag kan se ut. Saker som är så självklara för mig, som till exempel att resa, kan vara en omöjlighet för en person som ständigt måste ha nära till sin läkare.

En annan aspekt är den okunskap många av dem möter i vården. Det kan ta år att få rätt diagnos och ofta är dessa personer själva experter på sin sjukdom, då de är så ovanliga att många läkare aldrig stöter på dem i sitt arbete. Men med internets hjälp kan dessa personer prata med varandra och få råd och stöd rörande sin sjukdom, oavsett om de bor i USA, Indien eller Iran. Det tycker jag är häftigt.

Det ska bli väldigt spännande att se vad som händer med det här projektet framöver, om det går vidare från idé via alla försök, tester och kliniska studier till färdig produkt. Kanske är det det här vi kommer arbeta med att tillverka i Stockholm om 10 år?

Ha en fortsatt bra vecka!

Hanna

En dag för drygt en vecka sedan åkte jag och en härlig skara från kontoret till Ludvika för att gå på studiebesök på en av våra leverantörers fabriker. För att få timmarna i bilen dit att gå lite snabbare så hade några kollegor ordnat ett bilbingo. Tävlingsinstinkten åkte såklart fram direkt i min bil och tack vare uppmärksamma ögon och snabbt fotande från mina medpassagerare Sandra och Masoud så hade vi snabbt tre kryss i rad!

Själva studiebesöket då? Jo, efter lite introduktion och information från våra värdar så åkte stålhättar och reflexväst på, och som en skolklass gick vi på led runt i fabriken. Vi fick där se hur olika typer av komponenter till ställverk tillverkas, närmare bestämt transformatorer, mättrafos, ventilavledare och brytare. Det var jättekul och lärorikt att se dessa komponenter ”på riktigt”, och inte bara på papper som det fram till dess varit för min del.

Det var allt för nu!

/Karin

Vad kännetecknar en bra testare? En till synes ganska enkel fråga som visade sig vara mer komplex än vad jag först trodde. Vad ska testas, hur ska det testas och när är man klar? det är frågor man hela tiden måste ställa sig. Sen ska det dokumenteras på ett sätt som helst gör det otvetydigt vad som gjorts, vilket inte heller är så lätt alla gånger. Nu är i alla fall vår tid inom testblocket över och vi kommer från och med nästa vecka gå in i utvecklingsblocket. Att börja sin tid här som testare har verkligen varit värdefullt då det gett oss en chans till att få en övergripande bild av systemet när man testat olika funktioner. Speciellt bra när man är helt grön på systemet. Men allting har ett slut och nästa vecka kommer istället till stor del bestå av kurser på temat ”Mjukvaruutveckling på Cinnober”, jag är taggad!

Julstämning på kontoret.

Ibland är det svårt att sammanfatta vad som har hänt på två veckor, de kommer och går så pass fort. Men en sak värd att nämna är att mitt team har gått en kurs i agil mjukvaruutveckling några dagar den här veckan. I vårt projekt följer vi en agil utvecklingsprocess med Scrum som metodik, vilket lite förenklat betyder att all utveckling sker i kortare sprintar. Som nykomling har det gått förvånansvärt fort att komma in i arbetsprocessen men det är först nu, efter den här kursen, som jag har fått upp ögonen på riktigt för alla fördelar med agil utveckling. Vi hade även en session angående gruppdynamik och vad som driver och engagerar människor, något som jag personligen tycker är otroligt intressant. Förhoppningen är att jag kan lära mig ännu mer om detta under min tid här, och det verkar inte omöjligt.

Men förutom jobbet då? Snart är det vinter på riktigt! Knarrande steg i snön, ångande andedräkt, rosiga kinder och skidåkning. Förra helgen fick vi till och med en hel del snö och man fick återigen känna på hur det är att pulsa genom snödrivor. Tyvärr så smälte den bort lika fort som den kom, så än är det plaskande steg i vattenpölarna, icke-ångande andedräkt, icke-rosiga kinder och löpning som gäller. Men jag håller tummarna.

Trevlig helg!

Hej där!

Vi är inne på andra veckan på praktiken och jag trivs som fisken i vattnet!

Men idag ska jag inte prata om praktiken, inte prata mycket alls faktiskt. Idag blir det mest bilder 🙂

Igår hade vi verksdag. Det innebär att hela Jordbruksverket samlas och har olika aktiviteter under dagen.
Förmiddagen spenderade vi på Elmia där ledningen pratade lite om vad som händer på verket just nu, lite gympa och lite föreläsning.
Under eftermiddagen delades vi in i grupper för att vara med på olika miniseminarium om relevanta områden inom Jordbruksverket.

Sen började kvällen närma sig om det innebar att det var dags för att göra sig i ordning för julfest.

Jag tror inte jag ska säga så mycket om detta, utan låter bilderna tala för sig själva!

Klockan sju på morgonen är arbetet i störten i full gång, och tröttheten börjar efter en timme på jobbet att gå över. Det är oklart var namnet ”störten” kommer ifrån, men den verksamhet som pågår är enkel att beskriva: Här öppnas literstora plastflaskor med blodplasma, och den halvfrusna vätskan töms i en stor tank. Plasma är oftast svagt gulfärgad , men den som ser flera hundra flaskor passera förbi erbjuds en rik palett, från nästan röd till något som liknar grönt, där skillnaderna speglar variationer i innehåll och mängd av olika proteiner och metaboliter. Det luktar som en blandning av socker och råa ägg.

De som arbetar i störten har hjälp av en stor maskin, som skär upp flaskorna och vänder dem uppochner. Enligt historien uppfanns maskinen av en tidigare anställd vid namn Glenn, och har därför, mer eller mindre officiellt, namnet Glenomatic. Lite mindre officiellt kallas den ofta för Hästen, för det är ungefär så den ser ut. Ungefär.

Störten är det första momentet i den långa kedja av förädling som sker här i fabriken, där vi renar fram proteiner ur mänsklig blodplasma. Nästa steg, basfraktioneringen, är en grov uppdelning av plasman i olika grupper av proteiner, så kallade fraktioner.

Jag har nu varit två veckor i störten och basfraktioneringen, och det är en speciell miljö. Lite stökig, i betydelsen högljudd och sölig (plasmastänk, ständig städning och disk, etc), det är stora tankar och volymer av vätskor och kemikalier, och det är en del fysiskt arbete. Kort sagt är det nog den del av fabriken som känns mest industriell.

Men samtidigt är det komplext, med ett konstant pusslande av transport mellan tankar, tillsats av ämnen, filtrering, centrifugering, och så vidare. En skiftledare berättar om kunskapen som finns samlad hos personalen, och förmågan att kunna hantera flera parallella flöden och processer, som gör det möjligt att redan från råvara ha parallell tillverkning av flera produkter. Vi är bra på det på fabriken här i Stockholm, säger han, och med all rätt finns en stor stolthet över detta.

Det finns jobbiga moment i denna del av produktionen, till exempel skiftarbete som för många innebär tydiga påfrestningar. Men det finns också något tilltalande med det konkreta arbetet, och sammanhållningen i skiftlagen, det liknar sådana knegarjobb som ofta skildrats av (manliga) konstnärer. Jag tänker att om någon del av sajten här i Stockholm skulle skildras i någon låt eller film skulle det vara denna. Om Springsteen kan sjunga om the refinery, Håkan Hellström om protesfabriken, och Eldkvarn om kakfabriken, varför skulle inte proteinfabriken funka?

Efter tre månaders hårt slit vid “skolbänken” har vi nu placerats ut i utvecklingsteam. Jag har sett fram emot denna tid med lite nervositet men framförallt spänning. Den första veckan har lyckats överträffa mina förväntningar. Jag tillsammans med Martina har från och med förra veckan och fram till jul blivit placerade i utvecklingsteamet som själva kallar sig Dreamteam. I Dreamteam fick vi redan första dagen börja med lite enklare felrättningar i diverse system. Arbetet har gått väldigt bra tycker jag och stämningen i teamet är på topp. I onsdags startade en ny så kallad sprint där vi fick in ett gäng nya uppdrag från verksamheten som ska utföras de närmsta två veckorna. Vi fick även kort presentera vad vi traineer gjort för små ändringar vilket uppskattades då dessa ändringar varit efterfrågade en längre tid men inte blivit utvecklade på grund av högre prioritet på andra uppgifter. Det känns väldigt roligt att få vara en del av teamet och verkligen få bidra med sin kunskap och se att det gör nytta. På lunchen idag ska jag och Martin spela innebandy i jordbruksverkets motionshall. Något som jag sett fram emot sen jag fick höras tala om det finns men inte kunnat medverka då vi under utbildningsperioden inte haft tid att flexa vid lunchtid.

Bjuder på två bilder från Dreamteams högkvarter. Min och Martinas plats och även scrumtavlan som det alltid är roligt att gå fram till och flytta lappar åt höger 🙂

Notera att Martina vanligtvis inte ser så arg ut som på bilden! Vi har inte hunnit hämta kaffe än 🙂

Så, då har jag spenderat min första vecka i Heidelberg. Tyskland välkomnade mig med två plusgrader, snöblandat regn och tunga moln som nästan helt döljer bergen som omringar staden. Trots det trista vädret har jag fått ett bra första intryck av Heidelberg; julmarknadssäsongen har precis dragit igång, juldekorationer fyller alla skyltfönster och det ligger en doft av glühwein över hela gamla stan. Eftersom det inte är en så stor stad med tyska mått mätt (ca 146 000 invånare) har jag hittat en lägenhet med 5 minuters promenadavstånd till gamla stan och 20 minuters promenad till jobbet, riktigt bra!

Bild från julmarknaden i Heidelberg

I Heidelberg ligger Octapharma Biopharmaceuticals, vilket är en av våra siter för forskning och utveckling, Här kommer jag spendera sex veckor totalt, vilket är en av mina absolut längsta placeringar under programmet. Det är en väldigt ny site så allt är väldigt nytt och fräscht, vilket ger en härligt ljus och trevlig arbetsmiljö, något man kanske inte alltid förknippar med forskningslabb.

Jag ska försöka förklara lite vad vi gör här utan att det blir allt för bioteknik-nördigt, vi får se om jag lyckas. I alla fall så har vi två typer av produkter på Octapharma, den ena består av proteiner vi renar fram från human plasma som kommer från plasmadonationer från plasmacenter runt om i världen. Den andra typen, där vi bara har en kommersiell produkt på marknaden än så länge, är proteiner vi odlar och renar fram från en human cellinje. Det är den här senaste tekniken vi forskar på i Heidelberg: att ta den gen som kodar för det protein vi är intresserade av, flytta in den i vår humana cell och få odlingen av dessa celler att fungera på labbnivå, så att det senare kan skalas upp till pilotnivå och kommersiell produktion. Det här är så häftigt att jag skulle kunna prata om det hela dagen, men jag rekommenderar i stället att söka på youtube efter filmer på temat om man vill veta mer, till exempel den här: https://www.youtube.com/watch?v=b9Lm2TUDN2M

Så under de närmaste veckorna kommer jag vara en del av den grupp som sysslar med cellodling och kloning, vilket känns fantastiskt kul eftersom det är precis det jag har läst under min utbildning. Visst, under andra delar av programmet har jag känt att jag har en fördel av att ha en bioteknisk bakgrund då jag har vokabulären för att prata om och den kunskap som krävs för att förstå våra produkter, men nu i Heidelberg kommer alla moment från kurslabbarna tillbaka. Så även om jag alltid sagt att jag inte vill jobba med forskning framöver så ska det bli riktigt kul att se hur mycket av vad jag lärt mig under fem års studier som fastnat.

Trevlig helg!

Hanna

Bild på Heidelbergs slott från ett besök då vädret var betydligt bättre än det har varit den senaste veckan.

Floden Neckar rinner genom Heidelberg och delar staden i två delar.

How do you make a Swede panic? Easy, put her in a 35°C hot Shanghai subway station in the middle of rush hour. For a person growing up in a municipality with a population of around 10 000 people, a city of 24 million can take some time getting used to. However, once you learn how to take a deep breath and relax in the crowds (and just accept that you’ll never be able to walk in the pace you want), Shanghai can be a really fun place to live! There sure isn’t a lack of things to do anyway. I won’t go into too much detail here (come visit Shanghai and I can tell you more over a beer instead) but during my time here I have been singing my throat dry in a KTV, visited tons of tourist spots, spent a Saturday on an international beer festival and last but not least: enjoyed an amazing team building activity in a mountain area outside the city.

So what about work? Well, believe it or not but I actually do spend some time on work as well. Just as I suspected in my last blogpost, November has been extremely busy, probably my most intense month as a trainee so far. However, I see this as a good way to challenge myself since I know that if I want to excel in my career, these stressful periods will undoubtedly be part of it. Moreover, the extra hours don’t feel that heavy since the projects I am working on are so interesting. One of the best parts of the trainee program, as I see it, is that I get to take on much responsibility and that the tasks that are given to me feel very challenging. It’s encouraging to see that colleagues at Husqvarna Group trust us trainees with difficult tasks and want to see us develop.

Last week I spent most of my time running a value engineering workshop in product packaging. We had a cross-functional team working hard to come up with good ideas for improvement and we received a lot of valuable input from the different functions. Additionally, we had one day where we invited suppliers to participate in the workshop, which gave us even more interesting ideas and insights. This goes back to what I wrote about in my last post: that the suppliers are the experts when it comes to their specific parts and by including them, we can get new ideas that we could not possibly come up with ourselves. Another fun thing about this workshop was that Husqvarna Group’s President and CEO actually paid us a (very) short visit, it’s encouraging to see that even top management take an interest in these kind of projects.

This week however, it’s time to shift focus and prepare for long days at the office, because in only one week from now we will be holding our Asian supplier day in our Changzhou plant in China. This time, I have been assigned project leader for this event, which of course puts a lot of responsibility on me but, as I already mentioned, this is something I enjoy and I have a really great team to work with. Anyway, I should probably go back to work now since I have a meeting coming up soon. A planning meeting for one of the five (!) innovation workshops we will run on the next supplier day.

Next time you hear from me I will be in Japan, looking forward to give you an update about Tokyo!

Lisa Barrehag
Global Trainee
Sourcing

Other posts by Lisa

• Collaboration is the key to success
• Facing everyday challenges in EXCITEing times

Det var fredagen den trettonde, en ruggig morgon i november, när jag presenterade resultatet av två veckors projektarbete. Frystorkar, det var vad mitt projekt handlade om. Och reaktionerna blev starka. Kraftiga applåder, hurrarop, det dunkades i bänkarna, skor kastades, svallande känslor, tårar.

Nej. Det var en överdrift. Men reaktionerna var överlag positiva, och det kändes bra och efterlängtat att bli en mer konkret bidragande del av företaget.

Frystorkar alltså, ser ut som stora pizzaugnar (vilket de informellt också kallas här ibland), där flaskor fyllda med färdig produkt (läkemedel) i vätskeform fryses in och torkas till ett pulver genom att vätskan sublimerar bort, alltså övergår direkt från fast fas (is) till gasfas (vattenånga). Processen tar ganska lång tid (från timmar till dagar med våra produkter, utrustning och parametrar), verkar på en hel batch (om något går snett går det oftast inte att rädda enskilda flaskor), och sker i ett skede av tillverkningsprocessen när produkten nästan är färdig. Summan av detta är, krasst uttryckt, att det kostar en jämrans massa pengar om det blir problem.

Jag skall inte gå in på fler detaljer, men jag lovar att skicka en spretig, hastigt sammansatt presentation med alldeles för mycket text till intresserade läsare. I stort var det en upplevelse som hade många trainee-inslag, det vill säga att lägga mycket tid på att fråga och prata med mer erfarna kolleger. Men det var också en möjlighet att jobba lite bredare, knyta ihop information från olika system och avdelningar, och få ett fågelperspektiv, om än för ett kort ögonblick.

Och om jag försöker koka ner de två veckorna till ett gott råd till mig själv inför fortsättningen här på Octapharma: Om du vill ha något gjort, försök inte göra allt själv, oftast finns det någon som kan göra det bättre och snabbare än du, och som har betalt för det. Ödmjukhet i det moderna och specialiserade samhället.

Nu har det snart gått 3 månader sedan traineeprogrammet här på Cinnober började och hittills har vi jobbat med testande. Sedan senaste uppdateringen har det varit en blandning av skrivande av autotester och manuella tester, man skulle kunna säga att det börjar bli lite vardag av arbetet. De manuella testerna har i många fall varit av typen patchtester. En patch är en uppdatering eller fix på en befintlig mjukvara. Varje gång något skall åtgärdas utförs även testning av uppdateringen för att se till att problemet fixades, samt att inget annat gick sönder. Man vill kunna bevisa för kunden att den efterfrågade fixen faktiskt hjälper, det krävs att man är noggrann och försöker skriva utförliga testbevis utan att de blir så långa att det tar onödig tid. Informationstät skulle jag säga är ett beskrivande ord för ett bra patchbevis.

Mycket av patchtestandet kom som ett resultat av att kunden i projektet vi traineer jobbar i nyligen uppdaterade sin mjukvara i produktion. Så det har varit mycket fixande inför uppdateringen för att se till att det ska fungera smärtfritt. Än så länge så har lanseringen gått strålande men hela projektgruppen är redo att rycka in om det skulle vara något som händer.

Nu när vi har gått igenom 3 månader av testning är det snart dags för ett nytt block att börja, preliminärt ska utvecklingsblocket börja i december vilket jag ser fram emot väldigt mycket. Testning har varit kul och bra att göra även om det är programmering jag tycker är roligast.

Tills nästa gång.

Viktor