En lyxig prao-period


Comments Off on En lyxig prao-period

Vid ett par tillfällen under de här första veckorna som trainee på Octapharma har jag känt mig som en prao. Ni kanske minns hur det kändes att vara prao? Grundskolans praktiska arbetslivsorientering var, och är, ett välmenande försök att ge ungdomar ett litet smakprov på det vuxna arbetslivet. Ibland funkar det bra, min bästa prao-period var två veckor på en förskola, eftersom barnen var roliga och jag alltid var den bästa på att spela fotboll (det är jag inte här på Octapharma). Ibland finns det inte så mycket för prao-eleven att göra och hen kan till exempel få gå runt och skrota några dagar i en häftig skejtaffär som bara har kunder på eftermiddagen, när prao-eleven har gått hem.

Nu, femton år senare, är jag bättre utbildad, bättre betald, och befinner mig i en stor, komplex och spännande fabrik, men ändå i en roll där jag ibland står och tittar på en annan person som skickligt utför sitt jobb – fyller flaskor med proteinlösning, laddar en frystork eller provar ut den perfekta slangklämman – och där jag inte har så stora möjligheter att hjälpa till. Detta är naturligtvis en del av syftet med trainee-programmet, ett slags privatundervisning i tillverkning av biologiska läkemedel. Det låter som en enorm lyx, och det är det också.

Men efter att ha jobbat (forskat) några år har jag liksom vant mig vid att folk förväntar sig att jag skall mäta, analysera, producera konkreta resultat, och det har känts lite konstigt att inte göra det. Det var därför trevligt när det i förra veckan damp ner ett uppdrag på mitt skrivbord, en kartläggning av några små problem med en maskin i fabriken. Nästa gång skall jag berätta hur det gick. Cliffhanger!

 

Comments Off on En lyxig prao-period





Bookmark and Share

Please leave a comment - click here!

Rutinerna räddar oss


Comments Off on Rutinerna räddar oss

Du ska ha lite folk över på middag. Inget märkvärdigt, några vänner; någon har ny partner, någon är singel igen, ett par som du känt i evigheter är här i stan bara över helgen, deras dotter som bara var en bebis senast ni sågs måste har börjat gå nu. Du suckar sentimentalt.

Tiden går, dags att börja med maten. Vegetarisk lasagne, inget märkvärdigt. Men det är ändå en del som skall fixas. Du börjar med att se över köket och köksutrustningen; arbetsbänkar och ergonomi är lugnt, här uppfyller du med marginal alla regler, det är gott om plats att röra sig runt, inga obekväma arbetsställningar, inga tunga lyft. Inga truckar, så du behöver inte stålhätta på skorna. Kniv, sax och skärbräda har steriliserats i enlighet med alla myndighetskrav, i EU, USA, och flera andra delar av världen, alla områden där gästerna kan tänkas komma ifrån. För att undvika misstag och förebygga olyckor och problem med slutprodukten (lasagnen) finns det i ditt hem standardiserade rutiner för att hacka lök, skiva zucchini, och alla andra arbetsmoment. Innan du plockade fram utrustning och matvaror har du tagit prover runtom i köket för att säkerställa att det inte finns oönskade mikroorganismer någonstans.

Du lämnar köket för att gå på toa, lite nervös inför kvällen. Tvättar händerna noga med tvål och vatten, och avslutar med etanol. När du kommer tillbaka inser du vid tröskeln att köket är en säkerhetsklassad zon. Du tar på dig nya skoöverdrag och byter hårnät. Spritar händerna en extra gång. Inget märkvärdigt.

Tiden går, och ännu har du inte skurit en endaste liten morot. Ugnen! Du svär högt och uppfinningsrikt över att du har glömt att sätta på ugnen. Du tittar på klockan – och pustar ut. Skönt, du är fortfarande inom uppsatta gränser för initiering av uppvärmningsfasen. Vrider upp temperaturkontrollen till 200 grader, kontrollerar att rätt program är inställt, gör en bekräftande notering i protokollet.

Och så här skulle kvällen fortsätta, om vardagssysslor följde samma regler som läkemedelstillverkning. Rutiner, dokumentation, protokoll, instruktioner, och good practices av olika slag (till exempel GMP) känns redan, efter bara en månad som trainee, som en naturlig del av vardagen. Octapharma, och andra läkemedelsföretag, styrs av en mängd lagar och regelverk som i första hand är till för att skydda patienterna. Verkar exemplet här ovanför absurt? Tänk då på vad som står på spel. Den produkt vi tillverkar skall hjälpa sjuka människor, och finns det brister kan konsekvenserna bli ödesdigra. Och eftersom det är mänskligt att göra fel krävs kontrollsystem, noggrannhet och väldigt mycket kvalitetsarbete.

Den som jobbar här måste ha stor ödmjukhet inför vad det dagliga arbetet innebär, vilket ansvar som följer med även enkla uppgifter, och att misstag inte kan korrigeras lika lätt som en slarvigt tillagad lasagne.

Comments Off on Rutinerna räddar oss





Bookmark and Share

Please leave a comment - click here!

Ett litet universum


2 Comments

Det här är som ett eget litet universum, tänker jag när jag går genom matsalen efter två veckor som trainee på Octapharma. En hel värld, trots att vi bara upptar ungefär ett kvarter, längst västerut på Kungsholmen i Stockholm. Vår fabrik är ett komplicerat maskineri, en uppsättning olika avdelningar, människor, maskiner, funktioner och roller som interagerar med varandra i bestämda mönster.

Innan jag kom hit arbetade jag som doktorand (inom biofysik) på Stockholms universitet, och det finns många likheter, en stor arbetsplats på ett avgränsat område, med anställda som gör väldigt olika saker men ändå arbetar inuti samma övergripande struktur. Men jag upplever att forskningsgrupper på ett universitet är lite mer självstyrande, lite mer isolerade, alla har inte en gemensam agenda.

I ett företag måste alla på något sätt jobba mot samma mål, och i ett sådant här mikrokosmos måste de grundläggande lagarna vara noga kalibrerade, folk här på Octapharma är totalt beroende av varandra. Det finns det formella, med dokumentation, valideringar och mångdubbla kvalitetskontroller, som är det skelett som bär upp den organism som är fabriken. Och så finns förtroende och kommunikation, själva köttet, det som gör att allting flyter smidigt, och som ger flexibilitet och möjlighet till förändring och anpassning.

Och här, i matsalen, omklädningsrummen och korridorerna, i labben, vid autoklaverna och framför frystorkarna, här handlar samtalen om regler, procedurer, och myndighetskrav, men också om supporterkultur på en fotbollsmatch i Belgrad, det kommande museibesöket med konstföreningen, eller vilket som egentligen är Lidköpings största rockband.

Jag heter Johannes, och mitt starkaste intryck från de första trainee-veckorna här på Octapharma är människorna som jobbar här, och hur de samverkar med varandra. Här på bloggen kommer jag att skriva regelbundet, och min förhoppning är att kunna berätta om hur det är att vara trainee, och något om vad som pågår innanför väggarna på ett stort läkemedelsföretag. Men jag är också intresserad av skillnaderna mellan att jobba med life science i industrin respektive akademin, och hoppas kunna säga något om det. Synpunkter och kritik välkomnas. Väl mött!

Read 2 Comments





Bookmark and Share

Please leave a comment - click here!

Newer Entries