En lyxig prao-period
Nov 16
Octapharma
Comments Off on En lyxig prao-period
Vid ett par tillfällen under de här första veckorna som trainee på Octapharma har jag känt mig som en prao. Ni kanske minns hur det kändes att vara prao? Grundskolans praktiska arbetslivsorientering var, och är, ett välmenande försök att ge ungdomar ett litet smakprov på det vuxna arbetslivet. Ibland funkar det bra, min bästa prao-period var två veckor på en förskola, eftersom barnen var roliga och jag alltid var den bästa på att spela fotboll (det är jag inte här på Octapharma). Ibland finns det inte så mycket för prao-eleven att göra och hen kan till exempel få gå runt och skrota några dagar i en häftig skejtaffär som bara har kunder på eftermiddagen, när prao-eleven har gått hem.
Nu, femton år senare, är jag bättre utbildad, bättre betald, och befinner mig i en stor, komplex och spännande fabrik, men ändå i en roll där jag ibland står och tittar på en annan person som skickligt utför sitt jobb – fyller flaskor med proteinlösning, laddar en frystork eller provar ut den perfekta slangklämman – och där jag inte har så stora möjligheter att hjälpa till. Detta är naturligtvis en del av syftet med trainee-programmet, ett slags privatundervisning i tillverkning av biologiska läkemedel. Det låter som en enorm lyx, och det är det också.
Men efter att ha jobbat (forskat) några år har jag liksom vant mig vid att folk förväntar sig att jag skall mäta, analysera, producera konkreta resultat, och det har känts lite konstigt att inte göra det. Det var därför trevligt när det i förra veckan damp ner ett uppdrag på mitt skrivbord, en kartläggning av några små problem med en maskin i fabriken. Nästa gång skall jag berätta hur det gick. Cliffhanger!
Senaste kommentarerna