Pendla…

Ordet har alltid haft en smak av avsky i min munnen. Jag har inte ens behövt ljuda bokstäverna utan det har räckt med att forma läpparna efter ordet och  det har gått en rysning längs ryggraden på mig. Tidigare har jag aldrig behövt tagit mig alltför långa distanser för att komma till skola eller jobb. Nu bor jag i Solna och jobbar i Södertälje. Färdsträckan på 39,2 km resulterar i en och en halv timmes pendling (enkel väg!) som jag har varje morgon och sedan igen på eftermiddag. För de som bara kan tala i fotbollstermer (har träffat sådana personer) så är det längden på 373 och en tredjedels fotbollsplaner.

Fast jag har lärt mig att det är inte så farligt med pendling trots allt (bortsett från signalfel, spårfel, vagnfel, lokfel, skyltfel, datafel och SL-folkets medfödda fel). Hemligheten är så enkel, man tar med sig en bok eller ett stycke resesällskap på sin pendlingsfärd så blir det ganska gemytligt (bortsett från skrikande barn i sätet bredvid – inte mysigt alls). Under mina resor till jobbet så har jag i skrivandets stund avverkat Stieg Larssons Millenium Trilogi och är nu inne på min fjärde bok som avhandlar finansiell historia.

Dock orkar man inte läsa alla gånger och då är det bra med roligt folk runt omkring sig. I dessa forum finns egentligen inga gränser och det spårar gärna lite grann. Även om diskutionen börjar kring USA’s Superutskotts hantering av den skenande statsskulden så slutar det gärna vid att Nils (en annan trainee) borde döpas om till Nulf. Ina och Cissis (två andra traineer) viker sig dubbelt av skratt och får trötta pendlare att sätta morgonkaffet i fel strupe. Men visst blir det roligare att pendla…i alla fall för mig, så tack för det.

Bill och Bull delar en Metro i morgonrusningen

-Jens