Jahapp! Då har jag lämnat traineelivet bakom mig. Inga mer rosenkantade uppdrag och översnälla handledare, nu stundar piskornas och utskällningarnas tid istället…

Eller va? Nej. Oj. Så var det visst inte! Idag känns det faktiskt mest som om jag börjat på min femte traineeperiod. Jag kommer gå parallellt med en kollega ett tag för att lära mig vad en tjänsteansvarig gör, för att sedan ta över ansvaret för vår Microsoft Lync-tjänst (tänk Skype). Så “traineeperiod fem” kommer vara en gradvis övergång till att bli “medarbetare”, mest troligt kommer jag inte märka när det skiftar över. Detta innebär ju också att det inte är så farligt att sluta vara trainee. Jag jobbar ju på samma företag, med bekanta människor, och får göra samma roliga saker, kryddat med lite ansvar. Det är nog, som mitt mantra börjar bli, väldigt mycket upp till mig hur detta slutar. Kul!

Vad gör en tjänsteansvarig på Scania IT? Hittills har jag luskat ut två huvuduppgifter ur ett stort moln med buzzwords och fikaprat:

• Ekonomiansvar för tjänsten: Budgetera, planera, prognosticera, prissätta och så vidare
• Marknadsansvar för tjänsten: Snacka, sälja, paketera, marknadsföra, rekommendera, utveckla, tipsa, ja ni fattar

Tekniskt ansvar har jag inte. Det sköter våra duktiga tekniker om. Mer om detaljerna i mitt jobb i ett senare inlägg när jag fått lite bättre grepp!  

Varför var det bra för mig att gå traineeprogrammet, om jag jobbar som tjänsteansvarig? Det tar vi nästa gång, för det är en jävla massa 😉

Den gångna helgen spenderades i Linköping. Jag var där tillsammans med min sambo och mina föräldrar för att delta i en examenshögtid för att slutgiltigt fastställa att jag numera kan kalla mig Civilingenjör i Industriell ekonomi. En fin högtid med diplomutdelning, bra talare, fin körsång och otaliga fanfarer och applåder. Kvällen fortsatte sedan med en trerätterssittning på klassiskt studentiskt vis.

Me and my lady

Igår var jag tillbaka till vardagen igen. Fulltecknad agenda med många problem att lösa, många mail att skriva och ett par timmars övningskörning med lastbilen i Södertälje centrum. (Vi traineer ska ju alla ta lastbilskörkort) Efter att ha löst många problem, skrivit  många mail och kört lastbil lämnade jag kontoret efter 12 timmar. Men jag trivs riktigt bra på jobbet, så vad gör väl det?

Till helgen åker alla årets traineer till Sälen för att umgås med framförallt förra årets traineer, men även några äldre traineer. Ska blir riktigt roligt även om snön verkar utebli. Min plan är att snöra på mig kängorna och vandra tills jag hittar en lämplig våffelstuga att krypa in i och njuta av färska våfflor med grädde och sylt, gärna med ett glas varm jordgubbssaft till!

/Markus Wernberg

Ibland får man höra underbara förklaringar, tolkningar eller grodor som måste exponeras för den stora massan. Jag tror säkert att jag kommer att få höra en hel del humoristiska uttalande under min tid som trainee så jag tänkte dela med av dessa.

Dagens citat  kom fram under en av mina stora frågestunder med min handledare. Han är en person som är väl insatt i motorns mysterier då just han har haft föreläsningar inom ämnet. När man väl börjar bli varm i frågandet så kan det lätt bli att mer eller mindra smarta frågor trillar ut (jag vidhåller dock att om man inget frågar så får man inget veta). Hur som helst så höll vi på att diskutera motorns bränsleinsprutningssystem. Det är en mycket fascinerande ingenjörskonst att komma på det hela då det är lite komplext att få till precisionsinsprutningar. Imponerad av de personer som ligger bakom utvecklingen av bränslesystemet så droppar jag helt sonika fråga “Hur kommer man på något sådant?” Utan svar på min väldigt ospecifik fråga och med eventuell tröttnad på mina 120 frågor blev svaret:

“Jag vet inte, jag läste Buster och spelade fotboll…”   (sen sitter vi stilla ett tag och hmmm:ar tystlåtet varannan gång var)

-Jens

Inköpsjobbet är väldigt internationellt. Varje vecka mailar och ringer jag folk från hela Europa, antingen för att jag vill fråga dem något eller för att de vill fråga mig något. Då får man sitta där med sin  bästa svengelska och fundera på vad en massa ord heter som man aldrig i sitt liv behövt använda förut. ”Avsändning” till exempel. Någon som har en bra översättning?

Jag har också insett något ganska märkligt: att det inte alltid är en fördel att vara bra på engelska. Om jag skulle sitta en hel helg och kolla på Morden i Midsomer eller engelska kostymdraman skulle jag nog prata en väldigt ”posh” Oxford-engelska på jobbet på måndagar, men de som jag kommunicerar med skulle nog inte förstå ett ord vad jag säger. Tvärtom, de telefonsamtal där jag känner att min engelska inte riktigt är med är också de som går bäst och där vi snabbast kommer till en lösning. Ibland är det en fördel att göra det enkelt.

Den här veckan ska jag göra allting enkelt för mig så att jag hinner med allt jag ska göra på bara tre dagar istället för fem. På torsdag morgon åker vi nämligen med hela årets traineegäng och många traineer från tidigare år till Sälen på skidresa. På programmet står bland annat gemensam lunch, femkamp och temafest. Och skidåkning då – utan snö. De ihållande plusgraderna i landet som gjort mig lycklig varje morgon när jag väntat på bussen i snålblåsten, innebär tyvärr också att jag missar min enda chans att åka skidor i år. Men när jag tänker efter innebär det ju också att jag slipper ungefär 15 kg packning inklusive skidorna och slipper att gå upp klockan sju på morgonen efter en lång afterski (eller vad det nu kan heta om man inte åker skidor innan). Dessutom är det ju upplagt för mer bastu, mer mys och snack i lägenheterna och mer äventyrsbad. Helgen ser ljus ut.

Tog mig utanför motormonteringens byggnad igår (det är där jag sitter den här praktikperioden) och styrde kosan mot STC (Scania Tekniskt Centrum), med andra ord R&D eller Utveckling för de som känner sig mer bekväma med de ordalagen. Skulle få en rundtur av traineekollegan Ina men dessvärre kan jag inte rapportera så mycket om vistelsen här i bloggen då det är mycket hysch-hysch om vad som händer på Utvecklingsberget. Nu tror jag inte att det var allt för hemliga saker jag såg igår men för att inte göra sig skyldig till läckning av industrihemligheter så blir det sparsamt med detaljer denna gång. Dock kan jag bjuda på en härlig bild där Ina glad i hågen visualiserar hur en gammal stämpelklocka ska användas. Trots att hon inte stämplade på riktigt så kände klockan av hennes närhet vilket resulterade i att den började surra och klicka. Vi joggade fort iväg från det tekniska otygelsen och försatte oss i säkerhet i matsalen och lugnade nerverna med pannkakor och glass. Studiebesök runt omkring på Scania bjuder alltid på äventyr

-Jens

Pendla…

Ordet har alltid haft en smak av avsky i min munnen. Jag har inte ens behövt ljuda bokstäverna utan det har räckt med att forma läpparna efter ordet och  det har gått en rysning längs ryggraden på mig. Tidigare har jag aldrig behövt tagit mig alltför långa distanser för att komma till skola eller jobb. Nu bor jag i Solna och jobbar i Södertälje. Färdsträckan på 39,2 km resulterar i en och en halv timmes pendling (enkel väg!) som jag har varje morgon och sedan igen på eftermiddag. För de som bara kan tala i fotbollstermer (har träffat sådana personer) så är det längden på 373 och en tredjedels fotbollsplaner.

Fast jag har lärt mig att det är inte så farligt med pendling trots allt (bortsett från signalfel, spårfel, vagnfel, lokfel, skyltfel, datafel och SL-folkets medfödda fel). Hemligheten är så enkel, man tar med sig en bok eller ett stycke resesällskap på sin pendlingsfärd så blir det ganska gemytligt (bortsett från skrikande barn i sätet bredvid – inte mysigt alls). Under mina resor till jobbet så har jag i skrivandets stund avverkat Stieg Larssons Millenium Trilogi och är nu inne på min fjärde bok som avhandlar finansiell historia.

Dock orkar man inte läsa alla gånger och då är det bra med roligt folk runt omkring sig. I dessa forum finns egentligen inga gränser och det spårar gärna lite grann. Även om diskutionen börjar kring USA’s Superutskotts hantering av den skenande statsskulden så slutar det gärna vid att Nils (en annan trainee) borde döpas om till Nulf. Ina och Cissis (två andra traineer) viker sig dubbelt av skratt och får trötta pendlare att sätta morgonkaffet i fel strupe. Men visst blir det roligare att pendla…i alla fall för mig, så tack för det.

Bill och Bull delar en Metro i morgonrusningen

-Jens

I Spanien bjuder man tydligen på churros när det är nåt som ska firas. Men ska jag verkligen fira att jag åker hem?  Flygresan innebär ju trots allt nästan slutet på traineeprogrammet. Eller ja, jag har en vecka utbildning med de andra traineerna nästa vecka, men sen är det över. Betyder det att jag äntligen är färdigutbildad?  9 år grundskola, 3 år gymnasieskola, 2 år lumpen, 5 år högskola, 1 år trainee = 20 års utbildning! För första gången i mitt liv så kommer jag (förhoppningsvis) ha ett och samma jobb under en lite längre period, och det känns faktiskt riktigt riktigt bra. Lite mindre hattande och lite mer långsiktigt arbete.

Men hur gör man då!? Lite nervöst är det. Inte för att jag inte är förberedd, men hur ska jag tänka? Min tidshorisont är ju mycket längre bort än 3 månader helt plötsligt. Den som har tips kring detta med “långsiktigt” får gärna droppa en kommentar eller skicka ett mail, tack.

Jag är otroligt nöjd med tiden i Madrid. Har fått jobba nära min chef här, och lärt mig massor av honom samtidigt som han varit engagerad och behandlat mig som en jämlike. Som av en slump har jag även fått samarbeta mycket med inköp, och inköpschefen här är jättehärlig person så det har varit ett nöje =)  

Jag har haft bra projekt, bra kollegor och en bra fritid (TAPAS!). Det är klart att hotelldöden ibland inträffar på veckorna och vardagskvällarna känns lite sega och ensamma, men sånt får man räkna med som “expat”. Allt som allt, om jag inte sagt det redan, så tycker jag att utlandspraktik är en riktig jävla hit!

Trevlig helg!

Jag har för vana att hamna där det verkligen händer och likaså denna gång när jag tar klivet in i Scanias förunderliga värld.

En snabb sammanfattning av min väg till Scania följer här. År 2006 slängde jag min kappsäck över axeln och lämnade mitt lärarvikariat i Hallstahammar för att bege mig till östergötlands pärla Linköping. Tiden gick snabbare än någonsin och de fem åren på civilingenjörsutbildningen i industriell ekonomi var snabbt förbi. Det avslutande halvåret, det vill säga våren 2011, spenderade jag i den pittoriska sjöidyllen Braås (3 mil från Växjö), där jag fokuserade på gaffeltruckarnas vara eller icke vara på Volvo CE:s dumperfabrik. Ett mycket lärorikt exjobb som också gav mig mycket kunskap om hur en monteringsfabrik fungerar.

Denna kunskap har jag stor nytta av idag när jag nu gör min första praktikperiod på lastbilsmonteringens sista avsnitt på chassiefabriken i Södertälje. Anledningen till att det är här det händer, förutom att jag har upp över öronen med intressanta arbetsuppgifter att ta tag i, är att det är här lastbilen föds och vi startar den för första gången. Jag har ofta hört barnmorskor säga att de är så lyckligt lottade som får vara med när ett nytt liv tar sin början. Nu förstår jag på riktigt vad dom menar.

/Markus Wernberg

Många studenter som börjar närma sig sin examen funderar mångt och mycket över vilken arbetsgivar de önskar knega för (undantag de som startar eget så klart). Nu  är det så att jag vet (japp, självsäker) att det finns studenter där ute som tänker “Jobba Scania? Jag har ju inte den minsta kunskap om lastbilar så det är inget för mig!” Då hoppar Jens ivrigt upp och ner och skriker “fel fel fel fel fel!” i äkta “Fem Myror är fler än Fyra Elefanter“-manér. Själv sitter jag med en utbildning från Chalmers i Industriell Ekonomi där jag tog en masterexamen i Supply Chain Management (jag är alltså en logistiksnubbe) men jag har inte den minsta bakgrundskunskap när det kommer till fordon. I skrivandets stund sitter jag på motormonteringen och jobbar med deras V8 motor och jämför monteringstider för den Eu5-klassade och den nya motorn som är Eu6-klassad. Häftigt? Absolut! Tidigare motorkunskaper? Nepp. Har inte så mycket som meckat en moppe i mina dagar. Fast det roliga är väl att få möjlighet att lära sig något nytt och att ständigt utvecklas? Kan jag något om motorer nu då? Jajemen, och kunskapen fortsätter att strömma in.

Dock är jag inte ensam om att vara i den här sittsen. Vi är 25 stycken traineer i denna årskull och vi har en väldigt blandad bakgrund. En del kan allt om hemligheterna bakom hållfasthet, några sitter på imponerande språkkunskaper, andra är vän med siffror och kan hjälpa dig med deklarationen på nolltid, etc. Det som är gemensamt är att samtliga är väldigt trevliga vilket gör att vi har väldigt skoj de stunder då vi är tillsammans. Ni får låta ert eget omdöme avgöra med hjälp av följande foton.

Jens Arleroth

För några år sedan fick jag ett stipendium för att åka till USA och studera en sommar. Jag var väldigt glad över det och sprang runt och berättade det för alla jag kände. De flesta blev glada för min skull, men jag kommer särskilt ihåg en kompis som bara stirrade på mig och sa: ”Vänta ett tag. På ditt sommarlov från studierna… har du bestämt dig för att plugga?” Och det är klart, att om man ser det från det perspektivet, så var det kanske inte världens bästa idé. Jag känner att jag kanske har satt mig lite i samma situation just nu. När (eller kanske snarare om) jag vågar berätta för den kompisen att jag har börjat blogga så känner jag att reaktionen kommer bli: ”Vänta ett tag. Så du har alltså lovat att skriva minst en gång i veckan om vad du gör på jobbet och få det att låta intressant?” Well… Men här är jag nu så det är väl bara att hugga i!

Jag går alltså traineeprogrammet på Scania sedan några månader tillbaka. Vi är 25 stycken och tre av oss ska blogga här på Traineebloggen. Just nu är jag på min första praktikperiod på inköpsavdelningen. Så vad gör jag på dagarna? Jo, jag sysslar med projektinköp, alltså att handla upp nyutvecklade artiklar som ska in i produktionen. Om ni har sett Sandras blogg så gör jag samma typ av inköp som hon gjorde under sin period på inköp och ska göra nu efter traineeprogrammet. Skillnaden är att jag köper in saker som är gjorda i plåt. Plåt. Det låter ju inte speciellt sexigt. Innan jag började här sträckte sig mina egna associationer till plåt ungefär till plåttak och fula förortsbalkonger. Men tänk dig att plåten ska sitta på en motor eller hålla fast en bränsletank medan lastbilen skumpar fram i 70 knyck på vägar i Indien så blir det genast mer komplicerat. Och mer kul! Helt plötsligt får jag lära mig massor av tillverkningsmetoder jag inte hade en aning om och mycket nyttigt om kvalitet. Jag har insett att det tar ett tag att bli bra på det här men det är en sporre att jobbet är så omväxlande.

Idag har jag smugit mig bort från inköp upp till motorverkstaden, där jag fick en guidning av Jens. Kul att få höra vad han gör och få lite bättre koll på alla olika produktionslinor som går kors och tvärs. Det gav garanterat mersmak! Det är också på motortillverkningen jag ska vara under min nästa period efter nyår. Idag blev det klart att jag kommer sitta med materialplanerarna och planera avrop och transporter in till verkstaden men också jobba med ett eller annat projekt inom logistikutveckling. Helt nytt område för mig så jag räknar med att lära mig massor.