I fredags hade jag en annorlunda dag. Istället för att åka upp till motorverkstaden åkte jag till Utbildningscenter för att ha kick-off med min seminariegrupp. Gruppen består av nio traineer som tillsammans ska planera en seminarievecka på temat ’Sales to Delivery’, alltså Scanias process fram till att kunden får sin lastbil eller buss. Seminarieveckorna är vår chans att få lära oss ett lite större perspektiv än det vi ser på våra praktikplatser och få lyssna till riktigt bra talare, så jag är väldigt taggad att sätta igång med arbetet!

Vi nio ska tillsammans planera veckan vilket innebär att bestämma allt från vilka talare vi ska ha till om vi ska ha bullar eller frukt till förmiddagsrasten. Vill bara betona att det inte automatiskt är bullarna som kommer kräva minst diskussion… Personligen tycker jag att vi borde diskutera mer med hjälp av post-its, mitt favorithjälpmedel som jag jobbar med varje dag. Just nu har jag t.ex. ett par post-its framför mig där jag skrivit upp små puckar jag ska göra så fort jag har tid. 

Men man kan också göra mycket annat kul med post-its, se exempelvis:

Extreme Sticky Notes Experiment

Funderar också på en annan sak. Det heter kick-off när man startar något. Vad heter det när man avslutar något? Kick-on?

Hur mycket ska man egentligen utmanas som ny på ett jobb? Igår var jag på möte med en grupp andra nyanställda och ledningen på Inköp för att diskutera hur vi har upplevt vår introduktion och det stöd vi fått som nya på Inköp. Det var rätt häftigt att sitta på möte med ledningen och få framföra sina idéer och ställa frågor till dem. Kul att kunna påverka även som nyanställd.

Något som vi snuddade vid var en diskussion om hur mycket man egentligen ska hjälpa någon som är ny. Har suttit och funderat en del på det idag. Självklart finns det fallgropar som man kan guidas runt för att slippa falla i men det ligger också ett värde i att själv få upptäcka hur jobbet funkar och lära sig att prioritera, effektivisera och hantera sin tid själv. Som ny vill man ha hjälp och stöd, men samtidigt blir det ju en björntjänst i långa loppet om ens handledare eller chef blir någon slags ”curlingförälder” som tar bort alla utmaningar så att man inte själv får möjlighet att utvecklas. Helt klart en svår balans att tänka på om man själv någon gång skulle handleda någon.

Min nästa utmaning heter  Italienska för nybörjare och är på väg hem till mig med posten. I september åker jag nämligen till Italien i tre månader för att arbeta på Scanias italienska marknadsbolag, en fantastiskt lyxig möjlighet att få prova på Scanias internationella sida och lära känna en annan kultur. Men eftersom italienare inte direkt är världsberömda för att prata fantastisk engelska, och mitt italienska ordförråd nu ungefär sträcker sig till ”Doue straio, grazie” (som med lite liberal stavning borde betyda ”två solstolar, tack”), är det nog dags att göra något åt saken.

Igår slog olyckan till. Ett felsteg på gymmet är inga problem i vanliga fall, men när man hoppar för att landa med full kraft på ena foten och den hamnar bara halvt där den ska vara har man helt plötsligt ett problem. Efter några timmars väntan och undersökning visade det sig att den inte var bruten (puh!) men trots det anlände jag imorse till jobbet på kryckor. Inte så glamoröst 🙂

Men det är vid sådana här tillfällen jag påminns om varför jag jobbar på det här företaget. Visst, lastbilar är coolt, men anledningen till att jag sökte hit och trivs här är ändå människorna. Idag fick jag hjälp att bära min väska på centralen, hjälp att komma på bussen, skjuts ända till dörren av busschauffören på Scania, hjälp att ta mat i lunchmatsalen och dessutom ett stort antal dörrar öppnade här och var – mestadels av folk jag inte känner. Ett gäng små insatser som gjorde min dag. Det värmer i hjärtat att ha tur i oturen. Jag borde nog stuka foten oftare.

Det är en utmaning att ha lagom mycket att göra. Som ny på en avdelning vill jag gärna visa att jag vill lära mig och är sugen på att ta på mig arbetsuppgifter. Dessutom tycker jag att det är supertråkigt att sitta sysslolös. Men samtidigt är det viktigt att jag inte tar på mig alldeles för mycket uppgifter så att jag istället blir stressad och inte hinner med det som verkligen måste göras. Det är lätt att det blir en bergochdalbana med att ta på sig för mycket, inse det, ta på sig för lite, inse det, och så vidare: upp och ner och upp och ner.

Balansen mellan för lite och för mycket att göra är mycket svårare än jag hade kunnat tro. Dessutom blir det dubbelt så svårt när man byter avdelning var tredje månad. På en arbetsplats där man har fått in lite rutin kan man uppskatta relativt bra hur lång tid något kommer att ta, men när man är helt ny är det nästan omöjligt eftersom man inte vet exakt vad uppgifterna egentligen går ut på. Det är ju lite som att sätta ett mål för sin tid på Lidingöloppet utan att först ta reda på hur långt det är.

Men om det är något traineeprogrammet kommer tvinga mig att lära mig så är det detta. Jag kommer vara tvungen att hela tiden ha ordning på hur jag fördelar min tid och uppskatta hur lång tid ett nytt uppdrag kommer ta så att jag kan bedöma om jag hinner med det. Tips och tricks för hur man blir bra på det tar jag gärna emot!

Något annat jag kommer tvingas bli bra på är att komma ihåg namn. Om någon av mina nya kollegor läser det här: Sorry, jag jobbar på det.

Idag åkte jag för första gången med Scanias nya busslinje från Cityterminalen i Stockholm till Scania i Södertälje. Inget ont om pendeltågen men det är svårt för SL att matcha mjuka säten, lugn och ro, och direkt transport till Scania utan byten. Och hur coolt är det inte att stega in på busstationen, flasha sitt månadskort och kliva på “Scania Job Express”? Antagligen det närmaste en vit limousine jag kommer att komma på jobbet 🙂

Enda nackdelen är att bussen inte går riktigt ända fram till min nya arbetsplats. Japp, idag är första dagen på min andra traineeperiod och helt plötsligt är jag ny på jobbet igen. Vissa saker är likadana, som min dator, många program och min kaffekopp (om vi ska vara noga är det ju egentligen en tekopp). Men andra saker är som att börja om på nytt igen, exempelvis min totala oförmåga att komma ihåg namn när jag har hälsat på mer än tre stycken 🙂 Men det är också spännande att börja “nytt jobb” med nya kollegor och ny chef för andra gången på tre månader. Verkligen en rivstart på 2012! Det jag ska göra under de närmaste 3 månaderna är materialplanering, alltså hjälpa till att se till att vi får tillräckligt med material levererat för att kunna tillverka våra motorer. Jag sitter i ett kontor bredvid produktionsline, har idag hämtat ut en gul reflexjacka och imorgon blir det rundtur på linan iförd stålhättade skor. Wow-känslan är definitivt här…

Hur svårt kan det egentligen vara att lära sig köra lastbil? Jag hade kört lastbil ett par gånger på Scanias democenter innan det var dags att börja övningsköra för det C-körkort alla traineer får ta, och tyckte att det var helt fantastiskt kul. Tänk dig en racingbana fast med ett fordon som väger 60 ton. Wow. Och det var väl inte så svårt det där. Man gasade lite, bromsade lite och svängde i svängarna. Piece of kaka.

Behöver väl knappast berätta att jag ganska snart landade i verkligheten när jag hade min första riktiga körlektion. Skillnaden mellan att köra lastbil ute i trafiken och på democenter kan kanske lättast beskrivas som skillnaden mellan att övningsköra för personbil och att åka gokart. Visst, man lär sig gasa, bromsa och svänga på gokartbanan men i verkligheten tillkommer det långsamma tanter, barnvagnar, långsamma tanter med barnvagnar, hörn som man inte ser runt och att växla, växla och växla. En växellåda för lastbil har 12 växlar, så det är lite som att vara sexton år igen och sitta i en bil för första gången. Som Bambi på hal is helt enkelt.

Men snart är det på riktigt. Om en månad kör jag upp och till dess måste allt sitta. Dags att börja drömma om växellådor på nätterna och rabbla lastsäkring på tåget till jobbet. Ärligt talat är det mycket roligare än det låter. Och belöningen ligger ju i målet: att klara körkortet. Inom kort kommer jag att vara en trucker. Dock utan keps 🙂 Frågan jag har börjat ställa mig är bara: kan jag fortfarande köra personbil? Akta er mamma och pappa, nu är det jul och jag kommer hem och provar.

 ”What happens in Sälen, stays in Sälen”. I helgen har hela traineegruppen och förra årets traineegrupp varit i Sälen. Det klassiska citatet för alla åka-bort-över-helgen-ställen att man inte får prata om vad som hänt gäller ju även i Sverige.  Men jag väljer att ta ett litet sidosteg från regeln, inte för att skvallra om några pinsamma historier, men för att lista helgens highlights:

Highlight 1) Snöfritt.
Ja, det är faktiskt en highlight. Precis som väntat var det inte alls fel att få ta långa sovmorgnar och spendera lördagen på äventyrsbadet och saunaland istället för i skidbacken. Mmm… Det fanns visserligen en del snö, men tillräckligt lite för att vara en fullgod ursäkt att välja varm och avslappnad istället för kall och mörbultad. Skidor får jag väl åka nästa år istället.

Highlight 2) Nätverkande med före detta traineer.
Vi hade fem årgångar av traineer representerade i Sälen, och det var väldigt kul att träffa alla, knyta kontakter och bara snacka över en lunch eller middag. Nu fanns all den där tiden som det vanligtvis är så ont om. Nätverkandet kulminerade i en femkamp med olika snöfattiga grenar där mitt lag tog hem en väldigt ful pokal som jag nu har stående i bokhyllan hemma. Vi hade också tre fina fester, där jag tyvärr inte kan gå in på detaljer om jag fortfarande vill att mina kollegor ska prata med mig…

Highlight 3) E-type.
På lördagen åkte vi till ett uteställe i Sälen för att se E-type live. Det fanns egentligen ganska många minus angående den konserten, som att han tydligen inte kunde sina egna texter (!) (till skillnad från oss i publiken som alla mindes tiden då Angels crying var hetast på dansgolvet), att Gert Fylking var uppe på scenen och strippade, och att det var sjukt trångt, svettigt och varmt. Men det var satans häftigt att se en av Sveriges stora artister bara en meter bort och skrika sig hes till låtar man inte har hört på tio år! Nostalgitripp deluxe.  

Nu är det vardag på jobbet igen, eller så mycket vardag som det blir som trainee 🙂 Skönt att vara hemma på ett sätt, men jag längtar redan tillbaka till Sälen…

Highlight 1, 2 och 3.

Inköpsjobbet är väldigt internationellt. Varje vecka mailar och ringer jag folk från hela Europa, antingen för att jag vill fråga dem något eller för att de vill fråga mig något. Då får man sitta där med sin  bästa svengelska och fundera på vad en massa ord heter som man aldrig i sitt liv behövt använda förut. ”Avsändning” till exempel. Någon som har en bra översättning?

Jag har också insett något ganska märkligt: att det inte alltid är en fördel att vara bra på engelska. Om jag skulle sitta en hel helg och kolla på Morden i Midsomer eller engelska kostymdraman skulle jag nog prata en väldigt ”posh” Oxford-engelska på jobbet på måndagar, men de som jag kommunicerar med skulle nog inte förstå ett ord vad jag säger. Tvärtom, de telefonsamtal där jag känner att min engelska inte riktigt är med är också de som går bäst och där vi snabbast kommer till en lösning. Ibland är det en fördel att göra det enkelt.

Den här veckan ska jag göra allting enkelt för mig så att jag hinner med allt jag ska göra på bara tre dagar istället för fem. På torsdag morgon åker vi nämligen med hela årets traineegäng och många traineer från tidigare år till Sälen på skidresa. På programmet står bland annat gemensam lunch, femkamp och temafest. Och skidåkning då – utan snö. De ihållande plusgraderna i landet som gjort mig lycklig varje morgon när jag väntat på bussen i snålblåsten, innebär tyvärr också att jag missar min enda chans att åka skidor i år. Men när jag tänker efter innebär det ju också att jag slipper ungefär 15 kg packning inklusive skidorna och slipper att gå upp klockan sju på morgonen efter en lång afterski (eller vad det nu kan heta om man inte åker skidor innan). Dessutom är det ju upplagt för mer bastu, mer mys och snack i lägenheterna och mer äventyrsbad. Helgen ser ljus ut.

För några år sedan fick jag ett stipendium för att åka till USA och studera en sommar. Jag var väldigt glad över det och sprang runt och berättade det för alla jag kände. De flesta blev glada för min skull, men jag kommer särskilt ihåg en kompis som bara stirrade på mig och sa: ”Vänta ett tag. På ditt sommarlov från studierna… har du bestämt dig för att plugga?” Och det är klart, att om man ser det från det perspektivet, så var det kanske inte världens bästa idé. Jag känner att jag kanske har satt mig lite i samma situation just nu. När (eller kanske snarare om) jag vågar berätta för den kompisen att jag har börjat blogga så känner jag att reaktionen kommer bli: ”Vänta ett tag. Så du har alltså lovat att skriva minst en gång i veckan om vad du gör på jobbet och få det att låta intressant?” Well… Men här är jag nu så det är väl bara att hugga i!

Jag går alltså traineeprogrammet på Scania sedan några månader tillbaka. Vi är 25 stycken och tre av oss ska blogga här på Traineebloggen. Just nu är jag på min första praktikperiod på inköpsavdelningen. Så vad gör jag på dagarna? Jo, jag sysslar med projektinköp, alltså att handla upp nyutvecklade artiklar som ska in i produktionen. Om ni har sett Sandras blogg så gör jag samma typ av inköp som hon gjorde under sin period på inköp och ska göra nu efter traineeprogrammet. Skillnaden är att jag köper in saker som är gjorda i plåt. Plåt. Det låter ju inte speciellt sexigt. Innan jag började här sträckte sig mina egna associationer till plåt ungefär till plåttak och fula förortsbalkonger. Men tänk dig att plåten ska sitta på en motor eller hålla fast en bränsletank medan lastbilen skumpar fram i 70 knyck på vägar i Indien så blir det genast mer komplicerat. Och mer kul! Helt plötsligt får jag lära mig massor av tillverkningsmetoder jag inte hade en aning om och mycket nyttigt om kvalitet. Jag har insett att det tar ett tag att bli bra på det här men det är en sporre att jobbet är så omväxlande.

Idag har jag smugit mig bort från inköp upp till motorverkstaden, där jag fick en guidning av Jens. Kul att få höra vad han gör och få lite bättre koll på alla olika produktionslinor som går kors och tvärs. Det gav garanterat mersmak! Det är också på motortillverkningen jag ska vara under min nästa period efter nyår. Idag blev det klart att jag kommer sitta med materialplanerarna och planera avrop och transporter in till verkstaden men också jobba med ett eller annat projekt inom logistikutveckling. Helt nytt område för mig så jag räknar med att lära mig massor.

Idag har jag varit Management Trainee vid L’Oréal i 9 månader, och det har gått otroligt fort måste jag säga. Det kanske är en klyscha men faktum är att tiden aldrig runnit iväg så fort som dessa 9 månader.
Att tiden runnit iväg har flera anledningar, det har tagit tid att sätta sig in i allt, alltid haft fullt upp, varit väldigt roligt på jobbet. Resultatet av det är att jag numera är väldigt rastlös på fritiden, otroligt uttråkad på tunnelbanans entimmesfärd och väldigt många gånger går tankarna tillbaka till jobbet. Inte för att jag alltid måste tänka tillbaka på jobbet, utan för att det alltid finns något där borta i alvik (kontoret) man kan utveckla, förbättra eller starta upp. Det är för mig den roligaste delen med att ha L’Oréal som arbetsgivare.

Vad har jag gjort fram till idag?
Produktchef för deodoranter, solvård (3 märken)
Sponsoransvarig för Vår Ruset
Och ansvarig för ett projekt som jag än så länge inte får säga någonting om (alltid velat arbeta med hemliga saker =0)

Istället för att jag ska skriva ner vad allt detta innebär i världens längsta inlägg. Tänker jag ta en del i taget, för det finns massor att berätta!

Ovan har hur som helst varit steg 1 i mitt traineeprogram, och nu har jag precis blivit varm i kläderna på steg 2. Produktchef på en för mig helt annan division. PPD eller professionell products division.

Kort e gott, mer info nästa gång