Det var inte utan sentimentalitet som jag och mina kontorskolleger i Wien höjde champagneglaset (eller nja, cava) och satte punkt för våra sex veckor ihop. (Innan någon upprörs och kontaktar management eller myndigheter – det var efter arbetstid.)

De där sex veckorna som kändes som en ocean av tid när jag passerade den blå Octapharma-loggan de första dagarna, hur de rasslade iväg på slutet. Jösses.

Överlag var vistelsen i Wien en synnerligen trevlig och intressant upplevelse. En bra mix mellan små, väldefinierade uppgifter, och mer komplexa projekt där jag bara bidrog med mindre delar. Dessutom i en kul grupp med en lagom krävande chef.

Tiden i Wien blev också en påminnelse om att vi faktiskt är ganska många traineer på företaget, i olika ”generationer”, och var ett bra tillfälle att nätverka inom den här gruppen. Att dricka öl och äta schnitzel är också att nätverka; en bekant till mig som är musiker sade någon gång att jag skulle bli förvånad över hur många jobb och samarbeten en kan få av att vara kvar till slutet när en går ut och dricker öl. (Innan någon upprörs och kontaktar management eller myndigheter – Octapharma är INTE som musikbranschen.)

Kulturella skillnader i arbetssätt har diskuterats här på bloggen tidigare, av mina traineekolleger, och en del av det märkte jag av. Jag upplevde en tydligare hierarki mellan olika funktioner i företaget, något som är ännu tydligare i kontaktytorna mellan produktions- och kontorspersonal. I Sverige är det mycket möte, mycket samtal, mycket avstämningar, mycket konsensus, medan det i Wien var lite fler stängda kontorsdörrar och jobba själv vid sin plats. Kanske är det också delvis en generationsfråga, den avdelning jag jobbade i var förhållandevis ung, och där var det mer interaktion än vad jag fick intrycket av från andra avdelningar.

Språket är också en stor grej, de flesta jag träffade pratade engelska på begäran, men helst tyska. Jag tror att jag skulle kommit in lite djupare i vissa diskussioner om jag varit bättre på språket (nu pratar jag bara CV-tyska, så att säga).

Jag tänker tillbaka på mina förväntningar på Wien (och tittar tillbaka på vad jag skrev i mitt tidigare inlägg). Sammanfattning: Det blev ingen bal (men dans till svensk hiphop, och, om någon eventuellt var på plats och upprördes och funderar på att kontakta management eller myndigheter, Octapharma AB har inget som helst legalt ansvar för de dansstegen), inga filharmoniker (men en förstklassig pianoafton), ingen psykoanalys (men sena samtal om livet och kärleken).

Överlag visade sig Wien vara den kulturella smältdegel jag hoppats på, och definitivt med glans (väl putsad snarare än flagnad) från forna imperier. Rekommenderar alla att åka dit (ett sätt är att bli trainee här på företaget). Jag lär återvända, men för nu: Hej då Wien!

…dary! Legendary!

Förra veckan från torsdag till söndag så var det traineesammandrabbning uppe i Sälen. Trainee 2011 hade genom sitt idrottsutskott ordnat med en fullspäckad skidresa för traineer (nya som gamla). Nu uteblev ju dock snön men schemat var välfyllt ändå. Likt min traineekollega Louise som redan har berättat om denna händelse så känner även jag att resans highlights måste numreras.

1. Vädret – Även om snön uteblev och skidorna fick ligga kvar i förrådet hemma i Solna så hade vi ett fantastiskt väder. Detta resulterade i uppfriskande fjällpromenader till våffelstuga samt lektörstiga traineer som gav allt på årets 5-kamp.

2. Nätverkandet – Med en full busslast traineer av blandad årgång samt ytterligare några personbilsekipage blev det en härlig blandning av folk. Det var ett glatt gäng som kunde konsten att socialisera och maskeradfesten som annordnades under fredagen visade på att folket gick in ordentligt för maskeradtemat som var “Skurkar”. Nätverkandet gick på högvarv.

3. Pianobaren – Medan majoriteten av resesällskapet drog iväg på E-type på lördagen så stannade en lite majoritet kvar för att försjunka sig i det mjuka fåtöljerna i pianobaren på Högfjällshotellet. Ett genidrag enligt min mening då servicen var på topp, musiken var skön och jag slapp trängas och spilla öl med de andra E-type fansen (nepp, jag är ingen fantast av hans musik)

-Jens

foto: Jonatan Liljestrand

-Jens