Jag cyklade över Skanstullsbron sent på kvällen i december, det var något slags vinter, månen hängde blek och svullen över den gamla kranen vid Luma, ett skelett från en enorm förhistorisk fågel inbäddad i Hammarby sjöstads silhuett; ur tusen fönster strömmade ljuset från den övre medelklassen men det nådde inte riktigt det lilla tältläger som vuxit fram i skuggan av brons betongfundament på andra sidan slussarna.

Och jag tänkte på allt som hänt under hösten, ett sista trainee-möte i Wien (teambuilding, konflikthantering och karaoke), ännu en julfest (fantastisk dessert, underskott på Håkan Hellström-låtar på dansgolvet, barmhärtig frånvaro av starksprit i baren), och besök på de sista avdelningarna.

Vår cellbaserade läkemedelsproduktion var precis så intressant som jag hoppats, framförallt arbetet med sterilitet och slutna system från cellodling till färdig produkt. Också teknikavdelningen var spännande, där de olika grupperna verkligen har en enorm bredd i sitt arbete, från delar i mekaniska maskiner till system för ångsterilisering, från det dagliga underhållet till planering av projekt som sträcker sig flera år framåt i tiden.

Och så en kort vända på finansavdelningen, där jag faktiskt haft mitt skrivbord under hela traineeperioden. Budgetprocess och bolagsstrukturer. Trots den korta tiden var detta en av de placeringar där jag lärde mig mest, eftersom jag hade extremt dåliga förkunskaper. (Som bokaffärsinnehavaren Bernard i teveserien Black Books som syr en kavaj av sina kvitton för att han inte pallar att göra ett riktigt bokslut.)

Sen var året slut. Vi tittar tillbaka, sammanfattar. Ett märkligt år, 2016. Politiskt, kulturellt. ”The year Trump became president and all the cool people died” som någon skrev på twitter. Och även traineelivet har varit märkvärdigt. Privilegierat, frustrerande, underhållande. Och nu, ett antal projekt, (alltför) många flygresor och ett par hundra handskakningar senare går det att se slutet på programmet. Alla de där små förändringarna som sker hela tiden är så svåra att förstå och värdera, men när en lyfter blicken och tittar ett drygt år tillbaka har mycket blivit helt annorlunda. Ens trainee-kolleger som nyss irrade runt på lönekontoret för att för tjugonde gången reda ut reglerna kring traktamente har plötsligt blivit självsäkra, totalkompetenta företagsjaguarer som känner alla stigar i organisationsdjungeln.

Det finns många populärkulturella referenser som handlar om avslut och uppbrott. Till exempel Roy Batty i Blade Runner: ”I’ve seen things you people wouldn’t believe. Attack ships on fire off the shoulder of Orion. I watched C-beams glitter in the dark near the Tannhäuser Gate. All those moments will be lost in time, like tears in rain. Time to die.” (Jag var en gång på ett quiz med science fiction-film som tema. Som alla vet är det helt garanterat att filmquiz innehåller minst ett supernördigt lag med svarta polotröjor och tvåhundra universitetspoäng filmvetenskap (var), men sci fi-quizzet tog ändå priset. När ett lag dunkade in ”Solaris” som svar på ett filmklipp medan skärmen fortfarande var helt svart (de kände igen ljudet) gick jag därifrån.)

Alla de här trainee-ögonblicken förlorade i tiden, som tårar i regnet. Nja, det är väl inte riktigt sant. De minnena lär leva kvar många år framöver, och jag hoppas att några stänk av trainee-livets höjdpunkter, svårigheter och vardag har förmedlats på ett någorlunda tillgängligt sätt i de här bloggtexterna. Tack för er tid, nu tar nästa person över, en ny generation. Adjö.

*edit* Ett avslutande tack till K, vars kommentarer och uppmuntran varit ovärderliga i skapandeprocessen.

Såja nu är det min tur att berätta fritt om mina upplevelser som trainee. Sedan starten i oktober 2015 har det hänt mycket, men här ska jag bara beskriva min utlandsresa sep-okt 2016 till Österrike och Tyskland.

Wien

Det började med en vecka i Wien där jag fick vara med i den dagliga produktionen. Produktionen är där det händer, där råvara förädlas till intermediat och slutligen till färdigt läkemedel som underlättar och räddar liv på många, det är detta vi är stolta över på Octapharma. Jag fick umgås med killarna och tjejerna i produktionen, se deras vardag och hur de utför de uppgifter som stora delar av företaget jobbar med att se till att de flyter problemfritt och utan avbrott. Under veckan fick jag se alla produkter och alla steg på siten – i alla fall så långt GMP-kraven tillät. GMP (Good Manufacturing Practice) är regelverket som genomsyrar alla läkemedelsföretag för att försäkra att läkemedlen håller högsta kvalité och är säkra för patienten. Som trainee är man alltså ofta begränsad i hur och vad man får göra på grund av krav på certifiering och utbildning (oftast finns det inte tid att utbilda en när man bara är på avdelningen några dagar). Med i princip obefintliga tyskakunskaper hade det varit svårt på egen hand, men lokala trainee-samordnare ordnade så att jag hade någon som översatte och visade runt varje dag.

Allmänt om sajten i Wien tycker jag att folk är som på andra Octapharma-ställen, hjälpsamma och vänliga. Skillnader från Stockholm? Inte många stora skillnader, mest praktiska lösningar. Dessa tror jag beror på det faktum att för 15 år sedan var fabrikerna i Stockholm och Wien inte samma företag. Slutprodukten, processen och metoderna är dock samma. Mycket spännande och intressant att se! Det är dessa resor som gör att vi Corporate Trainees får en verklig överblick av hela företaget, vi har fått se med egna ögon vad och hur man gör på olika siter och det ger en helt annan förståelse för företaget som helhet. För alla andra tar det många år innan de får en liknande helhetsförståelse.

Wien som stad är fantastisk! Speciellt då det var mer än 30 grader varmt nästan hela veckan 🙂 dessutom hade jag min fru och vår 3-åring med, så på kvällarna var man turist! Att min familj kunde följa med tycker jag visar att även om Octapharma efterfrågar flexibilitet hos sina medarbetare, är företaget också flexibelt i sin tur. Ett större/dyrare boende än vad jag ensam skulle behövt löser man med att låta mig betala mellanskillnaden, mina egna resor betalar företaget eftersom det är tjänsteresa, men för familjen betalar jag privat förstås.

Heidelberg

Mina sex veckor i Heidelberg började också bra, med 30+ i över en vecka innan värmen närmade sig 20, och nu halvvägs in i oktober runt 10 C. Siten här är väldigt ny, och personalen mestadels ung. Man är mer hierarkisk än i Stockholm och har kontor (och storlek på skrivbord) uppdelade efter utbildning/titel istället för gruppsamhörighet eller år av erfarenhet. Att komma från produktionen i Wien där nästan ingen kan engelska, till en site för forskning och utveckling (FoU), är en lättnad för här kan alla bra engelska. Dock är tyska det vanligaste och man blir illa tvungen att plocka upp användbara ord och uttryck. Medarbetarna här är mycket hjälpsamma och generösa, och lånar mig både cykel (Heidelberg är en cykelstad) och skolbok för nybörjartyska (efterfrågad av eget intresse, det är inget krav att börja lära sig andra språk).

En höjdpunkt i veckan är Dönerstag då Döner-Priester (kebabprästen) skickar ut listan på kebabbeställningar ackompanjerat av kebab-poesi av högsta kvalité. Dönerstag har de hittat på från tyskans Donnerstag (torsdag), och likheten gjorde att man uppfann Dönerstag och uppfinnaren fick den ärorika titel Döner-priester. Måste säga att kebaben här är godare än någon kebab jag provat i Sverige!

Menyn på det enkla men populära kebabstället.

Trots att detta är en forskningsenhet och inte produktionsenhet (som jag är van med) märks det att det är Octapharma. Det mest intressanta är nog att detta är en state-of-the-art FoU-anläggning där de anställda ofta är experter inom sina områden, och instrument och utrustning håller högsta klass. Ett spännande inslag och bevis på vikten av arbetet som utförs här är att vi häromdagen fick vi in en helt ny maskin som avsevärt underlättar och automatiserar arbetet. Trots hög kvalité och höga krav fick jag mig givet ett inte alltför oansenligt projekt – givetvis med noga handledning och stöd. Projektet passar min bakgrund (civiling. Bioteknik) och är mycket intressant! Det är alltid roligt att få något viktigt att göra. Trots handledning händer det att misstag sker, både här och i Stockholm har jag råkat trycka på fel knapp, så att säga. Inga allvarliga, jag jobbar ju faktiskt kvar 😉 Men istället för hårda reprimander söker man istället direkt lösningar på detta nya problem. Man lär sig bäst/mest av misstag! Även om det inte är den trevligaste metoden…

Utsikten från takterassen där luncher avnjutes soliga dagar.

Staden Heidelberg är fantastisk såhär på sensommaren/tidig höst, och är faktiskt rankad som Tysklands vackraste stad. Det syns inte minst i andelen turister på gatan. Dessutom är man ju mitt i kontinenten och jag har lyckats klämma in weekend-resor både till Frankrike och alperna i Schweiz.

Om ett par veckor blir det hemåt Stockholm igen. Tack för att du läste!

/Samuel

Våren rasade på med finväder, en lång period på Supply chain, ett besök på Octapharmas förpackningscenter i Dessau i Tyskland, samt två veckor i Schweiz (som bara blev en vecka). Allt detta kräver (minst) ett eget inlägg, så jag väljer att skjuta upp den berättelsen till ett senare tillfälle. Just det, precis som alla stora auteurer jobbar jag här med uppbruten kronologi. Som i filmen Memento, om någon läsare eventuellt skulle vara lite till åren kommen, det vill säga född på 80-talet.

Nåja, det här ska istället handla om en annan resa, till en av Europas mest mytomspunna städer, en metropol där storhetstider och perioder av umbäranden avlöst varandra de senaste 150 åren; en plats som verkar innehålla tusen berättelser, om splittring och återförening, om krig och fred, om anarki och dekadens och modernism. Nej, det är inte Borlänge jag pratar om, det är Berlin.
Förutom att hysa Berghain (Europas kanske mest legendariska technoklubb), ett privat galleri i en konverterad bunker, en flygplats från kalla kriget lämnad mer eller mindre orörd mitt i stan, en annan helt ny flygplats lämnad oanvänd på grund av finansieringsproblem och allmän osämja, samt en miljard andra galna och underbara saker som den intresserade läsaren kan läsa om i något reportage i Vice, Rolling Stones eller The New Yorker, så upplåter Berlin också ett halvt våningsplan i en av de sydöstra förorterna åt ett av Octapharmas forskningslabb. Här tillbringar jag för tillfället mina arbetsdagar.

Forskning och utveckling (FoU) på Octapharma är ett område som genomgått stora förändringar under de senaste åren. Förut fanns det några olika forskningsavdelningar utspridda över Europa, till exempel gjordes en stor del av arbetet med den rekombinanta produkten Nuwiq i Stockholm. I takt med att företaget växte blev denna situation all mindre optimal, och till slut byggdes en stor anläggning i Heidelberg, dit huvuddelen av FoU-arbetet flyttades. Men inte allt, fortfarande finns små avdelningar kvar här och där, bland annat finns plasmaforskningen i Wien, PCR-metodutveckling i Stockholm och virusforskning i Frankfurt. Och så då labbet i Berlin.
Under avdelningsnamnet Molecular biochemistry jobbar här ca 20 personer med vad som nog är de mest grundforskningslika projekten inom företaget. Någon får en idé om en ny produkt eller modifiering av befintlig produkt, eller en förändring på marknaden tvingar företaget att reagera. Berlingruppen gör då något slags konceptstudie som sedan, beroende på resultat, kan bli ett ”riktigt” FoU-projekt som tas över av Heidelberg.

Den som jobbat inom akademisk forskning känner sig nog hemma här, tempot är lite annorlunda med mindre akut stress men mer funderande och fler öppna problem, organisationen är plattare, och det är inte samma stränga fokus på regler, dokumentation och GMP (även om det är tydligare struktur och mer ordning än i många forskargrupper inom akademin). Kaffemaskinen är den bästa jag sett inom företaget.
Tyvärr kan jag inte prata om mitt projekt, för då kommer företaget att tysta mig. För gott. Men det handlar om förädling av en av våra plasmaprodukter. Ni kommer att se resultatet om tio år när vi totalt dominerar marknaden.

Jag hann knappt hem och packa upp mina inrökta (okej att röka på krogen i Österrike) kläder efter vistelsen i Wien innan det var dags för nästa utlandsvända – en vecka med hela traineegruppen. ”Summits” kallas det, och involverar otäcka fenomen som att lära känna sig själv och utvecklas som person. Och ett par glassiga bjudmiddagar på det. Men inga överdrifter. Fint men inte pråligt.

Detta evenemang gick av stapeln i Lingolsheim, som är något slags förort till Strasbourg, franskt men väldigt nära tyska gränsen. Det här är en stad (och ett område) som tillhört båda länderna i olika perioder genom historien, och har kulturella influenser från båda sidor. Nuförtiden är Strasbourg kanske mest känt för att Europaparlamentet regelbundet sammanträder här, men har även historiskt utmärkt sig på olika sätt. Till exempel var stadens katedral under en period den högsta i världen. Och den kändes fortfarande klart hög.

Nåja, summiten erbjöd, förutom trevligt häng med de globala kollegerna – nu börjar vi faktiskt kännas som ett riktigt team – en dags workshop med den så kallade DISC-modellen. För er som inte känner till detta är det är ett verktyg för att gruppera olika personlighetsdrag, och för detta ändamål används färger (röd, blå, grön, gul) och skalor (introvert-extrovert, etc). Det finns klart intressanta aspekter, men det kan också bli härligt absurt när en börjar prata om vilka strategier som bör tillämpas när en ska hantera olika personligheter. ”Don’t touch a blue person” eller ”never look a yellow person in the eyes”. När jag var tolv år var jag otroligt fascinerad av handböcker i överlevnad, och en del av kursens tips kändes märkligt välbekanta från vad dessa böcker rekommenderade att göra om en mötte en björn. Prata med lugn röst, backa långsamt undan, kliv försiktigt åt sidan – kanske står du i djurets väg.

Ytterligare en observation var hur de svenska deltagarna (kanske mest jag) gärna lyfte fram jämställdhetsaspekter. Som att inte alltid använda manligt pronomen när en pratar om dominans, ledarskap, chefsroller och aggression, till exempel. Ett klart intressant samtalsämne, med vissa kulturskillnader, och det blev bra diskussioner kring detta.

Sammanfattningsvis några trevliga dagar, men det var väldigt skönt att komma tillbaka till Stockholm och lägga den mest intensiva resperioden bakom sig. Fint att se den ståtliga tegelbyggnaden längst ut på Kungsholmen bada i sol, och inse att det nu börjar bli en ren njutning att cykla till jobbet. Nu följer en period med projekt här på hemmaplan, med början på avdelningen för flöden och logistik, eller Supply chain som det svengelskt heter. Mer om detta nästa gång.

Det var inte utan sentimentalitet som jag och mina kontorskolleger i Wien höjde champagneglaset (eller nja, cava) och satte punkt för våra sex veckor ihop. (Innan någon upprörs och kontaktar management eller myndigheter – det var efter arbetstid.)

De där sex veckorna som kändes som en ocean av tid när jag passerade den blå Octapharma-loggan de första dagarna, hur de rasslade iväg på slutet. Jösses.

Överlag var vistelsen i Wien en synnerligen trevlig och intressant upplevelse. En bra mix mellan små, väldefinierade uppgifter, och mer komplexa projekt där jag bara bidrog med mindre delar. Dessutom i en kul grupp med en lagom krävande chef.

Tiden i Wien blev också en påminnelse om att vi faktiskt är ganska många traineer på företaget, i olika ”generationer”, och var ett bra tillfälle att nätverka inom den här gruppen. Att dricka öl och äta schnitzel är också att nätverka; en bekant till mig som är musiker sade någon gång att jag skulle bli förvånad över hur många jobb och samarbeten en kan få av att vara kvar till slutet när en går ut och dricker öl. (Innan någon upprörs och kontaktar management eller myndigheter – Octapharma är INTE som musikbranschen.)

Kulturella skillnader i arbetssätt har diskuterats här på bloggen tidigare, av mina traineekolleger, och en del av det märkte jag av. Jag upplevde en tydligare hierarki mellan olika funktioner i företaget, något som är ännu tydligare i kontaktytorna mellan produktions- och kontorspersonal. I Sverige är det mycket möte, mycket samtal, mycket avstämningar, mycket konsensus, medan det i Wien var lite fler stängda kontorsdörrar och jobba själv vid sin plats. Kanske är det också delvis en generationsfråga, den avdelning jag jobbade i var förhållandevis ung, och där var det mer interaktion än vad jag fick intrycket av från andra avdelningar.

Språket är också en stor grej, de flesta jag träffade pratade engelska på begäran, men helst tyska. Jag tror att jag skulle kommit in lite djupare i vissa diskussioner om jag varit bättre på språket (nu pratar jag bara CV-tyska, så att säga).

Jag tänker tillbaka på mina förväntningar på Wien (och tittar tillbaka på vad jag skrev i mitt tidigare inlägg). Sammanfattning: Det blev ingen bal (men dans till svensk hiphop, och, om någon eventuellt var på plats och upprördes och funderar på att kontakta management eller myndigheter, Octapharma AB har inget som helst legalt ansvar för de dansstegen), inga filharmoniker (men en förstklassig pianoafton), ingen psykoanalys (men sena samtal om livet och kärleken).

Överlag visade sig Wien vara den kulturella smältdegel jag hoppats på, och definitivt med glans (väl putsad snarare än flagnad) från forna imperier. Rekommenderar alla att åka dit (ett sätt är att bli trainee här på företaget). Jag lär återvända, men för nu: Hej då Wien!

Här i Wien har jag haft tur i kontorslotteriet, jag delar med två trevliga, unga projektledare och vi har en bra dynamik. Mer specifikt betyder det att den ena blir irriterad och säger till att hen behöver jobba när jag pratar för mycket om politik och litteratur med den andra.

Ytterligare en bra sak är att den ena kollegan pratar svenska, och kan fylla i översättningen av de tyska ord (irgendwann, Feldhamster) som jag skriver upp på whiteboardtavlan.

När det gäller själva arbetet känns det som att chefen här inte tar överdrivet mycket hänsyn till att jag ”bara” är trainee, vilket är skönt. Jag känner mig tydligt involverad och bidragande i de projekt jag är inblandad, även om ”ledning” (som i projektdito) är ett starkt ord.

En normal dag här innebär, uppskattningsvis, följande:

Fundera: 10 %

Titta igenom filer: 40 %

Koka ner info och producera andra filer: 30 %

Räkna (enkel aritmetik): 5 %

Nätverka (kafferast): 5 %

Möten, av vilka 10 % på stapplande tyska: 10 %

För att ge er en uppfattning om min arbetsmoral kan jag meddela, inte utan stolthet, att jag producerat ungefär 11.5 MB data. Elva och en halv megabyte. And counting. Med anledning av detta lanserade min kollega Emil den briljanta liknelse jag använt som titel.

Och nu har två tredjedelar av de sex veckorna gått, tiden rasar iväg. Snart dags att tänka på hemfärd och alla (=orkidéen på skrivbordet) som ivrigt väntar därhemma.

På grund av svår flygrädsla, nödtorftigt maskerad som miljöhänsyn, började min trainee-placering i Wien med en lång tågresa. Från Stockholm till Köpenhamn, vidare till Hamburg (hela tåget skeppades med färja mellan Rödby och Puttgarten), och sedan nattåget till Wien.

Många timmar till förfogande, och jag använde dem till att ur minnet leta fram de bilder jag hade av en stad jag dittills bara spenderat två dagar i. Associationer: Baler, schnitzel, psykoanalys på divan, kulturell smältdegel, bleknad glans av tidigare imperium, filharmonikernas konsert i TV på nyår, Mozart. Typ så.

Nu sitter jag här på spårvagnen som tar mig från Wiens innerstad ut till de södra utkanter där Octapharmas fabrik ligger. Vid klart väder att se höga berg i fjärran. Jag skriver upp ett besök där på min mentala att göra-lista samtidigt som jag kliver in på kontoret på avdelningen för koncernövergripande projektledning (corporate Project Management Office, cPMO), där jag nu tillbringat en vecka av totalt sex.

Jag har erfarenhet av projektledning, från frilansjournalistik och doktorandarbete, men då har det varit i liten skala, oftast bara involverat mig själv, och den totala dokumentationen har utgjorts av knappt läsbara meningar nedkrafsade på baksidan av viktiga papper som jag sedan tappat bort. Under min första vecka här har jag avvaktat med att försöka lansera denna metod.

PMO här i Wien koordinerar ett antal stora projekt, som tillsammans utgör ett grandiost program för att öka företagets produktivitet och vinstmarginaler. Octapharma ägs och kontrolleras av den familj som startade företaget, och de återinvesterar merparten av vinsten. (Ibland önskar jag att de var lite mer som de galna miljardärer som bränner alla pengar på typ en egen ö eller månbas, men inget sådant verkar ligga i pipelinen.) Och eftersom det går rätt bra för företaget så finns det en rejäl investeringskassa, och en massa projekt som pågår eller planeras.

Under mina veckor här skall jag jobba i ett par av dessa projekt, dels med förpackningsdesign, dels med en anläggning för återvinning av etanol (som vi använder i stora mängder i tillverkningsprocesserna). Min roll kommer naturligtvis inte att vara avgörande, men det känns ändå spännande att vara en bidragande del av detta arbete. Exakt hur bidragande blir en spännande följetong.

Så upptäcker en att blåsten blir elakare, butikernas skyltfönster mer uppskruvade, att allt fler ljusslingor pryder balkongerna vända mot kontorets glasfasad, och att lägenheterna i husen på andra sidan gatan lyses upp av adventsstakar och –stjärnor (förutom platta teveskärmar och paddor). Julen närmar sig, mer överrumplande än vanligt. Nyss var det augusti och en gick svettig, nervös och socialt utmattad hem från en trainee-dag full av intervjuer och övningar, sedan var det kontraktsskrivning och nyckelkort, inloggningsuppgifter och jobbtelefon, och så åkte fabrikskläderna på för några veckor i produktionsdelen av Octapharma här i Stockholm.

Och nu står jag här med en biljett till företagets julfest i handen, glöggen satt på jäsning, koljan lutad, granen olovligt huggen, ljusen stöpta, smällkaramellerna laddade, fred på jorden skrivet överst på önskelistan, och tågresorna till familj och vänner över högtidshelgerna bokade, nu står jag här och skall försöka sammanfatta den första trainee-etappen. Tiden som total rookie bland erfarna produktionsrävar är snart slut, efter nyår återstår bara en enda vecka, och en kan ju bli sentimental för mindre.

De här knappa tre månaderna har ibland varit ganska jobbiga, med ovana arbetstider och arbetsuppgifter, och arbetsdagar där jag mest tittat på och försökt tänka att på längre sikt är det ovärderliga erfarenheter. Det har varit tre månader när jag lärt mig enormt mycket, utan att jag riktigt fattade det under tiden. Och framförallt har det varit tre månader med ett konstant flöde av j-t kul och hyggligt folk. Jag är frestad att köra ett tacktal a la filmgala, men inser att det skulle bli för långt, så jag riktar ett svepande och storslaget TACK! till de som vallat runt mig, svarat på samma frågor tio gånger, visat hur jag skall klä mig i olika renhetszoner, drivit med mig, gått igenom arbetsmoment, morsat i korridorerna, släppt ut mig ur byggnaden när jag låste in mitt passerkort i skåpet i omklädningsrummet, hämtat kaffe efter lunchen, och så vidare, et cetera.

Tack och god helg också till läsare av den här bloggen, hör gärna av er om ni undrar något, eller vill att jag skall ta upp något särskilt ämne. Nästa år börjar med sex veckor projektledning i Wien, vilket blir mitt längsta utlandsuppdrag under trainee-programmet. Jag hoppas kunna bjuda på mustiga historier från Österrikes huvudstad och kulturmetropol, en stad som varit i Europas centrum på många sätt under de senaste århundradena. Stay tuned!

Klockan sju på morgonen är arbetet i störten i full gång, och tröttheten börjar efter en timme på jobbet att gå över. Det är oklart var namnet ”störten” kommer ifrån, men den verksamhet som pågår är enkel att beskriva: Här öppnas literstora plastflaskor med blodplasma, och den halvfrusna vätskan töms i en stor tank. Plasma är oftast svagt gulfärgad , men den som ser flera hundra flaskor passera förbi erbjuds en rik palett, från nästan röd till något som liknar grönt, där skillnaderna speglar variationer i innehåll och mängd av olika proteiner och metaboliter. Det luktar som en blandning av socker och råa ägg.

De som arbetar i störten har hjälp av en stor maskin, som skär upp flaskorna och vänder dem uppochner. Enligt historien uppfanns maskinen av en tidigare anställd vid namn Glenn, och har därför, mer eller mindre officiellt, namnet Glenomatic. Lite mindre officiellt kallas den ofta för Hästen, för det är ungefär så den ser ut. Ungefär.

Störten är det första momentet i den långa kedja av förädling som sker här i fabriken, där vi renar fram proteiner ur mänsklig blodplasma. Nästa steg, basfraktioneringen, är en grov uppdelning av plasman i olika grupper av proteiner, så kallade fraktioner.

Jag har nu varit två veckor i störten och basfraktioneringen, och det är en speciell miljö. Lite stökig, i betydelsen högljudd och sölig (plasmastänk, ständig städning och disk, etc), det är stora tankar och volymer av vätskor och kemikalier, och det är en del fysiskt arbete. Kort sagt är det nog den del av fabriken som känns mest industriell.

Men samtidigt är det komplext, med ett konstant pusslande av transport mellan tankar, tillsats av ämnen, filtrering, centrifugering, och så vidare. En skiftledare berättar om kunskapen som finns samlad hos personalen, och förmågan att kunna hantera flera parallella flöden och processer, som gör det möjligt att redan från råvara ha parallell tillverkning av flera produkter. Vi är bra på det på fabriken här i Stockholm, säger han, och med all rätt finns en stor stolthet över detta.

Det finns jobbiga moment i denna del av produktionen, till exempel skiftarbete som för många innebär tydiga påfrestningar. Men det finns också något tilltalande med det konkreta arbetet, och sammanhållningen i skiftlagen, det liknar sådana knegarjobb som ofta skildrats av (manliga) konstnärer. Jag tänker att om någon del av sajten här i Stockholm skulle skildras i någon låt eller film skulle det vara denna. Om Springsteen kan sjunga om the refinery, Håkan Hellström om protesfabriken, och Eldkvarn om kakfabriken, varför skulle inte proteinfabriken funka?

Det var fredagen den trettonde, en ruggig morgon i november, när jag presenterade resultatet av två veckors projektarbete. Frystorkar, det var vad mitt projekt handlade om. Och reaktionerna blev starka. Kraftiga applåder, hurrarop, det dunkades i bänkarna, skor kastades, svallande känslor, tårar.

Nej. Det var en överdrift. Men reaktionerna var överlag positiva, och det kändes bra och efterlängtat att bli en mer konkret bidragande del av företaget.

Frystorkar alltså, ser ut som stora pizzaugnar (vilket de informellt också kallas här ibland), där flaskor fyllda med färdig produkt (läkemedel) i vätskeform fryses in och torkas till ett pulver genom att vätskan sublimerar bort, alltså övergår direkt från fast fas (is) till gasfas (vattenånga). Processen tar ganska lång tid (från timmar till dagar med våra produkter, utrustning och parametrar), verkar på en hel batch (om något går snett går det oftast inte att rädda enskilda flaskor), och sker i ett skede av tillverkningsprocessen när produkten nästan är färdig. Summan av detta är, krasst uttryckt, att det kostar en jämrans massa pengar om det blir problem.

Jag skall inte gå in på fler detaljer, men jag lovar att skicka en spretig, hastigt sammansatt presentation med alldeles för mycket text till intresserade läsare. I stort var det en upplevelse som hade många trainee-inslag, det vill säga att lägga mycket tid på att fråga och prata med mer erfarna kolleger. Men det var också en möjlighet att jobba lite bredare, knyta ihop information från olika system och avdelningar, och få ett fågelperspektiv, om än för ett kort ögonblick.

Och om jag försöker koka ner de två veckorna till ett gott råd till mig själv inför fortsättningen här på Octapharma: Om du vill ha något gjort, försök inte göra allt själv, oftast finns det någon som kan göra det bättre och snabbare än du, och som har betalt för det. Ödmjukhet i det moderna och specialiserade samhället.