Pendla…

Ordet har alltid haft en smak av avsky i min munnen. Jag har inte ens behövt ljuda bokstäverna utan det har räckt med att forma läpparna efter ordet och  det har gått en rysning längs ryggraden på mig. Tidigare har jag aldrig behövt tagit mig alltför långa distanser för att komma till skola eller jobb. Nu bor jag i Solna och jobbar i Södertälje. Färdsträckan på 39,2 km resulterar i en och en halv timmes pendling (enkel väg!) som jag har varje morgon och sedan igen på eftermiddag. För de som bara kan tala i fotbollstermer (har träffat sådana personer) så är det längden på 373 och en tredjedels fotbollsplaner.

Fast jag har lärt mig att det är inte så farligt med pendling trots allt (bortsett från signalfel, spårfel, vagnfel, lokfel, skyltfel, datafel och SL-folkets medfödda fel). Hemligheten är så enkel, man tar med sig en bok eller ett stycke resesällskap på sin pendlingsfärd så blir det ganska gemytligt (bortsett från skrikande barn i sätet bredvid – inte mysigt alls). Under mina resor till jobbet så har jag i skrivandets stund avverkat Stieg Larssons Millenium Trilogi och är nu inne på min fjärde bok som avhandlar finansiell historia.

Dock orkar man inte läsa alla gånger och då är det bra med roligt folk runt omkring sig. I dessa forum finns egentligen inga gränser och det spårar gärna lite grann. Även om diskutionen börjar kring USA’s Superutskotts hantering av den skenande statsskulden så slutar det gärna vid att Nils (en annan trainee) borde döpas om till Nulf. Ina och Cissis (två andra traineer) viker sig dubbelt av skratt och får trötta pendlare att sätta morgonkaffet i fel strupe. Men visst blir det roligare att pendla…i alla fall för mig, så tack för det.

Bill och Bull delar en Metro i morgonrusningen

-Jens

Här kommer ett fototungt inlägg för en gångs skull! Igår torsdag var det dags för det årligt återkommande loppet Scaniamilen. Det är ett stort jippo med massor av folk. I vimlet syntes såklart mängder av medarbetare från olika avdelningar av Scania Södertälje, men även koncernkollegor från andra delar av världen: Jag hörde både spanska och holländska vid inskrivningen. Vissa avdelningar hade tryckt upp egna tröjor med olika klatschiga slogans. Överlag jättecharmigt, haha

Bild från startområdet. MYCKET folk!

Ytterligare "område"

Tävlingen är öppen för allmänheten, men de pröjsar en slant för att vara med. Det var lite gymnasieskolor, andra företag och några konsulter som deltog. Flera av mina traineekollegor sprang förresten på mycket bra tider, extra plus i kanten till Linda L som knep en 7e plats i damernas 10 km! Det är bra att vi ungdomar håller igång och tar hand om våra kroppar, det finns risk för att man sitter många timmar i kontorsstolen framöver… Ribban ligger oavsett ganska högt till nästa år, jag tror de traineer som var utomlands denna gång är mycket revanschsugna!

Jag i min numera ganska vanliga "jag blir inte bra på bild!"-min/pose

Till min ”prestation” då: Jag har under våren förberett mig genom att börja med s.k. barfotalöpning. Jag införskaffade ett par Vibram Fivefingers och satte igång att bygga upp styrkan i mina vader och fotvalv i februari. I början orkade jag knappt 1500 m, men allt eftersom våren gick kunde jag springa  längre och längre sträckor! Uppbyggnaden nådde alltså kulmen igår med mitt första 10 km – pass, som jag sprang på 51.34. Jag är jättenöjd med tiden med tanke på att jag har börjat med en för mig helt ny typ av löpning och byggt upp från grunden. Spåret hade kanske lite väl många stenar (3-4cm stora) i mitt tycke, och fotsulorna är  lite ömma idag. Ungefär som en jättebrutal fotmassage kanske man kan säga, hähä

Tack till min kollega micke för den här fina bilden på mig ute i spåret. Tittar man på minerna ser man att det ÄR roligare att springa "barfota"