Jag cyklade över Skanstullsbron sent på kvällen i december, det var något slags vinter, månen hängde blek och svullen över den gamla kranen vid Luma, ett skelett från en enorm förhistorisk fågel inbäddad i Hammarby sjöstads silhuett; ur tusen fönster strömmade ljuset från den övre medelklassen men det nådde inte riktigt det lilla tältläger som vuxit fram i skuggan av brons betongfundament på andra sidan slussarna.

Och jag tänkte på allt som hänt under hösten, ett sista trainee-möte i Wien (teambuilding, konflikthantering och karaoke), ännu en julfest (fantastisk dessert, underskott på Håkan Hellström-låtar på dansgolvet, barmhärtig frånvaro av starksprit i baren), och besök på de sista avdelningarna.

Vår cellbaserade läkemedelsproduktion var precis så intressant som jag hoppats, framförallt arbetet med sterilitet och slutna system från cellodling till färdig produkt. Också teknikavdelningen var spännande, där de olika grupperna verkligen har en enorm bredd i sitt arbete, från delar i mekaniska maskiner till system för ångsterilisering, från det dagliga underhållet till planering av projekt som sträcker sig flera år framåt i tiden.

Och så en kort vända på finansavdelningen, där jag faktiskt haft mitt skrivbord under hela traineeperioden. Budgetprocess och bolagsstrukturer. Trots den korta tiden var detta en av de placeringar där jag lärde mig mest, eftersom jag hade extremt dåliga förkunskaper. (Som bokaffärsinnehavaren Bernard i teveserien Black Books som syr en kavaj av sina kvitton för att han inte pallar att göra ett riktigt bokslut.)

Sen var året slut. Vi tittar tillbaka, sammanfattar. Ett märkligt år, 2016. Politiskt, kulturellt. ”The year Trump became president and all the cool people died” som någon skrev på twitter. Och även traineelivet har varit märkvärdigt. Privilegierat, frustrerande, underhållande. Och nu, ett antal projekt, (alltför) många flygresor och ett par hundra handskakningar senare går det att se slutet på programmet. Alla de där små förändringarna som sker hela tiden är så svåra att förstå och värdera, men när en lyfter blicken och tittar ett drygt år tillbaka har mycket blivit helt annorlunda. Ens trainee-kolleger som nyss irrade runt på lönekontoret för att för tjugonde gången reda ut reglerna kring traktamente har plötsligt blivit självsäkra, totalkompetenta företagsjaguarer som känner alla stigar i organisationsdjungeln.

Det finns många populärkulturella referenser som handlar om avslut och uppbrott. Till exempel Roy Batty i Blade Runner: ”I’ve seen things you people wouldn’t believe. Attack ships on fire off the shoulder of Orion. I watched C-beams glitter in the dark near the Tannhäuser Gate. All those moments will be lost in time, like tears in rain. Time to die.” (Jag var en gång på ett quiz med science fiction-film som tema. Som alla vet är det helt garanterat att filmquiz innehåller minst ett supernördigt lag med svarta polotröjor och tvåhundra universitetspoäng filmvetenskap (var), men sci fi-quizzet tog ändå priset. När ett lag dunkade in ”Solaris” som svar på ett filmklipp medan skärmen fortfarande var helt svart (de kände igen ljudet) gick jag därifrån.)

Alla de här trainee-ögonblicken förlorade i tiden, som tårar i regnet. Nja, det är väl inte riktigt sant. De minnena lär leva kvar många år framöver, och jag hoppas att några stänk av trainee-livets höjdpunkter, svårigheter och vardag har förmedlats på ett någorlunda tillgängligt sätt i de här bloggtexterna. Tack för er tid, nu tar nästa person över, en ny generation. Adjö.

*edit* Ett avslutande tack till K, vars kommentarer och uppmuntran varit ovärderliga i skapandeprocessen.