Just nu har jag det väldigt lugnt. Otrolig kontrast gentemot produktionens pulserande vardag. Jag sitter för tillfället mellan två stolar eller rättare sagt mellan två olika avdelningar och projekt. Jag ska lämna POL för att ta en konsultande roll på en leverantör till Scania. Mitt uppdrag är att stötta en leverantörs inköpsarbete och jag kommer därmed vara på plats dagligen hos leverantören. Lite tråkigt att inte få köra klart mina veckor på POL då jag verkligen trivdes som fisken i vattnet när jag var ute på turné i Småland förra veckan. Leverantörsbesöken gick riktigt bra och jag kände att jag kunde tillföra något trots att jag är helt färsk på avdelningen. På grund av detta tillfälliga tomrum av arbete ägnar jag mig åt att mingla i korridorerna, läsa på om Scanias inköpsprocess och skriva blogginlägg.

En intressant nyhet som publicerades förra veckan var Leif Östlings utspel om att Scania och MAN inte ska ingå något närmare samarbete och att detta har förankrats i Volkswagens ledning. Läs mer om detta här. Huruvida detta är bra eller dåligt har jag alldeles för lite insikt i för att kunna kommentera. Det man dock kan konstatera är att när Östling inte längre är VD för Scania är chansen eller risken (beroende på hur man vill se det) mycket större att det blir någon form av samarbete eller sammanslagning mellan Scania och MAN. För som det känns just nu är det Östling som sitter med trumf på hand och trumfen behåller han åtminstone fram till 2015.

Hur mycket ska man egentligen utmanas som ny på ett jobb? Igår var jag på möte med en grupp andra nyanställda och ledningen på Inköp för att diskutera hur vi har upplevt vår introduktion och det stöd vi fått som nya på Inköp. Det var rätt häftigt att sitta på möte med ledningen och få framföra sina idéer och ställa frågor till dem. Kul att kunna påverka även som nyanställd.

Något som vi snuddade vid var en diskussion om hur mycket man egentligen ska hjälpa någon som är ny. Har suttit och funderat en del på det idag. Självklart finns det fallgropar som man kan guidas runt för att slippa falla i men det ligger också ett värde i att själv få upptäcka hur jobbet funkar och lära sig att prioritera, effektivisera och hantera sin tid själv. Som ny vill man ha hjälp och stöd, men samtidigt blir det ju en björntjänst i långa loppet om ens handledare eller chef blir någon slags ”curlingförälder” som tar bort alla utmaningar så att man inte själv får möjlighet att utvecklas. Helt klart en svår balans att tänka på om man själv någon gång skulle handleda någon.

Min nästa utmaning heter  Italienska för nybörjare och är på väg hem till mig med posten. I september åker jag nämligen till Italien i tre månader för att arbeta på Scanias italienska marknadsbolag, en fantastiskt lyxig möjlighet att få prova på Scanias internationella sida och lära känna en annan kultur. Men eftersom italienare inte direkt är världsberömda för att prata fantastisk engelska, och mitt italienska ordförråd nu ungefär sträcker sig till ”Doue straio, grazie” (som med lite liberal stavning borde betyda ”två solstolar, tack”), är det nog dags att göra något åt saken.

Nu är man lite trött. Förklaring till detta är kan inte beskyllas enbart på en faktor utan många olika som samspelar.

Faktor 1: Det är fredag och det har varit en väldigt omtumlande vecka med mycket ny information som ska bearbetas och struktureras upp i huvudet. Det är andra veckan på R&D och det är som mina kollegor har nämnt i tidigare blogginlägg; att det är väldigt energikrävande att gå från en avdelning där man precis börjat lära känna folket och gå över till en ny för att börja om hela introduktionsfasen.

Faktor 2: Jag har en ganska kass skrivbordstol för tillfället som gör att jag sitter som en ostkrok och knapprar frenetiskt på mitt skrivbord. Det går an när man är uppe och springer mycket men alltför långa skrivbordsbesök är inte det ultimata.

Faktor 3: Jag fick närvara på ett sjukt spännande R&D-teknikmöte under förmiddagen där alla högdjuren samlades för att diskutera. Min uppgift som jag gav mig själv var att stå tyst längs väggen och försöka hänga med så mycket som möjligt i dialogerna i hopp om att lära mig hur de stora pojkarna och flickorna pratar. Jäkligt intressant men väldigt tungt för benen då jag stod stilla på samma intorkade kaffefläck på golvet under 90 minuter.

Nepp, nu ska jag ta och unna mig en lite fruktstund samt vattna min trötta krukväxt. Den hängiga grönsaken ser ut som jag känner mig för tillfället. Trevlig helg!

-Jens

Igår slog olyckan till. Ett felsteg på gymmet är inga problem i vanliga fall, men när man hoppar för att landa med full kraft på ena foten och den hamnar bara halvt där den ska vara har man helt plötsligt ett problem. Efter några timmars väntan och undersökning visade det sig att den inte var bruten (puh!) men trots det anlände jag imorse till jobbet på kryckor. Inte så glamoröst 🙂

Men det är vid sådana här tillfällen jag påminns om varför jag jobbar på det här företaget. Visst, lastbilar är coolt, men anledningen till att jag sökte hit och trivs här är ändå människorna. Idag fick jag hjälp att bära min väska på centralen, hjälp att komma på bussen, skjuts ända till dörren av busschauffören på Scania, hjälp att ta mat i lunchmatsalen och dessutom ett stort antal dörrar öppnade här och var – mestadels av folk jag inte känner. Ett gäng små insatser som gjorde min dag. Det värmer i hjärtat att ha tur i oturen. Jag borde nog stuka foten oftare.

Det är en utmaning att ha lagom mycket att göra. Som ny på en avdelning vill jag gärna visa att jag vill lära mig och är sugen på att ta på mig arbetsuppgifter. Dessutom tycker jag att det är supertråkigt att sitta sysslolös. Men samtidigt är det viktigt att jag inte tar på mig alldeles för mycket uppgifter så att jag istället blir stressad och inte hinner med det som verkligen måste göras. Det är lätt att det blir en bergochdalbana med att ta på sig för mycket, inse det, ta på sig för lite, inse det, och så vidare: upp och ner och upp och ner.

Balansen mellan för lite och för mycket att göra är mycket svårare än jag hade kunnat tro. Dessutom blir det dubbelt så svårt när man byter avdelning var tredje månad. På en arbetsplats där man har fått in lite rutin kan man uppskatta relativt bra hur lång tid något kommer att ta, men när man är helt ny är det nästan omöjligt eftersom man inte vet exakt vad uppgifterna egentligen går ut på. Det är ju lite som att sätta ett mål för sin tid på Lidingöloppet utan att först ta reda på hur långt det är.

Men om det är något traineeprogrammet kommer tvinga mig att lära mig så är det detta. Jag kommer vara tvungen att hela tiden ha ordning på hur jag fördelar min tid och uppskatta hur lång tid ett nytt uppdrag kommer ta så att jag kan bedöma om jag hinner med det. Tips och tricks för hur man blir bra på det tar jag gärna emot!

Något annat jag kommer tvingas bli bra på är att komma ihåg namn. Om någon av mina nya kollegor läser det här: Sorry, jag jobbar på det.

Ny stol, nytt skrivbord (med grymt snyggt skrivbordsunderlägg á la mellanstadiet) och nya arbetskollegor. Alla nya namn cirkulerar runt-runt i mitt huvud. Praktikperiod nummer 1 har kommit till sitt slut och arbetsperioden inom Utveckling tar sin början i och med denna tisdag.

Jag ska under de nästkommande tre månaderna arbeta inom en avdelning där man hanterar kortare utvecklingsprojekt. Jag ska förklara kort. Låt oss säga att marknaden efterfrågar en viss funktion i lastbilshytten (exempelvis en krok att hänga truckerkepsen på). Då det är ett mindre projekt med få projekttimmar och med en budget som är relativt tun i utvecklingsmått sett så anses det vara av en speciell typ av projekt (Det har så klart en förkortning men jag undviker att vara allt för detaljerad i mina inlägg nu när jag sitter på en hysch-hysch avdelning. För övrigt så kommer det ta mig minst fem år innan jag pratar flytande Scania). Mitt uppdrag blir till att identifiera vilka avdelningar inom Scania som kommer påverkas och involveras av eventuell implementering av truckerkepskroken samt vad kostnaderna för varje avdelning kommer att bli.

Det här innebär att jag kommer få vandra runt och träffa en massor av blandat folk vilket resulterar i en förhoppningsvis god insyn och förståelse för Scanias utvecklingsprocess. Som en lite bonus så kan man inte ignorerar att ens kontaktnät kommer expandera vilket är väldigt fördelaktigt – en liten tjänsteförmån kan man tycka om man är lite nördig som vi traineer ändå är.

En ytterligare bonus är att det kommer sitta fler traineer i detta kontorslandskap än vad jag hade borta på motormonteringen. Redan avverkat en traineelunch samt en traineefika idag. Det kommer bli tre bra månader känner jag på mig.

Mitt snygga skrivbordsunderlägg för en period framöver

-Jens

Idag åkte jag för första gången med Scanias nya busslinje från Cityterminalen i Stockholm till Scania i Södertälje. Inget ont om pendeltågen men det är svårt för SL att matcha mjuka säten, lugn och ro, och direkt transport till Scania utan byten. Och hur coolt är det inte att stega in på busstationen, flasha sitt månadskort och kliva på “Scania Job Express”? Antagligen det närmaste en vit limousine jag kommer att komma på jobbet 🙂

Enda nackdelen är att bussen inte går riktigt ända fram till min nya arbetsplats. Japp, idag är första dagen på min andra traineeperiod och helt plötsligt är jag ny på jobbet igen. Vissa saker är likadana, som min dator, många program och min kaffekopp (om vi ska vara noga är det ju egentligen en tekopp). Men andra saker är som att börja om på nytt igen, exempelvis min totala oförmåga att komma ihåg namn när jag har hälsat på mer än tre stycken 🙂 Men det är också spännande att börja “nytt jobb” med nya kollegor och ny chef för andra gången på tre månader. Verkligen en rivstart på 2012! Det jag ska göra under de närmaste 3 månaderna är materialplanering, alltså hjälpa till att se till att vi får tillräckligt med material levererat för att kunna tillverka våra motorer. Jag sitter i ett kontor bredvid produktionsline, har idag hämtat ut en gul reflexjacka och imorgon blir det rundtur på linan iförd stålhättade skor. Wow-känslan är definitivt här…

Då var det dags för mitt allra sista inlägg på traineebloggen, snabbt räknat verkar jag totalt ha fått ihop 12st sedan starten i mars. Inte så himla många kan jag känna såhär i efterhand.. Men det kanske är ett tecken på att jag har det alldeles för kul på jobbet, tiden bara försvinner!

Här kan ni se några av de artiklar jag köper i pressgjutet aluminium...

Traineeprogrammet har varit en fantastisk resa. Programmet har inneburit 14 månader som varit otroligt jobbiga på många sätt men som jag i efterhand förstår verkligen fått mig att utvecklas både professionellt och personligt. Markus Nikkinens ord i hans sista blogginlägg här på traineebloggen kan jag verkligen identifiera mig med – jag har ”varit yr som en höna och känt mig som ett skämt”. Att ha varit det under 14 månader hjälper dock inte, jag känner mig precis lika yr igen, nu när jag gått på min ordinarie tjänst.

Så jag väntar på irra rätt och ut ur det stora bollhavet som jag just nu befinner mig i. Inköp är en otroligt spännande arbetsplats, det går nog nästa aldrig att bli fullärd. Just därför känns det mest som att simma omkring i ett bollhav. Jag kan lära mig mitt jobb utifrån olika perspektiv: administrativt, inköpartiklarnas funktion, hur olika leverantörer arbetar, tillverkningsteknik, förhandlingsteknik, juridik, ritningsgranskning, relationsbyggande med leverantörer, ekonomisk granskning av leverantörer (extra viktigt om det skulle komma en ny nedgång nu) osv. Just nu jobbar jag nästan dygnet runt – för ja, jag drömmer faktiskt om jobbet. Nördigt nog tycker jag att det känns helt rätt! För är det något jag har blivit under mitt traineeår så är det lastbilsnörd (hoppas att jag inte låter allt för knäpp!).

Hoppas ni fått lite inblick i Scania via mina inlägg – de nya traineerna har verkligen kickstartat med sitt bloggande så missa inte dem!

Gott Nytt År!!!

Den första praktikperioden börjar gå mot sitt slut och det är dags att lämna kontorslandskapet på Global Produkteknik uppe på motormomnteringen. Jag har knutit ihop säcken så väl jag har kunnat när det kommer till det projekt som jag har sysslat med här (monteringstider av den nya kommande V8 motorn). Dock är det inte helt komplett då vissa uppgifter som jag behövde kommer inte finnas tillgängligt förän en bra bit in i januari. Av den anledningen gjorde jag en överlämning igår och är relativt färdig här.

Då är frågan vad man ska göra de två sista dagarna man har kvar på avdelningen DEPB. Ska jag sortera mina pennor efter färgskalan eller rådande bläckkvantitet? Ska jag skjuta häftklamrar över till den äldre traineekollegan C-J och se hur lång tid det tar innan han kommer över och ger mig lite morgonstryk? Morgonstryk…för övrigt ett uttryck myntat av herr C-J när jag började leka med hans lastbilsmodeller på hans skrivbord, var tydligen mina ljudeffekter som irriterade. Ja nog är det en konst att avsluta sin tid på en avdelning med stil, jag gör mitt bästa.

C-J ovetandes och sekunderna innan en plötslig skur av häftklamrar

Fast så rastlös är jag inte. Ska snart vidare till Utveckling för att ha genomgång om vad jag ska syssla med nästa praktikperiod och sen blir det lunch med ett gäng traineer. Imorgon blir det till att packa ihop sina saker och rensa upp bland papper och filstrukturer innan jag beger mig av hemåt till födelseorten Falun för att spendera nyår med vänner och flickvän. 

Gott Nytt År till er alla!

-Jens

Förra veckan hade vi en så kallad seminarievecka. Fantastisk vecka med föreläsningar, case-lösning och mycket trevligt utbyte med de övriga traineerna. Se gärna Jens blogg för ännu mer information. Men vägen till en perfekt seminarievecka var inte arbetsfri då jag var med i den grupp som arrangerade veckan. Att arrangera en seminarievecka kräver mer jobb än man från början kan tro. Personer som man gärna vill ska komma och prata om sin roll i Scanias utvecklingsarbete är tyvärr uppbokade men de rekommenderar allt som oftast en ny person. Men har man otur är även den personen uppbokad och man kastas runt mellan olika personer inom företaget. Detta är på intet sätt något negativt då du kommmer i kontakt med fler och fler människor och på så sätt breddar nätverket ytterligare.

Något annat som jag också ägnat arbetstid åt under mina första månader på Scania är att lära mig köra lastbil. Med slutresultatet att jag i förrgår klarade uppkörningen och numer kan kalla mig en äkta Trucker. Fantastiskt! Detta trots att jag fastnade mitt i en brant isig backe på väg upp till Trafikverket.

Jag hade genomfört min uppkörning utan några större besvär och kände, min torra mun till trots, att det borde ha gått vägen. Då, i den sista svängen, den sista backen, så faller det snö från hyttaket och jag blir skrämd och bromsar, vilket leder till att jag står still mitt i en brant backe med snö/is under däcken. Jag kommer inte en meter framåt då däcken bara spinner. Detta leder till att jag får backa meter för meter och hela tiden testa om jag får fäste under däcken. Till slut, precis innan lastbilens bakdel sticker ut i den hyfsat vältrafikerade vägen bakom mig, känner jag hur däcken får fäste och jag kan forcera mitt stora fordon till dess rätta position på Trafikverkets parkering. Den enda kommentaren från kontrollanten var “Nu lärde du dig nåt.”  När jag sedan med mitt godkända bevis i fickan tar min Saab och rullar ner från Trafikverket ser jag hur en traktor precis har skrapat bort all snö och is så att man ser asfalten och även sandat noggrant runt omkring…

Kontentan med detta inlägg blir hur som helst att man är bortskämd som trainee. Jag har redan, efter knappa fyra månader fått en relation och kontakt med många intressanta människor inom Scanias organisation och samtidigt lärt mig mer om Scanias utvecklingsprocess än vad många av mina kollegor på chassieverkstaden kan. Jag har även fått chansen att lära mig att köra lastbil vilket ger mig en ökad förståelse om produkten och slutkundens situation och vardag. Som en av cheferna som talade under veckan sa: “Vill man veta hur företaget Scania mår ska man kidnappa och tortera traineegruppen, det är ni som har den allra bästa helhetsbilden”.

/Markus “Truck driver” Wernberg