Förra veckan slog traineegruppen ett slag för produktkunskap och kundkännedom genom att låna 12 lastbilar och bussar och köra ner till Malmö för ett besök hos vår återförsäljare där. Tyvärr låg jag sjuk halva veckan, men lyckades till slut ta mig ner med tåg i lördags för att shoppa i Köpenhamn, äta god middag med hela gänget och delta i lastbilskonvojen hem på söndagen.

Delar av traineegänget på promenad i Köpenhamn

Jag körde tillsammans med kollegan Emma två olika bilar under åtta timmar (tyvärr blev vi lottade att köra en Volvo också, men man kan ju inte vinna jämt…). I vilket fall superkul! När vi stannade för glass på ett truckerhak utanför Linköping fick vi väldigt konstiga blickar från de andra lastbilschaffisarna – kanske inte varje dag som två blonda tjejer kör en lastbil ihop 🙂

Jag trivs framför vår lastbilskonvoj, tyvärr lottad att köra Volvon första streckan…

Idag har jag exakt 8 dagar kvar på min praktikperiod på motormonteringen, och jag börjar långsamt inse att det är dags att förbereda mig för att sluta. Känns lite konstigt att det snart är dags att packa ihop, och samtidigt dags att lägga i överväxeln för att hinna med allt jag vill avsluta innan nästa fredag!

Delvis har jag jobbet som materialplanerare där jag vill ge en bra överlämning till den som ansvarar för ”mina” leverantörer efter mig. Sedan jobbar jag också sedan några veckor tillbaka med ett logistikprojekt här på motorverkstaden. Det är lite hysch-pysch runt det, men det går i stora drag ut på att ändra våra materialflöden så att de blir mer effektiva och se till att materialet kommer närmare montören så att den inte behöver lägga värdefull monteringstid på att ta flera steg för att hämta en skruv eller mutter. Just nu jobbar jag med hur materialet ska komma in till line så att det blir så lätt som möjligt för montören, alltså i rätt ordning, rättvänt så att det är lätt att plocka osv. Väldigt spännande och väldigt ont om tid att få klart min del innan jag slutar – en utmaning! Dags att kavla upp ärmarna och hugga i 🙂

Förra veckan fick jag oväntat känna på Scanias internationella sida. Sedan länge hade jag planerat en långhelg i Nederländerna som ett avbrott i den gråa februarikylan, som en chans att ladda batterierna. Jag hade däremot inte planerat att min resa överhuvudtaget skulle ha något med Scania att göra. Men när det visade sig att min traineekollega Anders samtidigt skulle resa under några dagar till en stad som bara ligger 20 minuter bort för att arbeta med ett projekt i samarbete med Scanias regionkontor, blev det lite för lockande för att stå emot.

På vägen från en träff med kompisar till en annan passade jag alltså på att svänga förbi Scania Benelux, regionkontoret som jag var väldigt nyfiken på inför mina tre månader på motsvarande kontor i Italien. Där gick jag runt och skakade hand och lyssnade på titlar som jag inte ens visste fanns, och förundrades över hur mycket folk som jobbar på Scania utanför Sverige. På regionkontoren sitter folk och arbetar med orderläggning, sälj, service, inköp, reservdelar och en massa annat som jag inte visste att man kunde jobba med. Helt enkelt en rad olika intressanta tjänster inom Scania utomlands.

Anders framför Scania Benelux.

En sak jag verkligen inte visste innan förra veckan var att det är möjligt att jobba utomlands även inom utveckling på Scania. Vårt utvecklingscentrum finns i Södertälje, men vi har också ett behov att finnas där våra kunder är, alltså i hela världen. Exempelvis har min traineekollega Anders då på sin andra praktikperiod fått ett projekt där han tittar på de Scaniabilar som är sopbilar och hur de används rent tekniskt av kunderna. Detta har lett till resor för att träffa kunder i både Tyskland, Nederländerna och snart även Frankrike. Jag behöver väl knappast nämna att han är väldigt nöjd med sitt jobb? På regionkontoret träffade jag också Andreas, som efter några år inom utveckling av styrsystem för växellådor nu har flyttat till Nederländerna genom Scanias Personal Exchange Program för att jobba med tekniskt stöd till den lokala organisationen i ett halvår. Ett annan slags arbete än att konstruera toppkvalitet, men inte mindre utmanande.

Som motköp till min rundtur på Scaniakontoret med Anders och Andreas tog jag med dem till mitt gamla utbytesuniversitet i Eindhoven och en sedan länge planerad återträff med mina kompisar. De bilderna får nog stanna i mitt privata fotoalbum, men jag kan bara konstatera att man alltid har kul med Scaniakollegor 🙂

Oavsett vilket företag man arbetar på är det mycket värt att ha bra koll på företagets produkter. För några år sedan berättade en vän till mig att hon hade varit på intervju på ett telecombolag och blivit ombedd att förklara vilken sorts datauttag de hade i byggnaden. Ehrm. Ja, hon fick inte jobbet. Det är ett ganska extremt exempel, men det finns också en tanke bakom att ha anställda med passion och förståelse för produkten. Med bra produktkunskap blir jag dels en bättre ambassadör och dels bättre på att förstå vad som är viktigt för kunden och därmed vilka arbetsuppgifter jag ska lägga krut på.

Igår hade jag mitt första pass som demoförare på Scanias DemoCentre. I korthet är det ett ställe där kunder, Scaniaanställda och andra gäster kan komma på besök för att få köra Scanias lastbilar och bussar på en provbana. Eftersom banan är avgränsad räcker det med vanligt körkort för personbil för att få köra – så länge det i varje bil finns en utbildad demoförare som ansvarar för säkerheten och hjälper till att visa hur man kör. Med hjälp av lastbilskörkortet och en specialutbildning för demoförare har jag nu blivit en typ av ambassadör för Scanias produkter. Tanken är att jag ska komma dit några gånger i månaden och demonstrera våra fordon. Snacka om bra motivation för att hålla min produktkunskap på topp!

Jag hade laddat med ordentligt med kunskap inför mitt första pass så att jag skulle kunna sitta där tillsammans med erfarna Scaniaägare och försöka förklara skillnaden mellan den gamla och den nya retardern (fråga inte). Istället blev det ganska bra uppvärmning in i demoförarrollen med en grupp nyanställda från Scania där jag fick visa glada amatörer hur man ställer in stolen och kör med automatisk växling. En väldigt rolig eftermiddag!  (Och nej, ingen frågade om jag var ny och ingen körde av vägen 😉 )

Den här veckan blir extra kort för mig eftersom jag är ledig torsdag till söndag och ska åka ner och träffa familj (min sambos) och vänner i Nederländerna. Med en medeltemperatur på plus 5 är det kanske inte drömsemestern för de flesta svenskar under vinterhalvåret, men för mig som inte har träffat mina kompisar på ett år är det verkligen efterlängtat. En chans att ladda batterierna och ha en riktigt skoj helg! Tot maandag!

I fredags hade jag en annorlunda dag. Istället för att åka upp till motorverkstaden åkte jag till Utbildningscenter för att ha kick-off med min seminariegrupp. Gruppen består av nio traineer som tillsammans ska planera en seminarievecka på temat ’Sales to Delivery’, alltså Scanias process fram till att kunden får sin lastbil eller buss. Seminarieveckorna är vår chans att få lära oss ett lite större perspektiv än det vi ser på våra praktikplatser och få lyssna till riktigt bra talare, så jag är väldigt taggad att sätta igång med arbetet!

Vi nio ska tillsammans planera veckan vilket innebär att bestämma allt från vilka talare vi ska ha till om vi ska ha bullar eller frukt till förmiddagsrasten. Vill bara betona att det inte automatiskt är bullarna som kommer kräva minst diskussion… Personligen tycker jag att vi borde diskutera mer med hjälp av post-its, mitt favorithjälpmedel som jag jobbar med varje dag. Just nu har jag t.ex. ett par post-its framför mig där jag skrivit upp små puckar jag ska göra så fort jag har tid. 

Men man kan också göra mycket annat kul med post-its, se exempelvis:

Extreme Sticky Notes Experiment

Funderar också på en annan sak. Det heter kick-off när man startar något. Vad heter det när man avslutar något? Kick-on?

Hur mycket ska man egentligen utmanas som ny på ett jobb? Igår var jag på möte med en grupp andra nyanställda och ledningen på Inköp för att diskutera hur vi har upplevt vår introduktion och det stöd vi fått som nya på Inköp. Det var rätt häftigt att sitta på möte med ledningen och få framföra sina idéer och ställa frågor till dem. Kul att kunna påverka även som nyanställd.

Något som vi snuddade vid var en diskussion om hur mycket man egentligen ska hjälpa någon som är ny. Har suttit och funderat en del på det idag. Självklart finns det fallgropar som man kan guidas runt för att slippa falla i men det ligger också ett värde i att själv få upptäcka hur jobbet funkar och lära sig att prioritera, effektivisera och hantera sin tid själv. Som ny vill man ha hjälp och stöd, men samtidigt blir det ju en björntjänst i långa loppet om ens handledare eller chef blir någon slags ”curlingförälder” som tar bort alla utmaningar så att man inte själv får möjlighet att utvecklas. Helt klart en svår balans att tänka på om man själv någon gång skulle handleda någon.

Min nästa utmaning heter  Italienska för nybörjare och är på väg hem till mig med posten. I september åker jag nämligen till Italien i tre månader för att arbeta på Scanias italienska marknadsbolag, en fantastiskt lyxig möjlighet att få prova på Scanias internationella sida och lära känna en annan kultur. Men eftersom italienare inte direkt är världsberömda för att prata fantastisk engelska, och mitt italienska ordförråd nu ungefär sträcker sig till ”Doue straio, grazie” (som med lite liberal stavning borde betyda ”två solstolar, tack”), är det nog dags att göra något åt saken.

Igår slog olyckan till. Ett felsteg på gymmet är inga problem i vanliga fall, men när man hoppar för att landa med full kraft på ena foten och den hamnar bara halvt där den ska vara har man helt plötsligt ett problem. Efter några timmars väntan och undersökning visade det sig att den inte var bruten (puh!) men trots det anlände jag imorse till jobbet på kryckor. Inte så glamoröst 🙂

Men det är vid sådana här tillfällen jag påminns om varför jag jobbar på det här företaget. Visst, lastbilar är coolt, men anledningen till att jag sökte hit och trivs här är ändå människorna. Idag fick jag hjälp att bära min väska på centralen, hjälp att komma på bussen, skjuts ända till dörren av busschauffören på Scania, hjälp att ta mat i lunchmatsalen och dessutom ett stort antal dörrar öppnade här och var – mestadels av folk jag inte känner. Ett gäng små insatser som gjorde min dag. Det värmer i hjärtat att ha tur i oturen. Jag borde nog stuka foten oftare.

Det är en utmaning att ha lagom mycket att göra. Som ny på en avdelning vill jag gärna visa att jag vill lära mig och är sugen på att ta på mig arbetsuppgifter. Dessutom tycker jag att det är supertråkigt att sitta sysslolös. Men samtidigt är det viktigt att jag inte tar på mig alldeles för mycket uppgifter så att jag istället blir stressad och inte hinner med det som verkligen måste göras. Det är lätt att det blir en bergochdalbana med att ta på sig för mycket, inse det, ta på sig för lite, inse det, och så vidare: upp och ner och upp och ner.

Balansen mellan för lite och för mycket att göra är mycket svårare än jag hade kunnat tro. Dessutom blir det dubbelt så svårt när man byter avdelning var tredje månad. På en arbetsplats där man har fått in lite rutin kan man uppskatta relativt bra hur lång tid något kommer att ta, men när man är helt ny är det nästan omöjligt eftersom man inte vet exakt vad uppgifterna egentligen går ut på. Det är ju lite som att sätta ett mål för sin tid på Lidingöloppet utan att först ta reda på hur långt det är.

Men om det är något traineeprogrammet kommer tvinga mig att lära mig så är det detta. Jag kommer vara tvungen att hela tiden ha ordning på hur jag fördelar min tid och uppskatta hur lång tid ett nytt uppdrag kommer ta så att jag kan bedöma om jag hinner med det. Tips och tricks för hur man blir bra på det tar jag gärna emot!

Något annat jag kommer tvingas bli bra på är att komma ihåg namn. Om någon av mina nya kollegor läser det här: Sorry, jag jobbar på det.

Hur svårt kan det egentligen vara att lära sig köra lastbil? Jag hade kört lastbil ett par gånger på Scanias democenter innan det var dags att börja övningsköra för det C-körkort alla traineer får ta, och tyckte att det var helt fantastiskt kul. Tänk dig en racingbana fast med ett fordon som väger 60 ton. Wow. Och det var väl inte så svårt det där. Man gasade lite, bromsade lite och svängde i svängarna. Piece of kaka.

Behöver väl knappast berätta att jag ganska snart landade i verkligheten när jag hade min första riktiga körlektion. Skillnaden mellan att köra lastbil ute i trafiken och på democenter kan kanske lättast beskrivas som skillnaden mellan att övningsköra för personbil och att åka gokart. Visst, man lär sig gasa, bromsa och svänga på gokartbanan men i verkligheten tillkommer det långsamma tanter, barnvagnar, långsamma tanter med barnvagnar, hörn som man inte ser runt och att växla, växla och växla. En växellåda för lastbil har 12 växlar, så det är lite som att vara sexton år igen och sitta i en bil för första gången. Som Bambi på hal is helt enkelt.

Men snart är det på riktigt. Om en månad kör jag upp och till dess måste allt sitta. Dags att börja drömma om växellådor på nätterna och rabbla lastsäkring på tåget till jobbet. Ärligt talat är det mycket roligare än det låter. Och belöningen ligger ju i målet: att klara körkortet. Inom kort kommer jag att vara en trucker. Dock utan keps 🙂 Frågan jag har börjat ställa mig är bara: kan jag fortfarande köra personbil? Akta er mamma och pappa, nu är det jul och jag kommer hem och provar.

 ”What happens in Sälen, stays in Sälen”. I helgen har hela traineegruppen och förra årets traineegrupp varit i Sälen. Det klassiska citatet för alla åka-bort-över-helgen-ställen att man inte får prata om vad som hänt gäller ju även i Sverige.  Men jag väljer att ta ett litet sidosteg från regeln, inte för att skvallra om några pinsamma historier, men för att lista helgens highlights:

Highlight 1) Snöfritt.
Ja, det är faktiskt en highlight. Precis som väntat var det inte alls fel att få ta långa sovmorgnar och spendera lördagen på äventyrsbadet och saunaland istället för i skidbacken. Mmm… Det fanns visserligen en del snö, men tillräckligt lite för att vara en fullgod ursäkt att välja varm och avslappnad istället för kall och mörbultad. Skidor får jag väl åka nästa år istället.

Highlight 2) Nätverkande med före detta traineer.
Vi hade fem årgångar av traineer representerade i Sälen, och det var väldigt kul att träffa alla, knyta kontakter och bara snacka över en lunch eller middag. Nu fanns all den där tiden som det vanligtvis är så ont om. Nätverkandet kulminerade i en femkamp med olika snöfattiga grenar där mitt lag tog hem en väldigt ful pokal som jag nu har stående i bokhyllan hemma. Vi hade också tre fina fester, där jag tyvärr inte kan gå in på detaljer om jag fortfarande vill att mina kollegor ska prata med mig…

Highlight 3) E-type.
På lördagen åkte vi till ett uteställe i Sälen för att se E-type live. Det fanns egentligen ganska många minus angående den konserten, som att han tydligen inte kunde sina egna texter (!) (till skillnad från oss i publiken som alla mindes tiden då Angels crying var hetast på dansgolvet), att Gert Fylking var uppe på scenen och strippade, och att det var sjukt trångt, svettigt och varmt. Men det var satans häftigt att se en av Sveriges stora artister bara en meter bort och skrika sig hes till låtar man inte har hört på tio år! Nostalgitripp deluxe.  

Nu är det vardag på jobbet igen, eller så mycket vardag som det blir som trainee 🙂 Skönt att vara hemma på ett sätt, men jag längtar redan tillbaka till Sälen…

Highlight 1, 2 och 3.

Inköpsjobbet är väldigt internationellt. Varje vecka mailar och ringer jag folk från hela Europa, antingen för att jag vill fråga dem något eller för att de vill fråga mig något. Då får man sitta där med sin  bästa svengelska och fundera på vad en massa ord heter som man aldrig i sitt liv behövt använda förut. ”Avsändning” till exempel. Någon som har en bra översättning?

Jag har också insett något ganska märkligt: att det inte alltid är en fördel att vara bra på engelska. Om jag skulle sitta en hel helg och kolla på Morden i Midsomer eller engelska kostymdraman skulle jag nog prata en väldigt ”posh” Oxford-engelska på jobbet på måndagar, men de som jag kommunicerar med skulle nog inte förstå ett ord vad jag säger. Tvärtom, de telefonsamtal där jag känner att min engelska inte riktigt är med är också de som går bäst och där vi snabbast kommer till en lösning. Ibland är det en fördel att göra det enkelt.

Den här veckan ska jag göra allting enkelt för mig så att jag hinner med allt jag ska göra på bara tre dagar istället för fem. På torsdag morgon åker vi nämligen med hela årets traineegäng och många traineer från tidigare år till Sälen på skidresa. På programmet står bland annat gemensam lunch, femkamp och temafest. Och skidåkning då – utan snö. De ihållande plusgraderna i landet som gjort mig lycklig varje morgon när jag väntat på bussen i snålblåsten, innebär tyvärr också att jag missar min enda chans att åka skidor i år. Men när jag tänker efter innebär det ju också att jag slipper ungefär 15 kg packning inklusive skidorna och slipper att gå upp klockan sju på morgonen efter en lång afterski (eller vad det nu kan heta om man inte åker skidor innan). Dessutom är det ju upplagt för mer bastu, mer mys och snack i lägenheterna och mer äventyrsbad. Helgen ser ljus ut.