I en av sina dialoger gör Platon en liknelse. Han ber oss föreställa en grotta där människor sitter fastkedjade, vända mot grottans inre vägg. Bakom dem finns en mur och bakom muren brinner en eld. Mellan muren och elden går människor och håller upp diverse redskap. Eldens ljus skapar ett skuggspel på väggen som de fastkedjade människorna är vända mot. Detta skådespel är den enda bild av verkligheten som de känner till.

Om någon befriade en av de fastkedjade människorna och förde ut personen ur grottan skulle hen få ont i ögonen av det starka solskenet, kanske till och med bli rädd för den klara verklighet, som så främmande skilde sig från den i grottan och vilja fly tillbaka till mörkret och skuggorna. Men om någon höll kvar den befriade människan, menade Platon, så skulle snart solljuset och naturens lagar bli bekanta. Om den befriade sen skulle gå tillbaka in i grottan och berätta för de kättrade hur det såg ut där ute skulle det inte tas på allvar.

Ibland föreställe jag mig att den offentliga sektorn har tagit på sig uppdraget att befria de kättrade människorna och dra ut dem från grottan till verkligheten för att visa dem hur världen fungerar. Men det kanske egentligen är tvärtom? Finns det inte ibland en tendens att det är vi som sitter i grottan och stirrar oss blinda på föreställningar om hur det ser ut ”där ute”? Och om någon medborgare ens skulle få för sig att gå in till våra kontor och försöka dra med oss ut ur dörren för att visa hur det ser ut utanför, så skulle vi helst vilja vända tillbaka till våra bekväma excelark och power point-bilder. Tillbaka till skuggspelets verklighet.

I vanlig ordning raljerar jag en smula, men det är något värt att reflektera över, när vi faktiskt jobbar på uppdrag av medborgarna. I våras gick jag och mina traineekolegor ut från våra kommunhus för att undersöka hur högstadieeleverna upplevde den kommunala sektorn. Det var en otroligt uppfriskande process som borde vara mer regel än undantag för vår resultatstyrning. Parallellt med vårt traineeporjekt arbetar jag med ett medborgarserviceprojekt där vi vill göra det enklare för medborgarna att kontakta kommunen. Det kommer förhoppnings ge en ökad service och göra att kommunen upplevs som mer tillgänglig, på sikt kanske rent av inbjudande, ja, varför inte lockande? Men det är ingen lätt nöt att knäcka. Och det är en sak att tydligare peka vart ingången finns, en annan att öppna upp grottan helt. Å andra sidan byggdes inte Rom på en dag.

(För övrigt är det knappast bara offentlig sektor som borde känna sig träffad. Går det inte att applicera grottliknelsen på i princip alla förhållanden där A har ett maktövertag över B? Och om det alltid går att lägga ett tvärtomperspektiv på liknelsen, borde inte det innebära ömsesidig respekt snarare än Platons nattväktarstat?)

//Fredrik Norén