Jag hann knappt hem och packa upp mina inrökta (okej att röka på krogen i Österrike) kläder efter vistelsen i Wien innan det var dags för nästa utlandsvända – en vecka med hela traineegruppen. ”Summits” kallas det, och involverar otäcka fenomen som att lära känna sig själv och utvecklas som person. Och ett par glassiga bjudmiddagar på det. Men inga överdrifter. Fint men inte pråligt.

Detta evenemang gick av stapeln i Lingolsheim, som är något slags förort till Strasbourg, franskt men väldigt nära tyska gränsen. Det här är en stad (och ett område) som tillhört båda länderna i olika perioder genom historien, och har kulturella influenser från båda sidor. Nuförtiden är Strasbourg kanske mest känt för att Europaparlamentet regelbundet sammanträder här, men har även historiskt utmärkt sig på olika sätt. Till exempel var stadens katedral under en period den högsta i världen. Och den kändes fortfarande klart hög.

Nåja, summiten erbjöd, förutom trevligt häng med de globala kollegerna – nu börjar vi faktiskt kännas som ett riktigt team – en dags workshop med den så kallade DISC-modellen. För er som inte känner till detta är det är ett verktyg för att gruppera olika personlighetsdrag, och för detta ändamål används färger (röd, blå, grön, gul) och skalor (introvert-extrovert, etc). Det finns klart intressanta aspekter, men det kan också bli härligt absurt när en börjar prata om vilka strategier som bör tillämpas när en ska hantera olika personligheter. ”Don’t touch a blue person” eller ”never look a yellow person in the eyes”. När jag var tolv år var jag otroligt fascinerad av handböcker i överlevnad, och en del av kursens tips kändes märkligt välbekanta från vad dessa böcker rekommenderade att göra om en mötte en björn. Prata med lugn röst, backa långsamt undan, kliv försiktigt åt sidan – kanske står du i djurets väg.

Ytterligare en observation var hur de svenska deltagarna (kanske mest jag) gärna lyfte fram jämställdhetsaspekter. Som att inte alltid använda manligt pronomen när en pratar om dominans, ledarskap, chefsroller och aggression, till exempel. Ett klart intressant samtalsämne, med vissa kulturskillnader, och det blev bra diskussioner kring detta.

Sammanfattningsvis några trevliga dagar, men det var väldigt skönt att komma tillbaka till Stockholm och lägga den mest intensiva resperioden bakom sig. Fint att se den ståtliga tegelbyggnaden längst ut på Kungsholmen bada i sol, och inse att det nu börjar bli en ren njutning att cykla till jobbet. Nu följer en period med projekt här på hemmaplan, med början på avdelningen för flöden och logistik, eller Supply chain som det svengelskt heter. Mer om detta nästa gång.