Förra veckan slog traineegruppen ett slag för produktkunskap och kundkännedom genom att låna 12 lastbilar och bussar och köra ner till Malmö för ett besök hos vår återförsäljare där. Tyvärr låg jag sjuk halva veckan, men lyckades till slut ta mig ner med tåg i lördags för att shoppa i Köpenhamn, äta god middag med hela gänget och delta i lastbilskonvojen hem på söndagen.

Delar av traineegänget på promenad i Köpenhamn

Jag körde tillsammans med kollegan Emma två olika bilar under åtta timmar (tyvärr blev vi lottade att köra en Volvo också, men man kan ju inte vinna jämt…). I vilket fall superkul! När vi stannade för glass på ett truckerhak utanför Linköping fick vi väldigt konstiga blickar från de andra lastbilschaffisarna – kanske inte varje dag som två blonda tjejer kör en lastbil ihop 🙂

Jag trivs framför vår lastbilskonvoj, tyvärr lottad att köra Volvon första streckan…

Idag har jag exakt 8 dagar kvar på min praktikperiod på motormonteringen, och jag börjar långsamt inse att det är dags att förbereda mig för att sluta. Känns lite konstigt att det snart är dags att packa ihop, och samtidigt dags att lägga i överväxeln för att hinna med allt jag vill avsluta innan nästa fredag!

Delvis har jag jobbet som materialplanerare där jag vill ge en bra överlämning till den som ansvarar för ”mina” leverantörer efter mig. Sedan jobbar jag också sedan några veckor tillbaka med ett logistikprojekt här på motorverkstaden. Det är lite hysch-pysch runt det, men det går i stora drag ut på att ändra våra materialflöden så att de blir mer effektiva och se till att materialet kommer närmare montören så att den inte behöver lägga värdefull monteringstid på att ta flera steg för att hämta en skruv eller mutter. Just nu jobbar jag med hur materialet ska komma in till line så att det blir så lätt som möjligt för montören, alltså i rätt ordning, rättvänt så att det är lätt att plocka osv. Väldigt spännande och väldigt ont om tid att få klart min del innan jag slutar – en utmaning! Dags att kavla upp ärmarna och hugga i 🙂

Solen skiner, fåglarna kvittrar och den sista snön smälter sakta. Våren är här! Visst är det lika fantastiskt varje år? Jag känner mig mindre trött på dagarna, jag kör hem på eftermiddagen med ett leende på läpparna då det fortfarande är ljust utanför bilrutan och jag orkar ta mig an roliga saker även efter jobbets slut.

För att muntra på denna vårstämning ytterligare ska jag under resterande delen av veckan umgås med mina traineevänner.Den här veckan väntar nämligen först en utbildning som heter Hälsa och säkerhet vid tjänsteresa. Denna ska ge oss traineer lite att tänka på inför vår utlandsvistelse som drar allt närmare. (Jag åker till England i mitten av april)

Sedan på torsdag smäller det! Då drar vi söderut med en lastbilskaravan bestående av åtta lastbilar och en buss (Viktors svarta får). Johanna och Anders gör nämligen sin andra praktikperiod nere i Malmö hos en återförsäljare respektive en verkstad. Så på fredag väntar studiebesök på deras praktikplatser och resten av helgen ägnas åt allmänt trevligt samkväm. Gokart på lördag tror jag kan bli en riktig höjdare!

Så, ni som har sökt till traineeprogrammet, ansökningstiden gick nämligen ut i måndags. Jag lovar, ni har mycket roligt att se fram emot!*

*När ni väl kommit förbi telefonintervju, intervju 1, case, intervju 2 (3) (4)… 🙂

Förra veckan fick jag oväntat känna på Scanias internationella sida. Sedan länge hade jag planerat en långhelg i Nederländerna som ett avbrott i den gråa februarikylan, som en chans att ladda batterierna. Jag hade däremot inte planerat att min resa överhuvudtaget skulle ha något med Scania att göra. Men när det visade sig att min traineekollega Anders samtidigt skulle resa under några dagar till en stad som bara ligger 20 minuter bort för att arbeta med ett projekt i samarbete med Scanias regionkontor, blev det lite för lockande för att stå emot.

På vägen från en träff med kompisar till en annan passade jag alltså på att svänga förbi Scania Benelux, regionkontoret som jag var väldigt nyfiken på inför mina tre månader på motsvarande kontor i Italien. Där gick jag runt och skakade hand och lyssnade på titlar som jag inte ens visste fanns, och förundrades över hur mycket folk som jobbar på Scania utanför Sverige. På regionkontoren sitter folk och arbetar med orderläggning, sälj, service, inköp, reservdelar och en massa annat som jag inte visste att man kunde jobba med. Helt enkelt en rad olika intressanta tjänster inom Scania utomlands.

Anders framför Scania Benelux.

En sak jag verkligen inte visste innan förra veckan var att det är möjligt att jobba utomlands även inom utveckling på Scania. Vårt utvecklingscentrum finns i Södertälje, men vi har också ett behov att finnas där våra kunder är, alltså i hela världen. Exempelvis har min traineekollega Anders då på sin andra praktikperiod fått ett projekt där han tittar på de Scaniabilar som är sopbilar och hur de används rent tekniskt av kunderna. Detta har lett till resor för att träffa kunder i både Tyskland, Nederländerna och snart även Frankrike. Jag behöver väl knappast nämna att han är väldigt nöjd med sitt jobb? På regionkontoret träffade jag också Andreas, som efter några år inom utveckling av styrsystem för växellådor nu har flyttat till Nederländerna genom Scanias Personal Exchange Program för att jobba med tekniskt stöd till den lokala organisationen i ett halvår. Ett annan slags arbete än att konstruera toppkvalitet, men inte mindre utmanande.

Som motköp till min rundtur på Scaniakontoret med Anders och Andreas tog jag med dem till mitt gamla utbytesuniversitet i Eindhoven och en sedan länge planerad återträff med mina kompisar. De bilderna får nog stanna i mitt privata fotoalbum, men jag kan bara konstatera att man alltid har kul med Scaniakollegor 🙂

Ska ta en fruktstund om tio minuter och jag behöver verkligen en kick nu för att lyfta dagen – det är inte roligt på kontoret varje dag. Min fars ord ekar i huvudet “det är sunt att ha tråkigt ibland, man utmanas att vara kreativ samt så uppskattar man de roliga stunderna desto mer”. Visst förstår jag tankegången och jag håller förmodligen med farsgubben också men…det är fortfarande jobbigt att ha tråkigt.

Denna tisdag var tråkig. Mina tisdagar brukar vara ganska tunga då de är fyllda med möten och ibland kan det vara svårt att hålla sig alert och engagerad hela tiden. Från 9-11:30, ibland 12 så är det ett enda långt möte. Även om det är intressanta ting som diskuteras så viker även min arbetsmoral som jag överlag brukar vara stolt över. Eftermiddagen följer med fler möten och just idag hade jag sammankallat ett av dessa för att bringa klarhet i ett uppdrag jag fått. Problemet var att det handlade om certifieringsfrågor, något som jag inte har någon som helst erfarenhet utav och därför hade jag bjudit med min handledare som skulle få hjälpa mig med allt det byråkratiska och tekniska. Dock anlände inte han till mötet då det hade blivit någon akutgrej på annat håll. Så där satt jag med tre andra herrar och skulle nu hålla mötet istället. Övergiven och utan att kunna den riktiga certifieringslingon hankade jag mig fram genom hela mötet. Skönt att det var förstående herrar som medverkade på mötet och att de valde att försöka vara så behjälpliga som möjligt istället för att fnissa åt mina stapplande certifieringsfrågor.

Fast det fina i kråksången och det som så klart kommer att få bli sensmoralen i sagan är att man lär sig fortare att flyga om man blir kickad ur boet än stannar kvar bland de skyddande kvistarna och läser tjocka böcker om flygteori.

                                     Jag under mötet idag

-Jens 

Som trainee kan man ganska fort slängas in i hetluften och det är inte ovanligt att det blir lite resande. Själv har jag ännu inte fått lämna Sverige eller Södertälje för den delen men det beror lite på vad man har för arbetsuppgifter. Jag har några traineekollegor som är på resande fot nästan varje vecka. Kerstin är en sådan person. För tillfället knegar hon med leverantörsavvikelser. Uppstår det något problem med en leverantör så är det hennes uppgift att tillsammans med leverantören finna en lösning och detta innebär att hon sätter sig på tåget, flyget eller i bilen. Och det kan vara allt ifrån en liten leverantör i Småland till en större i Ungern. Så här beskrev hon sin tripp till Ungern:

 ”Jag flög till Wien tisdag kväll, körde till Ungern, sov i Ungern, två timmar hos leverantör, tillbaks till Wien onsdag lunch för en snabb schnietzel inne i stan och landade i Sthlm 19.30. Det gäller att vara effektiv. Kan även nämna att den exotiska frukostbuffén under resan bestod av coco-pops, nutella på vitt bröd, kit-kat och ölkorv.

 Men det var riktigt svettigt när jag kom till Wien för då upptäckte jag att GPS:en inte fungerade i Ungern. Och det var sent och mörkt och jag hade ingen aning om vart jag skulle. Så jag körde lite på måfå och kom fram halv två på natten till hotellet. Just då var jag inte kaxig men nu i efterhand är det kul.”

Kerstin med sin nyfunna vän

 En annan traineekollega, Nisse som jobbar med finans, gör en av sina två utlandspraktiker för tillfället och är nu stationerad i Istanbul i Turkiet (hans andra utlandspraktik kommer att bli i Luxemburg). Vi talades vid igår och då fick jag höra om hans upplevelser på fritiden där nere. Det lät så här:

 ”Turkiet är väldigt trevligt, var 10 grader och sol igår så vi satt på en uteservering i 8 timmar och spelade backgammon och drack turkiskt te. Sen i fredags var jag på ett turkiskt badhus, en nära döden upplevelse….

 Helt klart en ny upplevelse att betala för att få ett kok stryk. Fick “massage” av en 150kg turkisk gubbe med mustasch. Jag va nära på svimma i slutet, låg i 1,5timme på asvarma marmorplattor så slet han och drog i min stackars kropp, gjorde fruktansvärt ont. Han tvålade och skubbade min kropp med nån hård tvättsvamp, dessutom var gubben naken förutom ett litet skynke.”

Finans-Nisse i sin moderiktiga fez

Spänning varje dag med traineeprogrammet med andra ord

-Jens

Sitter på kontoret med musik i lurarna. Ray LaMontagne sjunger You Are the Best Thing samtidigt som jag hammrar fram dessa bokstäver på skärmen. Jag har en lucka i schemat nu och vände mig till min traineekollega Cissi med råd om hur man botar plötslig rastlöshet. “Blogga” skrev hon tillbaka. Skriv att det är första ansökningsdagen för traineeprogrammet denna kyliga onsdag. Att det var kyligt visste jag sedan innan då jag varit ute och kollat runt bland lab-lastbilarna tidigare idag och mina kinder blev lika rosiga som Mors-lilla-olles kinder men att det var första dagen för att lämna in ansökan till traineeprogrammet hade jag helt glömt bort.

Spännande! Undra vilka ni är som man kommer få lära känna om några månader framåt i tiden. Undrar vilka av er man kommer få jobba ihop med, åka på skidresa med, lirar innebandy med (är du bra så paxar jag dig till mitt lag för jag hugger mest runt med klubban, något som sällan resulterar i mål). Av vad jag har sett från mitt års och tidigare årskullar av traineer så vet jag att ni är några sköna lirare som kommer att söka in som traineer.

Så är ni sökande och undrar över hur traineernas vardag ser ut så är ni välkomna att höra av er till mig med era frågor. jens.arleroth@scania.com

 Länk till Scanias Traineeprogram 

 -Jens

Hur mycket ska man egentligen utmanas som ny på ett jobb? Igår var jag på möte med en grupp andra nyanställda och ledningen på Inköp för att diskutera hur vi har upplevt vår introduktion och det stöd vi fått som nya på Inköp. Det var rätt häftigt att sitta på möte med ledningen och få framföra sina idéer och ställa frågor till dem. Kul att kunna påverka även som nyanställd.

Något som vi snuddade vid var en diskussion om hur mycket man egentligen ska hjälpa någon som är ny. Har suttit och funderat en del på det idag. Självklart finns det fallgropar som man kan guidas runt för att slippa falla i men det ligger också ett värde i att själv få upptäcka hur jobbet funkar och lära sig att prioritera, effektivisera och hantera sin tid själv. Som ny vill man ha hjälp och stöd, men samtidigt blir det ju en björntjänst i långa loppet om ens handledare eller chef blir någon slags ”curlingförälder” som tar bort alla utmaningar så att man inte själv får möjlighet att utvecklas. Helt klart en svår balans att tänka på om man själv någon gång skulle handleda någon.

Min nästa utmaning heter  Italienska för nybörjare och är på väg hem till mig med posten. I september åker jag nämligen till Italien i tre månader för att arbeta på Scanias italienska marknadsbolag, en fantastiskt lyxig möjlighet att få prova på Scanias internationella sida och lära känna en annan kultur. Men eftersom italienare inte direkt är världsberömda för att prata fantastisk engelska, och mitt italienska ordförråd nu ungefär sträcker sig till ”Doue straio, grazie” (som med lite liberal stavning borde betyda ”två solstolar, tack”), är det nog dags att göra något åt saken.

Förra veckan avslutade jag min traineeperiod på chassi. Mycket att stå i och mycket halvklart som fick lämnas över till min handledare. För så är jobbet som processtekniker, det finns alltid uppgifter att utföra och det kommer, hur man än kämpar och sliter, nya uppgifter. Det som i början verkar simpelt och ser ut att vara ett enda problem, visar sig allt som oftast vara mycket svårare och hur man än beter sig delas problemet upp i ett flertal delproblem. Detta kan ofta vara frustrerande men samtidigt så är det väldigt tillfredsställande när man väl lyckas ro ett projekt i hamn.

Den här veckan har jag tagit min kappsäck och flyttat in till inköpshuset på Scania Syd. Två veckor framöver kommer jag hålla till på en avdelning som heter POL (Purchasing Online). Jag ska få en liten inblick i gruppens arbete och själv ta mig an några case. Det POL gör är att hantera kvalitetsavvikelser och finna lösningar tillsammans med leverantören för att därigenom säkra produktionen. På POL finns också en traineekollega, Kerstin. Vi jobbar tillsammans med ett case den här veckan som innebär att vi rullar ner mot Småland i slutet av veckan för att träffa en leverantör. Det ska bli roligt att komma ut till några leverantörer för att se hur de jobbar och hur vi som kund kan hjälpa dem att utvecklas.

En sak som är jobbig med att byta arbetsplats är att jag precis har börjat känna mig inne i arbetet som processtekniker och att jag nu på nytt ska känna sig snurrig och i vägen. Men det tråkigaste med det här bytet är att inte längre regelbundet träffa de kollegor jag lärt känna och träffat varje dag i tre månader. Min handledare Björn och produktteknikern Erik ska inte ha bara ha tack för ett bra stöd till mig som ny utan också ha ett stort tack för en mycket trevlig gemenskap.

Nu ska jag vila ut på soffan efter mitt första efterlängtade gympass efter nyår. Nyårslöfte? Nej, sådant håller jag inte på med. Men tydligen gör andra det, för det var proppfyllt på gymmet.

/Markus Wernberg

Det är en utmaning att ha lagom mycket att göra. Som ny på en avdelning vill jag gärna visa att jag vill lära mig och är sugen på att ta på mig arbetsuppgifter. Dessutom tycker jag att det är supertråkigt att sitta sysslolös. Men samtidigt är det viktigt att jag inte tar på mig alldeles för mycket uppgifter så att jag istället blir stressad och inte hinner med det som verkligen måste göras. Det är lätt att det blir en bergochdalbana med att ta på sig för mycket, inse det, ta på sig för lite, inse det, och så vidare: upp och ner och upp och ner.

Balansen mellan för lite och för mycket att göra är mycket svårare än jag hade kunnat tro. Dessutom blir det dubbelt så svårt när man byter avdelning var tredje månad. På en arbetsplats där man har fått in lite rutin kan man uppskatta relativt bra hur lång tid något kommer att ta, men när man är helt ny är det nästan omöjligt eftersom man inte vet exakt vad uppgifterna egentligen går ut på. Det är ju lite som att sätta ett mål för sin tid på Lidingöloppet utan att först ta reda på hur långt det är.

Men om det är något traineeprogrammet kommer tvinga mig att lära mig så är det detta. Jag kommer vara tvungen att hela tiden ha ordning på hur jag fördelar min tid och uppskatta hur lång tid ett nytt uppdrag kommer ta så att jag kan bedöma om jag hinner med det. Tips och tricks för hur man blir bra på det tar jag gärna emot!

Något annat jag kommer tvingas bli bra på är att komma ihåg namn. Om någon av mina nya kollegor läser det här: Sorry, jag jobbar på det.