Våren rasade på med finväder, en lång period på Supply chain, ett besök på Octapharmas förpackningscenter i Dessau i Tyskland, samt två veckor i Schweiz (som bara blev en vecka). Allt detta kräver (minst) ett eget inlägg, så jag väljer att skjuta upp den berättelsen till ett senare tillfälle. Just det, precis som alla stora auteurer jobbar jag här med uppbruten kronologi. Som i filmen Memento, om någon läsare eventuellt skulle vara lite till åren kommen, det vill säga född på 80-talet.

Nåja, det här ska istället handla om en annan resa, till en av Europas mest mytomspunna städer, en metropol där storhetstider och perioder av umbäranden avlöst varandra de senaste 150 åren; en plats som verkar innehålla tusen berättelser, om splittring och återförening, om krig och fred, om anarki och dekadens och modernism. Nej, det är inte Borlänge jag pratar om, det är Berlin.
Förutom att hysa Berghain (Europas kanske mest legendariska technoklubb), ett privat galleri i en konverterad bunker, en flygplats från kalla kriget lämnad mer eller mindre orörd mitt i stan, en annan helt ny flygplats lämnad oanvänd på grund av finansieringsproblem och allmän osämja, samt en miljard andra galna och underbara saker som den intresserade läsaren kan läsa om i något reportage i Vice, Rolling Stones eller The New Yorker, så upplåter Berlin också ett halvt våningsplan i en av de sydöstra förorterna åt ett av Octapharmas forskningslabb. Här tillbringar jag för tillfället mina arbetsdagar.

Forskning och utveckling (FoU) på Octapharma är ett område som genomgått stora förändringar under de senaste åren. Förut fanns det några olika forskningsavdelningar utspridda över Europa, till exempel gjordes en stor del av arbetet med den rekombinanta produkten Nuwiq i Stockholm. I takt med att företaget växte blev denna situation all mindre optimal, och till slut byggdes en stor anläggning i Heidelberg, dit huvuddelen av FoU-arbetet flyttades. Men inte allt, fortfarande finns små avdelningar kvar här och där, bland annat finns plasmaforskningen i Wien, PCR-metodutveckling i Stockholm och virusforskning i Frankfurt. Och så då labbet i Berlin.
Under avdelningsnamnet Molecular biochemistry jobbar här ca 20 personer med vad som nog är de mest grundforskningslika projekten inom företaget. Någon får en idé om en ny produkt eller modifiering av befintlig produkt, eller en förändring på marknaden tvingar företaget att reagera. Berlingruppen gör då något slags konceptstudie som sedan, beroende på resultat, kan bli ett ”riktigt” FoU-projekt som tas över av Heidelberg.

Den som jobbat inom akademisk forskning känner sig nog hemma här, tempot är lite annorlunda med mindre akut stress men mer funderande och fler öppna problem, organisationen är plattare, och det är inte samma stränga fokus på regler, dokumentation och GMP (även om det är tydligare struktur och mer ordning än i många forskargrupper inom akademin). Kaffemaskinen är den bästa jag sett inom företaget.
Tyvärr kan jag inte prata om mitt projekt, för då kommer företaget att tysta mig. För gott. Men det handlar om förädling av en av våra plasmaprodukter. Ni kommer att se resultatet om tio år när vi totalt dominerar marknaden.

Glass med kollegorna efter jobbet

Sommaren har kommit till Wien (i alla fall för mig, islänningen som inte är så van vid +20 grader på sommaren), det kommer vara svårt att åka från +20 – graderna tillbaka till Sverige. Men det är ju alltid skönt att komma hem – borta är bra, men hemma är bäst!

I dag är det min sista dag på Corporate Operation Support (COS) i Wien. De sista 6 veckorna har varit väldigt lärorika. Jag har både lärt känna en ny avdelning och se hur olika arbetssätten kan vara mellan Wien och Stockholm. Som mina kollegor har nämnt tidigare, kan det vara ganska stor skillnad, speciellt tycker jag att den ligger i kommunikationen. I Stockholm känns det som man har mycket möten och öppna kontorslandskap, här sitter man mest vid sin dator och arbetar bakom stängda dörrar, men man delar i alla fall kontor med 2-3 personer, vilket är ganska skönt. Jag har delat kontor med två tjejer från COS och sen är det två chefer som sitter på var sin sida av oss, så det är ganska mycket flöde av folk in och ut ur vårt kontor.

Hofburg

Jag har fått jobba på ett ganska spännande projekt och ett litet sidoprojekt. Men tack och lov är de rapporter jag läser och ska skriva på engelska! Jag har i för sig behövt läsa lite SOPar på franska och tyska, där hjälpte google translate ganska mycket, men det gick.  Projekten är ganska utmanande, och jag har fått gå tillbaka till det jag lärde mig om statistik och Excel på universitetet, vilket inte låg så färskt i hjärnan eftersom det var en av kurserna man läste år 1. Har även fått bläddra igenom en tysk matematikbok för att kunna räkna vidare med den data jag hade.

Promenaden till tunnelbanan på väg till jobbet

En vanlig dag på jobbet börjar med en ganska lång pendling, de håller på att bygga en tunnelbana som går från stadens centrum och ut till Octapharma (som ligger ganska långt från innerstaden), men den är inte färdig än så nu får man ta tunnelbanan från stan ut till sista hållplatsen, där tar man en spårvagn och sen tar man en buss sista biten. Det går faktiskt okej om man har en bra bok eller musik på vägen. Sen tillbringar man det mesta av dagen till att lösa projekt. Min grupp äter alltid lunch tillsammans vilket jag tycker är skönt, och de brukar gå till matsalen tidigare än de andra grupperna, vilket är bra för mig som är van vid svenska lunchtider.

Här i Wien är det ett ganska stort nätverk av trainees, både från andra ”generationer” och från min egen, så tiden här har jag också utnyttjat ganska mycket till att nätverka med mina trainee-kollegor, ge och få tips, höra deras åsikter om programmet och olika avdelningar de har varit på, höra och dela upplevelser, osv.

Påskmarknad

Under tiden här fick jag också gå in i produktionen eftersom mitt projekt berörde en produkt som inte tillverkas i Stockholm. Eftersom jag redan var inne, fick jag en extra rundvandring runt bas- och finfraktioneringsavdelningarna. Det var ganska intressant att se och jämföra med produktionen i Stockholm eftersom jag har redan spenderat några månader där.

Förutom jobbet har jag hunnit se en del av Wien, som är en underbar stad och jag kan tänka mig komma tillbaka någon gång.

Hälsningar Halldis

Jag hann knappt hem och packa upp mina inrökta (okej att röka på krogen i Österrike) kläder efter vistelsen i Wien innan det var dags för nästa utlandsvända – en vecka med hela traineegruppen. ”Summits” kallas det, och involverar otäcka fenomen som att lära känna sig själv och utvecklas som person. Och ett par glassiga bjudmiddagar på det. Men inga överdrifter. Fint men inte pråligt.

Detta evenemang gick av stapeln i Lingolsheim, som är något slags förort till Strasbourg, franskt men väldigt nära tyska gränsen. Det här är en stad (och ett område) som tillhört båda länderna i olika perioder genom historien, och har kulturella influenser från båda sidor. Nuförtiden är Strasbourg kanske mest känt för att Europaparlamentet regelbundet sammanträder här, men har även historiskt utmärkt sig på olika sätt. Till exempel var stadens katedral under en period den högsta i världen. Och den kändes fortfarande klart hög.

Nåja, summiten erbjöd, förutom trevligt häng med de globala kollegerna – nu börjar vi faktiskt kännas som ett riktigt team – en dags workshop med den så kallade DISC-modellen. För er som inte känner till detta är det är ett verktyg för att gruppera olika personlighetsdrag, och för detta ändamål används färger (röd, blå, grön, gul) och skalor (introvert-extrovert, etc). Det finns klart intressanta aspekter, men det kan också bli härligt absurt när en börjar prata om vilka strategier som bör tillämpas när en ska hantera olika personligheter. ”Don’t touch a blue person” eller ”never look a yellow person in the eyes”. När jag var tolv år var jag otroligt fascinerad av handböcker i överlevnad, och en del av kursens tips kändes märkligt välbekanta från vad dessa böcker rekommenderade att göra om en mötte en björn. Prata med lugn röst, backa långsamt undan, kliv försiktigt åt sidan – kanske står du i djurets väg.

Ytterligare en observation var hur de svenska deltagarna (kanske mest jag) gärna lyfte fram jämställdhetsaspekter. Som att inte alltid använda manligt pronomen när en pratar om dominans, ledarskap, chefsroller och aggression, till exempel. Ett klart intressant samtalsämne, med vissa kulturskillnader, och det blev bra diskussioner kring detta.

Sammanfattningsvis några trevliga dagar, men det var väldigt skönt att komma tillbaka till Stockholm och lägga den mest intensiva resperioden bakom sig. Fint att se den ståtliga tegelbyggnaden längst ut på Kungsholmen bada i sol, och inse att det nu börjar bli en ren njutning att cykla till jobbet. Nu följer en period med projekt här på hemmaplan, med början på avdelningen för flöden och logistik, eller Supply chain som det svengelskt heter. Mer om detta nästa gång.

Det första jag alltid lägger märke till när jag kommer till ett nytt Octapharmakontor är hur fint det är. Dels i Stockholm där vi har det nyrenoverade Bryggeriet som varit med i flera arkitekturtävlingar och där vi nu även renoverar den byggnad där alla kvalitetsfunktioner sitter, vilket verkligen blir superfint! Sen har jag tidigare pratat om de nya fräscha labben i Heidelberg, vi har fabriken i Springe som ser ut som ett stort futuristiskt glasrymdskepp som landat på en tysk åker och till och med plasmacentret jag besökte i Tyskland var ljust och luftigt med stora glasväggar ut mot staden Krefeld.

Octapharmas säljkontor i Manchester är inget undantag. När hissdörrarna öppnades blev jag totalt bländad av solen och utsikten från 11 våningen. Placerad mitt i stan och med utsikt över hustaken och lite snöklädda berg i fjärran var det svårt att inte bli distraherad av utsikten första dagen. Det var kanske tur att det klassiska engelska regnet drog in dag två så att jag fick något jobb gjort. Hur kontoret ser ut är kanske inte det första man tänker på när man söker jobb, men jag tror att det är en viktig faktor för hur bra man trivs, så jag tycker att det är jätteroligt att få ha åkt runt och se så många av våra olika siter.

Utsikt över Manchester från kontoret

Så, i Manchester har vi alltså säljkontor för Storbritannien och Irland. Det blir en väldigt dynamisk miljö där många är ute och träffar kunder, reser, deltar i konferenser och inte alltid sitter på sin plats på kontoret. Förutom att träffa kollegorna på plats och få lite inblick i vad de sysslar med fick jag också ett eget projekt. Det handlade om en marknad som vi i dagsläget inte marknadsför oss mot, så mitt uppdrag var att se om det finns potential på den marknaden och om vi borde rikta mer fokus ditåt. Ganska svårt, men väldigt spännande!

Nu är det bara två veckor kvar på min tid som trainee. Och endast tre veckor kvar att söka till Octapharmas traineeprogram till nästa år. Så vill du ha ett lika spännande och lärorikt ett och ett halvt år som jag har haft så rekommenderar jag verkligen att söka! Och jag svarar jättegärna på frågor.

https://octapharma.zerolime.se/show.aspx?src=direct&id=1822973e-c74c-417c-aa8c-3bea7ad2fc4c

Trevlig helg!

Hanna

Det var inte utan sentimentalitet som jag och mina kontorskolleger i Wien höjde champagneglaset (eller nja, cava) och satte punkt för våra sex veckor ihop. (Innan någon upprörs och kontaktar management eller myndigheter – det var efter arbetstid.)

De där sex veckorna som kändes som en ocean av tid när jag passerade den blå Octapharma-loggan de första dagarna, hur de rasslade iväg på slutet. Jösses.

Överlag var vistelsen i Wien en synnerligen trevlig och intressant upplevelse. En bra mix mellan små, väldefinierade uppgifter, och mer komplexa projekt där jag bara bidrog med mindre delar. Dessutom i en kul grupp med en lagom krävande chef.

Tiden i Wien blev också en påminnelse om att vi faktiskt är ganska många traineer på företaget, i olika ”generationer”, och var ett bra tillfälle att nätverka inom den här gruppen. Att dricka öl och äta schnitzel är också att nätverka; en bekant till mig som är musiker sade någon gång att jag skulle bli förvånad över hur många jobb och samarbeten en kan få av att vara kvar till slutet när en går ut och dricker öl. (Innan någon upprörs och kontaktar management eller myndigheter – Octapharma är INTE som musikbranschen.)

Kulturella skillnader i arbetssätt har diskuterats här på bloggen tidigare, av mina traineekolleger, och en del av det märkte jag av. Jag upplevde en tydligare hierarki mellan olika funktioner i företaget, något som är ännu tydligare i kontaktytorna mellan produktions- och kontorspersonal. I Sverige är det mycket möte, mycket samtal, mycket avstämningar, mycket konsensus, medan det i Wien var lite fler stängda kontorsdörrar och jobba själv vid sin plats. Kanske är det också delvis en generationsfråga, den avdelning jag jobbade i var förhållandevis ung, och där var det mer interaktion än vad jag fick intrycket av från andra avdelningar.

Språket är också en stor grej, de flesta jag träffade pratade engelska på begäran, men helst tyska. Jag tror att jag skulle kommit in lite djupare i vissa diskussioner om jag varit bättre på språket (nu pratar jag bara CV-tyska, så att säga).

Jag tänker tillbaka på mina förväntningar på Wien (och tittar tillbaka på vad jag skrev i mitt tidigare inlägg). Sammanfattning: Det blev ingen bal (men dans till svensk hiphop, och, om någon eventuellt var på plats och upprördes och funderar på att kontakta management eller myndigheter, Octapharma AB har inget som helst legalt ansvar för de dansstegen), inga filharmoniker (men en förstklassig pianoafton), ingen psykoanalys (men sena samtal om livet och kärleken).

Överlag visade sig Wien vara den kulturella smältdegel jag hoppats på, och definitivt med glans (väl putsad snarare än flagnad) från forna imperier. Rekommenderar alla att åka dit (ett sätt är att bli trainee här på företaget). Jag lär återvända, men för nu: Hej då Wien!

Något jag kommer sakna efter att traineeprogrammet är slut är hur ingen dag är den andra lik. Det känns lite avlägset att få en fast arbetsplats med fasta uppgifter som jag ska jobba med i månader och till och med år, även om det känns lite skönt att snart få ett fast skrivbord, kollegor och rutiner. Från att ha varit på teknikavdelningen i sex veckor med mycket projektmöten men också en del praktiska moment i form av reparationer och kalibreringar så gick jag vidare till Finansavdelningen i en vecka där det blev mer av trendning i Excel och SAP. Högt och lågt, svårt eller lätt, det händer i alla fall alltid nya saker som trainee.

Det är ju lite extra kul att få vara på de avdelningar som jag troligtvis inte kommer hamna på sedan på grund av min utbildningsbakgrund. Mycket för att jag ofta har väldigt dålig koll på vad de faktiskt gör, så man lär sig alltid mycket nya saker och får antingen sina fördomar bekräftade eller krossade. Och om vi tar finans som ett exempel så tror ju jag att det är en typisk sådan avdelning som fler skulle ha nytta av att veta lite mer om vad de gör. För oavsett vilken annan avdelning man jobbar på så kommer man komma i kontakt med fakturor, investeringar och budget, till exempel.

Ibland kan det dock vara svårare att känna att man bidrar till avdelningen när man är på en av dessa avdelningar, som dels är kortare och som man inte har rätt utbildning för. Men nu på finans så hade de lyckats plocka fram flera mindre projekt som inte krävde någon djupare kunskap i ekonomi. Däremot krävde de en del kunskap i Excel. Med gemensamma ansträngningar lyckades jag och min traineekollega Emil som också var på finans lösa dessa uppgifter på ett bra sätt. Men om det är något jag önskar att jag hade kunnat bättre så är det ju just Excel. Så finns det någon lämplig kvällskurs eller kanske sommarkurs i Excel är det ett tips att gå den. Det är också en sådan sak som man oavsett var man jobbar säkert kommer komma i kontakt med, och är man lite duktig på det kan man spara sig själv och andra massor med tid.

Hoppas alla får en fin vecka!

/Hanna

Här i Wien har jag haft tur i kontorslotteriet, jag delar med två trevliga, unga projektledare och vi har en bra dynamik. Mer specifikt betyder det att den ena blir irriterad och säger till att hen behöver jobba när jag pratar för mycket om politik och litteratur med den andra.

Ytterligare en bra sak är att den ena kollegan pratar svenska, och kan fylla i översättningen av de tyska ord (irgendwann, Feldhamster) som jag skriver upp på whiteboardtavlan.

När det gäller själva arbetet känns det som att chefen här inte tar överdrivet mycket hänsyn till att jag ”bara” är trainee, vilket är skönt. Jag känner mig tydligt involverad och bidragande i de projekt jag är inblandad, även om ”ledning” (som i projektdito) är ett starkt ord.

En normal dag här innebär, uppskattningsvis, följande:

Fundera: 10 %

Titta igenom filer: 40 %

Koka ner info och producera andra filer: 30 %

Räkna (enkel aritmetik): 5 %

Nätverka (kafferast): 5 %

Möten, av vilka 10 % på stapplande tyska: 10 %

För att ge er en uppfattning om min arbetsmoral kan jag meddela, inte utan stolthet, att jag producerat ungefär 11.5 MB data. Elva och en halv megabyte. And counting. Med anledning av detta lanserade min kollega Emil den briljanta liknelse jag använt som titel.

Och nu har två tredjedelar av de sex veckorna gått, tiden rasar iväg. Snart dags att tänka på hemfärd och alla (=orkidéen på skrivbordet) som ivrigt väntar därhemma.

Iförd teknikavdelningens gröna tröja och arbetsbyxor

Som jag nämnde i mitt senaste blogginlägg är jag just nu på Teknikavdelningen här i Stockholm. Teknikavdelningen består dels av alla de personer som kalibrerar, servar och underhåller vår fabrik och dels av den avdelning som heter Engineering där alla projektledare för tekniska projekt sitter. Det är även på Engineering som jag kommer tillbringa den mesta av tiden med att driva några egna småprojekt. Jag tänkte jag skulle sammanfatta hur en typisk dag här kan se ut:

08:15 Kommer till jobbet, hade ingen frukost hemma i morse så börjar med att gå till Bryggeriet, personalmatsalen, för att köpa fralla och smoothie.

08:30 Kollar mailen och kalendern för att få koll på dagen.

09:00 Byter om till fabrikskläder för att gå in i produktionen med en entreprenör och titta på den plats där vi vill installera en ny pump. Vi pratar rördimensioner, mäter och skissar för att se hur och var den nya pumpen kan få plats. Slutsats: den får inte plats, vi får skjuta installationen till 2017 när vi kan gå in och bygga om.

10:30 Sätter mig och skriver en projektbeskrivning för ett av mina andra projekt. Inser att vår leverantör har missat delar av det vi pratade om på mötet förra veckan i sitt designförslag, mailar och påminner.

11:30 Lunch med traineegänget. Vi försöker äta lunch en gång i veckan men det är svårt att få till ibland då så många är på utlandsplaceringar.

12:05 Sätter mig och läser på inför nästa mote.

13:00 Möte för att skriva kravspecifikation. Allt vi förväntar oss av den utrustning vi ska få av en leverantör ska specificeras ner: funktion, mått, material, placering osv. Sedan får leverantören svara på hur de uppfyller dessa krav med sin design. Det är svårare än man kan tro att skriva ner krav för en maskin vi ännu inte sett eller jobbat med. Hur lång tid är det rimligt att den här funktionen tar? Hur mycket utrymme får den ta? Vilka givare och larm behöver vi ha för att se att allt fungerar som det ska?

En solig vinterdag vid bryggorna utanför kontoret på Kungsholmen.

14:45 Fika, passar på att gå ner till Kristinebergsklipporna i ett par minuter för att njuta av solen som visar sig för första gången på evigheter.

15:00 Avstämning med avdelningschefen för att se hur det går för mig med mina olika uppgifter. Får lite ny input som jag kan jobba vidare med.

15:30 Skickar lite möteskallelser och sätter mig för att strukturera upp min dokumentation och alla bilagor till de olika projekten. Papper, papper och mera papper, det är något vi är bra på inom läkemedelsindustrin, och projektledningsgruppen är inget undantag.

17:05 Packar ihop, säger hejdå till kollegorna och går hem.

Fika – Apfelstrudel med glass, mums!

Nu har jag lämnat Tyskland efter lite drygt två månader och är tillbaka på Stockholmskontoret lagom till att få lite vinterväder innan plusgraderna kommer.

Även om det är skönt att vara hemma igen så har det varit väldigt spännande och lärorikt att få prova på att jobba i Tyskland ett tag. Den tyska företagskulturen är lite mer hierarkisk, lite mer formell och de äter mer schnitzel till lunch, men annars är det mesta som i Sverige. Och då Octapharma är ett internationellt företag och vi har en gemensam kultur så märktes det väldigt tydligt att det var andra Octapharma-kontor och fabriker jag besökte, och inte vilket tyskt företag som helst.

Men det roliga med att besöka andra länder är ju just de där små skillnaderna som gör att man märker att man inte är hemma. Som den dagen då det snöade och ett gäng kollegor kom in till kontoret lite senare än vanligt. Förklaringen var regeln att du måste skotta och sanda/salta din trottoar mellan kl 07 och kl 20. Om någon ramlar och bryter ett ben eller liknande framför ditt hus under denna tid så är du ansvarig. Alltså kom personer in sent för att de sopat bort snön så att ingen skulle skada sig framför just deras hus den dagen.

Annars har det mest givande varit att se processer och avdelningar som vi inte har i Sverige, framförallt Forskning och Utveckling i Heidelberg. I Stockholm, som framförallt är en produktionssite, är det alltid väldigt mycket fokus på vad som händer just nu. Inköp av material, produktion, frisläppning av batcher, allt handlar om vad vi tillverkar den här veckan och vad vi ska tillverka resten av året. Inom F&U har man ett helt annat tidsperspektiv, den analysmetod man utvecklar idag kanske inte kommer komma i kommersiellt bruk förrän om flera år. Det var häftigt att se.

I Stockholm kommer jag nu att vara placerad på Teknikavdelningen ett par veckor, och sedan närmar sig slutet på traineeprogrammet med rasande takt. Och vad som händer då ska bli spännande att se!

/Hanna

Alte Brücke, Gamla Bron i Heidelberg

Utsikt från Heidelberg slott

På grund av svår flygrädsla, nödtorftigt maskerad som miljöhänsyn, började min trainee-placering i Wien med en lång tågresa. Från Stockholm till Köpenhamn, vidare till Hamburg (hela tåget skeppades med färja mellan Rödby och Puttgarten), och sedan nattåget till Wien.

Många timmar till förfogande, och jag använde dem till att ur minnet leta fram de bilder jag hade av en stad jag dittills bara spenderat två dagar i. Associationer: Baler, schnitzel, psykoanalys på divan, kulturell smältdegel, bleknad glans av tidigare imperium, filharmonikernas konsert i TV på nyår, Mozart. Typ så.

Nu sitter jag här på spårvagnen som tar mig från Wiens innerstad ut till de södra utkanter där Octapharmas fabrik ligger. Vid klart väder att se höga berg i fjärran. Jag skriver upp ett besök där på min mentala att göra-lista samtidigt som jag kliver in på kontoret på avdelningen för koncernövergripande projektledning (corporate Project Management Office, cPMO), där jag nu tillbringat en vecka av totalt sex.

Jag har erfarenhet av projektledning, från frilansjournalistik och doktorandarbete, men då har det varit i liten skala, oftast bara involverat mig själv, och den totala dokumentationen har utgjorts av knappt läsbara meningar nedkrafsade på baksidan av viktiga papper som jag sedan tappat bort. Under min första vecka här har jag avvaktat med att försöka lansera denna metod.

PMO här i Wien koordinerar ett antal stora projekt, som tillsammans utgör ett grandiost program för att öka företagets produktivitet och vinstmarginaler. Octapharma ägs och kontrolleras av den familj som startade företaget, och de återinvesterar merparten av vinsten. (Ibland önskar jag att de var lite mer som de galna miljardärer som bränner alla pengar på typ en egen ö eller månbas, men inget sådant verkar ligga i pipelinen.) Och eftersom det går rätt bra för företaget så finns det en rejäl investeringskassa, och en massa projekt som pågår eller planeras.

Under mina veckor här skall jag jobba i ett par av dessa projekt, dels med förpackningsdesign, dels med en anläggning för återvinning av etanol (som vi använder i stora mängder i tillverkningsprocesserna). Min roll kommer naturligtvis inte att vara avgörande, men det känns ändå spännande att vara en bidragande del av detta arbete. Exakt hur bidragande blir en spännande följetong.