Det var fredagen den trettonde, en ruggig morgon i november, när jag presenterade resultatet av två veckors projektarbete. Frystorkar, det var vad mitt projekt handlade om. Och reaktionerna blev starka. Kraftiga applåder, hurrarop, det dunkades i bänkarna, skor kastades, svallande känslor, tårar.

Nej. Det var en överdrift. Men reaktionerna var överlag positiva, och det kändes bra och efterlängtat att bli en mer konkret bidragande del av företaget.

Frystorkar alltså, ser ut som stora pizzaugnar (vilket de informellt också kallas här ibland), där flaskor fyllda med färdig produkt (läkemedel) i vätskeform fryses in och torkas till ett pulver genom att vätskan sublimerar bort, alltså övergår direkt från fast fas (is) till gasfas (vattenånga). Processen tar ganska lång tid (från timmar till dagar med våra produkter, utrustning och parametrar), verkar på en hel batch (om något går snett går det oftast inte att rädda enskilda flaskor), och sker i ett skede av tillverkningsprocessen när produkten nästan är färdig. Summan av detta är, krasst uttryckt, att det kostar en jämrans massa pengar om det blir problem.

Jag skall inte gå in på fler detaljer, men jag lovar att skicka en spretig, hastigt sammansatt presentation med alldeles för mycket text till intresserade läsare. I stort var det en upplevelse som hade många trainee-inslag, det vill säga att lägga mycket tid på att fråga och prata med mer erfarna kolleger. Men det var också en möjlighet att jobba lite bredare, knyta ihop information från olika system och avdelningar, och få ett fågelperspektiv, om än för ett kort ögonblick.

Och om jag försöker koka ner de två veckorna till ett gott råd till mig själv inför fortsättningen här på Octapharma: Om du vill ha något gjort, försök inte göra allt själv, oftast finns det någon som kan göra det bättre och snabbare än du, och som har betalt för det. Ödmjukhet i det moderna och specialiserade samhället.