Kerstin gör just nu sin utlandspaktik på ett marknadsbolag i Trento i de italienska alperna. Hon är del i ett team som arbetar med ett projekt om bland annat förarträning, som är ett av de effektivaste sätten att minska lastbilens bränsleförbrukning. Här ger hon sin bild av sin verklighet.

”Eftersom jag bor i en lägenhet inne på Scanias område och har sjuttio meter(!) till kontoret brukar jag börja dagen med en promenad runt området för att vakna till. Strax efter åtta glider jag ner till caféet och tar en cappucino och småpratar lite med kvinnan som driver baren, som för övrigt bara pratar italienska. Min italienska är hyfsad eftersom jag har studerat ett halvår norr om Milano, men Italienarna förstår kroppsspråk väldigt bra som komplement om man inte finner de rätta orden.

 

Runt halv nio går jag de sjuttio meterna till mitt kontor och börjar med att stämma av olika aktiviteter i projektet jag jobbar med. Jag pratar engelska med mina kollegor, och det fungerar bra för det mesta men ibland får vi skarva på italienska. Resten av förmiddagen går åt till att förbereda en presentation för ett kommande marknadsevent.

Den italienska matkulturen är inte världsberömd utan anledning och i lunchmatsalen äter man först pasta, sen kött och grönsaker (eller ost och parmaskinka) och ibland efterrätt. En stor utmaning är att inte äta för mycket eftersom man då man riskerar att bli trött och inte få något vettigt gjort alls under eftermiddagen.

Under eftermiddagen håller jag i avstämningsmöte med kollegorna i Södertälje på telefonlänk. Vi går igenom aktiviteterna och kompletterar med ny info som jag och en italiensk kollega fick med oss från ett tvådagars seminarium i Bryssel tidigare i veckan. Det är en väldigt spännande upplevelse att hålla ett möte med fem energiska italienare och en Svensk på telefonlänk, och ljudnivån kan stundtals bli väldigt hög. Att en diskussion blir hetsig betyder inte att man är osams, utan snarare att man är engagerad. Blir frustrationen över att behöva hålla sig till engelska alldeles för hög byter man till en smattrande italienska i ett rasande tempo som gör det fullständigt hopplöst för mig att hinna med. Jag låter dem dock diskutera färdigt, och får sen en snabb redogörelse på engelska. Ibland är det frustrerande att jag inte kan språket och det känns inte alltid okej att tvinga fem italienare, i Italien, att prata engelska för att en person inte förstår annars. Men Scania är ett internationellt företag och folk rör på sig, så det är så det måste vara ibland. Hade jag varit här längre tid än tre månader hade jag dock sett till att lära mig språket ordentligt innan.

Vid klockan fem går jag från jobbet för att hinna till Bergamo flygplats och hämta tre traineekollegor (som snarare är kompisar än kollegor) som ska spendera helgen med mig. Det är 26 mil att åka enkel väg, men det tar bara två timmar eftersom det är en fin och bred motorväg hela vägen. Vi hade en jättemysig helg med vandring i Dolomiterna, båttur på Gardasjön och besök på både vingård och citronodling. Ibland är det ensamt på utlandspraktiken, men helger som denna med trevligt sällskap, då är det faktiskt helt underbart”

                                          Fyra glada Scaniatraineer

Ciao,

Kerstin